Om gudasonen David: två versioner

Den sydamerikanske författaren J.M. Coetzees senaste roman heter Jesus barndom (svensk översättning 2013). Det är en  märklig bok.
På ytan verkar den inte handla om gudasonen Jesus utan om en vinddriven femårig pojke, som genom omständigheternas makt fått namnet David. Han hamnar tillsammans med en man, Simón, som inte är hans far, i ett slags limbo, staden Novilla.
 En annan roman, där en gudason figurerar under namnet David är min egen "Hoppa opp i himlen" från 1990. Den utspelas i Ångermanland. Davids mor Mary hade velat kalla honom Jesus, men det tilllåter inte prästen. Det får bli David, uttytt "den älskade". Vi får här följa David från födseln på julafton 1938 tills han drunknar vid sju års ålder. Hans liv återberättas av systern Mirjam.
     Av alla positiva  recensioner som min roman fick minns jag särskilt den som  franska LE MONDE publicerade av  Philippe Bouquets översättning. Recensenten Jean-Louis Perrier hade noterat att min David föds i samma ögonblick som nazismen börjar välla in över Europa och dör, när den är besegrad. Och han frågar sig: Vems son är då lille David?
    Jag saknar emellanåt den elegans, nyfikenhet och intellektuella klarhet, som kännetecknar fransk recensionsverksamhet. Ingen av de svenska recensionerna kom i närheten av en analys av det här slaget. Därmed inte sagt att romanen inte uppskattades i sin originalversion. I Aftonbladet skrev Gunder Andersson  att den var "rörande och berörande, komisk och tragisk, den bär som myt, som skröna, som psykologiskt porträtt av den religiöst förvillade."
    Coetzees roman har också mytologiska inslag som den magiska osynlighetsmanteln. Men det som träffade mig starkast i den berättelsen var Davids envetna vägran att låta sig anpassas till det samhälle, där han hamnat. Han skolstrejkar likt en annan Pippi Långstrump.