Mikael Niemi: Fallvatten

Jag har just  läst  Mikael Niemis starka roman "Fallvatten" (ordet en omkastning av komponenterna i Vattenfall). Jag har berörts in i märgen av de öden som skildras: mötena mellan den unge guden Laban och Lena, som förgäves försöker blåsa liv i honom i en scen, som skälver av lust, Sofias kamp med tiden och vattenmassorna i ett desperat försök att  rädda den
anorexisjuka dottern Evelina, det märkliga förhållandet mellan alkoholisten Einar och helikopterföraren Vincents otrogna hustru Henny. Och så älven, den rasande Luleälven. Mikael Niemi har verkligen lyckats med konststycket att med älven som bakgrund och metafor för de destruktiva krafter som alltid ligger på lur skildra människans utsatthet. Han har skrivit en biblisk berättelse, inspirerad av första Moseboks profetiska "...allt som finnes på jorden skall förgås".
Så går jag in på nätet för att jämföra min s k läsupplevelse med Johanna Mos i hennes recension i Svenska Dagbladet 2012-08-30.  Jag upptäcker att hon inte förmått ta till sig det som är romanens kärna: den blödande människan i en värld utan nåd. Hon tycker att det är svårt att komma nära "karaktärerna", som är för många,  och  att det ibland är "som om romanen inte har bestämt sig för om det är stämning eller spänning den vill skapa."
Det känns trist att behöva påpeka det, men det är väl författaren som velat skapa, inte romanen.
En schablon, som man allt oftare stöter på i recensioner numera.