Ännu en dikt av Lars Krumlinde: Sömnen

Jag citerar:

Vad är det för kraft vi söker var kväll
och styrker oss med i vår vila?
Vårt dagliga förskott på mörkret och glömskan.
Se där vår kraft.
Den när våra tankar. Den laddar vår kunskap.
Den lär oss att uthärda ljuset.

En mycket fin dikt.

Om finsk litteratur

Mitt behov av läsning är närmast att likna vid ett begär. När jag inför en kortare bussresa upptäckte att jag ingenting hade att läsa uppsökte jag Pressbyrån. Där flög blicken raskt över raderna med pocketböcker. Jag kände mig inte frestad, ville inte än en gång sövas ner. Men längst ner på en hylla upptäckte jag en tidskrift, som jag inte sett förut. Den hette "Horisont, tidskrift för litteratur och kultur" och visade sig vara organ för Svenska Österbottens litteraturförening. Jag köpte nr 2, 2011. Vilken upptäckt! På bussen hann jag läsa novellen "Dansrestaurangen" av Hannu Niklander - lysande! - och "Augusti", dikter av Jyrki Kiiskinen. Där fastnade jag i dikten "René Magritte: Människosonen". Så surrealistiskt underbart! Och sedan i en dikt av svenske Lars Krumlinde, som han kallat "Ett stycke sanning":
 
   Förljugenheten är ingen lögn.
   Den är en ruta av speglande glas.
   Den är lögnarens fönster
   mot verkligheten.
   Den är sanningen om honom själv.

 När jag kom fram bläddrade jag vidare i häftet och hittade Peter Lüttges essä "Men Jakob gick alltid tvärs över spåren eller Har du någonsin hört talas om Antaganden om Jakob?" Författaren, den tyske Uwe Johnson, bör jag bekanta mig närmare med, tänkte jag. Han verkar ha mycket att ge.
     En sådan tidskrift borde inte förpassas till den nedersta hyllan hos Pressbyrån, den borde placeras i ett ställ högst upp!

Om epifani

I en understreckare i Svenska Dagbladet förra lördagen skrev Tommy Olofsson om James Joyces "Epifanier". Epifanin är en beteckning för gudomens uppenbarelse på jorden, skriver han. Han citerar också ur Joyces romanutkast "Stephen Hero": "Tingets själ, dess väsen, frigörs från sitt sken och springer oss till mötes. Det allra vardagligaste föremål som genomgår den processen vinner i vårt medvetande sin klarhet. Föremålet får sin epifani." Det är en tankegång som får mig att minnas Suzanne Lilars essä "Les moments merveilleux"(Lysande stunder). Hon skriver där bland annat om den gång hon ramlade över ett kranium, om det plötsliga behov hon kände att stoppa in fingrarna i de tomma ögonhålorna och om den förvåning som grep henne, när hon upptäckte att de inte alls var tomma. Jag minns också Georges Perecs "Les choses" (1965), där föremålen har en "överladdad, magisk innebörd" (citat ur den svenska upplagans förord, skrivet av Magnus Florin). I min ägo har jag ett gammalt smörskrin från Härjedalen. Jag fick det som lyckönskningspresent av min fyrmänning Barbro von Schoenberg, när min teaterpjäs "Tillsammans. Du och jag" haft premiär på Stockholms Stadsteater 2000. Inbrända i träet var initialerna S B B". De står för Selma Birgitta Bergman, hennes mor. Hon hade i sin tur fått den av sin farmor Brita Ingebriktsdotter, som också var min mormorsmors syster och född 1833. När jag lyfter på locket slår en härsken smördoft emot mig. Tingets själ, tänker jag. Ett ting som jag gärna hade velat behålla är ett av de champagneglas, som min son, min yngsta dotter,min dåvarande man och jag lyfte för att skåla för mitt första barnbarns ankomst till jorden. På ett foto från 1986 står vi utanför fritidshuset i belgiska Villance med de vackra glasen i händerna. De står nu i ett skåp i min sons och hans hustrus hus i Bryssel, skänkta till dem av min före detta man. När jag kommer dit på besök smyger jag mig upp på natten och kommunicerar med glasens själ. Men numera kommer jag sällan till Bryssel, eller till glasen. Kanske aldrig mer. Därför denna dikt: Det var ett glas och aldrig mer det glaset jag får se ett vackert glas ett särskilt glas där minnen ristats in Jag höjde det och sade "Skål! för dig, du vackra barn ett särskilt barn vars minnen av en svunnen tid var reflexer utan slut i glaset som jag aldrig mer får se". Dikten dedicerar jag till Jesper.

Språkproblem

Mitt "möte i maktens korridorer" (se mitt inlägg 4 februari!) har fått sin avslutning. Häromdagen fick jag på posten hämta ett rek mottagningsbevis. Det var från vårt justitiedepartement, som meddelade sitt "Belut om det finns ingen plats för beivrar för allmän". Dokumentet var översatt från turkiska av en certifierad översättare!  Efter diverse funderingar begrep jag till slut att det gällde mitt klagomål  hos Alanyas guvernör efter jag  blivit förföljd av en gatuförsäljare.
    Ett ris till den "certifierade översättaren" Lora Lidieva Ivanova hos "Republiken åklagare" i Alanya. Och en uppmaning till henne att gå en av de kurser i svenska språket, som ges i Alanya.
    

Ris till Uppsala kommun

En väninna berättade om sin kontakt med Uppsala kommuns färdtjänstkontor. Hon hade blivit kallad att visa upp sig, för att kommunens handläggare skulle kunna bedöma hennes ansökan om färdtjänst. Efteråt berättade hon för mig att hon blivit bemött som om hon varit misstänkt för något brott. Handläggaren hade stått på lur bakom dörren, observerat hennes gångförmåga och sedan ganska omgående meddelat att hon inte tänkte rekommendera färdtjänst. Hennes förmåga att förflytta sig var alltför god.
    - Det var förnedrande, sa min väninna. Som om jag plötsligt befunnit mig i en totalitär stat. Och jag beslöt mig för att trots alla mina krämpor avstå från färdtjänst.  

Rädda Öregrund!

En av mina semesterveckor tillbringade jag i den vackra staden Öregrund. Jag hade fått låna en lägenhet med utsikt över hamnen. Genom fönstret i lägenhetens burspråk kunde jag se ut över hamnen, ända till råseglaren Wetsera, byggd 1891 och nu under renovering. Jag såg också Hamntorget med dess kaféer och barer. Jag såg och hörde. På kvällen, när ljuset lyste som vackrast över havet, satte musiken igång. Högt och skränande från närmaste bar. Den unga publiken vandrade ut och in, använde gatan som pissoar, tömde ur sig spyor. Gör något, Öregrund!

The Fry Chronicles

Efter en lång semesterpaus kan jag nu meddela att jag äntligen lyssnat av det band, som min supporter Sara Török gett mig. Hon är också en Stephen Fry-beundrare. 

På bandet, The Fry Chronicles, berättar den brittiske skådespelaren och författaren till att börja med om sin uppväxt som barnbarn till en ungersk jude, som emigrerat till England och där byggt upp sockerraffinaderier. Just det avsnittet träffade mig i hjärtat. Min stora kärlek var en gång just det, en ungersk jude. 

Sockret kom att spela en stor roll i Stephen Frys liv. Han föddes upp med flaska och kalaspuffar. Det kvinnliga bröstet fick aldrig någon laddning för honom, vilket han antyder var början till hans homosexalitet. 

    På sin underbara engelska delar han sedan med sig av sina tankar om självmordets lockelse, grundade i en känsla av misslyckande och längtan efter att bli älskad. "Inside we are all sobbing and scared", medger han på bandet. 

Om Herrmann Hesses "Stäppvargen"

Att två läsare kan läsa  samma bok och ändå inte illustreras i dagens UNT, där John Sjögren i serien om läkande läsning berättar om sin mest intensiva läsupplevelse under tonåren, Herrmann Hesses Stäppvargen. Han fängslades av romanens skildring av jagupplösning och radikalt identitetssökande. När han läste om den slogs han av Stäppvargens djupa humanism och kallar romanen löftesrik och läkande.
   Själv läste jag också Stäppvargen under tonåren. Jag läste den som en bok om övergivenhet, om den udda människans jakt på någon att älska. Det skrev jag i DN:s serie "Biblioteket" i augusti 1993. Jag berättade  också, liksom Sjögren, vilka tankar omläsningen gett mig. Det första som slog mig var att den magiska teatern, som den skildras i Stäppvargen, förutsätter absolut hängivelse och mod. Det andra att boken är tydligt rasistisk. Hesse hugger mot "genomsnittsmänniskor", "negrer" och "amerikanare" men framför allt mot kvinnan. Han låter den undersköna och kloka  kurtisanen Hermine sucka: "Jag hade kunnat dra en vinstlott: bli en konungs hustru, en revolutionärs älskade, ett genis syster, en martyrs mor". Hesses förakt för kvinnan är bara lätt kamouflerad som kärlek.
    Knappast läkande, åtminstone inte för kvinnan.  

Sylvie Germain: en essä

Upptäckte just att Dixikon har publicerat min essä på nätet och gjort det med bravur. Sylvie Germain är en stor författare. Dixikon har också bidragit med en intervju med författaren (på franska) samt en video, där man får höra hennes röst. (Gå till www.dixikon.se!)

Bland pallemoner och draffodiler

Nu är den här, min fina lilla barnbok. Läckert illustrerad av Pirkko Dahlman och skickligt formgiven av Ann Svenske på Ordgruppen. Det vill säga: jag har den i min hand, men officiellt kommer den inte ut förrän Podium går igång igen efter semestern, den 8 augusti. Då ska den marknadsföras och jag få min debut som barnboksförfattare.
 Se vidare http:// www.podium.nu/index.php?option=com content&task=view&id=560&itemid=64