Exakt två månader har gått sedan jag gjorde mitt senaste blogginlägg. Jag trodde att det skulle bli mitt sista. Men nu inser jag att jag måste fortsätta. Det finns fortfarande mycket att observera och kommentera. Mitt blogginlägg 24 september handlade kusligt nog om krisen i
tidningsbranschen. I dag är den mer aktuell än någonsin, både globalt och för mig personligen. Häromdagen fick jag ett brev från Svenska Dagbladets kulturredaktion, där jag medverkat med artiklar, främst recensioner, i ca 30 år (sedan 1979 med ett kortare avbrott för medverkan i DN). Kulturchef Martin Jönsson och litteraturredaktör Lina Kalmteg meddelade mig att de "tyvärr" inte räknar med mig som kritiker längre. Ett liknande brev lär minst ett tiotal andra recensenter ha fått enligt en artikel i Expressen 13 november. En av dem, Magnus Eriksson, som också skrivit länge (sedan 1988) och kunnigt för Svenska Dagbladet, intervjuas av Karin Olsson om sin "nära Jönsson"-upplevelse. Han tycker, liksom jag, att han hade varit förtjänt av ett telefonsamtal och en motivering. Karin Olsson kommenterar: "Svenskans särart med ovanligt många fackkunniga skribenter med akademisk bakgrund tycks försvinna...Det som ... står klart är att tröskeln för hur frilansande kulturmedarbetare kan behandlas har sänkts. Passar det inte får de sitt straff."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar