Maria Lang, "vår första deckardrottning"

  Vad är en deckardrottning? I Lena Lundgrens & Lisbet Wikners bok om Maria Lang ges knappast något utförligare besked.  Visst,  hon publicerade si och så många böcker och sålde si och så många exemplar. Hon ordnade storslagna fester och hon åkte taxi för miljonbelopp.  Men det räcker inte.  När jag träffade min kollega Maria Lang, där hon satt i ensamt och upphöjt majestät på källaren Dianas övervåning år 1980 kunde jag inte låta bli att undra. Vad ville hon mig, som hon låtit hämta upp ur underjorden för en audiens, mig som publicerat summa tre deckare som jag knappast blivit fet på.  Jo, hon ville veta om hon kunde förlita sig på att jag skulle bli en värdig efterträdare på hennes deckartron.  (Jag tror hon blev besviken.) Så agerar en drottning. Det var i posen, i divalaterna,  som hennes drottningkrona blev synlig.
    Om detta får man inte veta mycket i den nyutkomna biografin. Divan finns med, som karikatyr. Och som föregångare till senare författardivor. En Guillou, en Ranelid. Det hade kunnat utvidgas. Det är egentligen ett fascinerande ämne. Men det  som verkligen tycks intressera författarna är frågan om  hennes eventuella homosexualitet. Just det senare kunde ha varit värd en analys. Det räcker inte med att påpeka att hon aldrig levde i någon fast relation, att hon hade vänner av båda könen eller att hennes romaner vittnar om ett starkt intresse för erotik. En analys, om jag får be!
Maria Lang befann sig, om jag har förstått saken rätt, mitt på den normalfördelningskurva, där kvinnlig respektive manlig erotik utgör de båda svansarna.  Hur påverkar sådant en människa? Här tänker jag på den belgiska författardivan Suzanne Lilar, som jag också hade förmånen att få träffa. Hon var född 1903, tillhörde alltså samma generation som Maria Lang. Skillnaden mellan dem båda var att madame Lilar var öppet frispråkig om sin bisexualitet, hon såg den till och med om en styrka.