Maria Lang, "vår första deckardrottning"

  Vad är en deckardrottning? I Lena Lundgrens & Lisbet Wikners bok om Maria Lang ges knappast något utförligare besked.  Visst,  hon publicerade si och så många böcker och sålde si och så många exemplar. Hon ordnade storslagna fester och hon åkte taxi för miljonbelopp.  Men det räcker inte.  När jag träffade min kollega Maria Lang, där hon satt i ensamt och upphöjt majestät på källaren Dianas övervåning år 1980 kunde jag inte låta bli att undra. Vad ville hon mig, som hon låtit hämta upp ur underjorden för en audiens, mig som publicerat summa tre deckare som jag knappast blivit fet på.  Jo, hon ville veta om hon kunde förlita sig på att jag skulle bli en värdig efterträdare på hennes deckartron.  (Jag tror hon blev besviken.) Så agerar en drottning. Det var i posen, i divalaterna,  som hennes drottningkrona blev synlig.
    Om detta får man inte veta mycket i den nyutkomna biografin. Divan finns med, som karikatyr. Och som föregångare till senare författardivor. En Guillou, en Ranelid. Det hade kunnat utvidgas. Det är egentligen ett fascinerande ämne. Men det  som verkligen tycks intressera författarna är frågan om  hennes eventuella homosexualitet. Just det senare kunde ha varit värd en analys. Det räcker inte med att påpeka att hon aldrig levde i någon fast relation, att hon hade vänner av båda könen eller att hennes romaner vittnar om ett starkt intresse för erotik. En analys, om jag får be!
Maria Lang befann sig, om jag har förstått saken rätt, mitt på den normalfördelningskurva, där kvinnlig respektive manlig erotik utgör de båda svansarna.  Hur påverkar sådant en människa? Här tänker jag på den belgiska författardivan Suzanne Lilar, som jag också hade förmånen att få träffa. Hon var född 1903, tillhörde alltså samma generation som Maria Lang. Skillnaden mellan dem båda var att madame Lilar var öppet frispråkig om sin bisexualitet, hon såg den till och med om en styrka.  
  

Om xenofobi

SvD:s kulturchef Daniel Sandström skrev den 6 april i sin krönika om dagens xenofobi apropå Wes Andersons film "The Grand Budapest hotel", som inspirerats av Stefan Zweigs texter. Min kommentar: xenofobin finns överallt, på alla nivåer,  till och med i den lilla  bostadsrättsförening som jag tillhör. Här gäller det att vara svensk, åtminstone inte rumän.  Är man det skulle man ju, o ve och fasa, kunna vara rom.

Om dumhet och Noaks ark

År 1987 publicerade företagsekonomen  m m   Lena Börjeson en liten bok med titeln "Mot dumheten". Där föreslår hon bland annat VDN-deklaration av dumheten.
     En djärv bok. Det finns ju inte längre några dumma människor, det har staten bestämt.  Men oklok kan man få vara. Även använda ordet i skrift.  Eller som jag gjorde i min doktorsavhandling "Ways of Cognitive Action" (1979) stoppa in de dumma under rubriken "Ways of Behaviour". Eller som Peter Nilson gjorde i sin roman "Arken" (1982),  avdramatisera dumheten som tecken på åldrande  eller som en excentrisk människas protest mot likriktningen i det moderna samhället.
     Jag kommer också att tänka på något som James Watson, han som tillsammans med kollegan Francis Crick avslöjade DNA-molekylens kemiska struktur, sa i en intervju som Lone Frank gjorde med honom och som hon citerar i sin bok "Mina vackra gener" (2010): "Det är helt galet att vi helst inte vill inse att några människor helt enkelt är dumma. Att det faktiskt finns otroligt många dumma människor."
 

Om abortens historia

Någonstans läste jag att abort blev tillåten i lag 1975. Dessförinnan fick kvinnor som ville avbryta sin graviditet antingen ta till illegal abort eller skicka ansökan till Socialstyrelsen. Det stämmer inte.
När jag blev gravid 1958 och inte trodde att jag skulle klara av graviditeten rådfrågade jag min gynekolog. Hennes svar blev att eftersom omständigheterna kring min graviditet var exceptionella skulle hon kunna hjälpa mig med en abort. Jag tackade nej, något som jag är glad för i dag.