Mikael Niemi: Fallvatten

Jag har just  läst  Mikael Niemis starka roman "Fallvatten" (ordet en omkastning av komponenterna i Vattenfall). Jag har berörts in i märgen av de öden som skildras: mötena mellan den unge guden Laban och Lena, som förgäves försöker blåsa liv i honom i en scen, som skälver av lust, Sofias kamp med tiden och vattenmassorna i ett desperat försök att  rädda den
anorexisjuka dottern Evelina, det märkliga förhållandet mellan alkoholisten Einar och helikopterföraren Vincents otrogna hustru Henny. Och så älven, den rasande Luleälven. Mikael Niemi har verkligen lyckats med konststycket att med älven som bakgrund och metafor för de destruktiva krafter som alltid ligger på lur skildra människans utsatthet. Han har skrivit en biblisk berättelse, inspirerad av första Moseboks profetiska "...allt som finnes på jorden skall förgås".
Så går jag in på nätet för att jämföra min s k läsupplevelse med Johanna Mos i hennes recension i Svenska Dagbladet 2012-08-30.  Jag upptäcker att hon inte förmått ta till sig det som är romanens kärna: den blödande människan i en värld utan nåd. Hon tycker att det är svårt att komma nära "karaktärerna", som är för många,  och  att det ibland är "som om romanen inte har bestämt sig för om det är stämning eller spänning den vill skapa."
Det känns trist att behöva påpeka det, men det är väl författaren som velat skapa, inte romanen.
En schablon, som man allt oftare stöter på i recensioner numera.

Nytt möte med Iréne Lindh

Mitt första möte med Dramatenskådespelaren Iréne Lindh ägde rum 1995. Då framförde hon min monolog "En dörr ett rop" på Stockholms monologfestival, ett lyckat framförande, som gav mig ett
förstapris i monologtävlingen det året. Nu har vi mötts igen, men den här gången bara per brev. Jag har just skickat henne ett nytt pjäsmanus, "Äppleträdgården", som hon lovat läsa och eventuellt ta sig an.
(Pjäsen bygger på Tjechovs "Körsbärsträdgården"). Jag hoppas att hon tror på den och vill göra något av den. Hon är en fin skådespelerska. Jag minns hennes tolkning av min monolog som inkännande och
stark.  

Tillbaka igen

Exakt två månader har gått sedan jag gjorde mitt senaste blogginlägg. Jag trodde att det skulle bli mitt sista. Men nu inser jag att jag måste fortsätta. Det finns fortfarande mycket att observera och kommentera. Mitt blogginlägg 24 september  handlade kusligt nog om krisen i
tidningsbranschen. I dag är den mer aktuell än någonsin,  både globalt och för mig personligen.  Häromdagen fick jag ett brev från Svenska Dagbladets kulturredaktion, där jag medverkat med artiklar, främst recensioner, i ca 30 år (sedan 1979 med ett kortare avbrott för medverkan i DN). Kulturchef Martin Jönsson och litteraturredaktör Lina Kalmteg meddelade mig att de "tyvärr" inte räknar med mig som kritiker längre. Ett liknande brev lär minst ett tiotal andra recensenter ha fått enligt en artikel i Expressen 13 november. En av dem, Magnus Eriksson, som också skrivit länge (sedan 1988) och kunnigt för Svenska Dagbladet, intervjuas av Karin Olsson om sin "nära Jönsson"-upplevelse. Han tycker, liksom jag, att han hade varit förtjänt av ett telefonsamtal och en motivering.  Karin Olsson kommenterar: "Svenskans särart med ovanligt många fackkunniga skribenter med akademisk bakgrund tycks försvinna...Det som ... står klart är att tröskeln för hur frilansande kulturmedarbetare kan behandlas har sänkts. Passar det inte får de sitt straff."