Ännu ett fynd ur bokhyllan: Felix Mettlers DER KEILER

Den schweiziske författaren Felix Mettler är relativt okänd i Sverige. Ingen av hans böcker har blivit översatt till svenska, såvitt jag känner till. Ett exempel av många på hur godtycklig bokutgivningen är.
Kan en förklaring vara att "Vildsvinet" inte marknadsförts som kriminalroman utan helt enkelt som roman? Eller att titeln inte appellerar till den genomsnittlige romanläsaren? För romanen handlar inte
om ett faktiskt vildsvin utan om vildsvinet som metafor. Och om mordet som kreativ process.
Jag citerar ur DER KEILER: "Man får inte glömma bort  att mord är en kreativ process, mer kreativ än födelseakten, hur paradoxalt det än vid första ögonkastet  kan te sig."
    När jag första gången läste boken, det måste ha varit någon gång i början på 90-talet (publiceringsår är 1990), hade jag bakom mig en doktorsavhandling om den kreativa processen. Jag kände igen mycket  i berättelsen om den undanskuffade patologen Gottfried Sender. Jag kände igen hans oortodoxa sätt att värja sig. Jag kände också igen den akademiska maktkampen, som jag skildrat den i min kriminalroman
"Professorn och hans offer" (1980).
      Men DER KEILER är inte bara en berättelse om mord. Den handlar också om kärlek, så som den
sällan skildras.
      Felix Mettler har uppmärksammats på flera sätt i sitt hemland. Bland annat har DER KEILER blivit filmad med Joachim Król  i rollen som Gottfried Sender. Denne skådespelare har också haft huvudrollen i en
av de filmer som gjorts efter Mettlers landsman Friedrich Dürrenmatts "DAS VERSPRECHEN" (Kommissariens löfte), en av de starkaste kriminalberättelser jag överhuvud taget läst.
.

Några fynd ur min bokhylla

Bland fynden ett svenskt och ett katalanskt. Båda handlar om svindel.

Pere Calders NOVELLER (Interculture 1989) är värda att läsas om och om igen.  Ta bara "Reportage om en skiss av döden". Den handlar om ett högst okonventionellt namnbyte. Så här resonerar huvudpersonen:  "Varje människa är fäst vid sina för- och efternamn, även om livet erbjuder få tillfällen att dela denna kärlek med andra. Att skiljas från dem kräver hjältemod." Novellens upplösning påminner om den som den belgiske författaren Jean Muno erbjuder i "Retur avsändaren". Läs båda, de
kommer dig att tappa fotfästet.

Också Sam J Lundwalls "Flicka i fönster vid världens kant" (Norstedts 1980) ger läsaren en stark känsla av svindel.  Världens kant kan ligga var som helst, men i denna "gotiska berättelse" ligger den utanför Arles i Provence.  Flickan är inte en och samma flicka berättelsen igenom.  Oftast får hon heta Madelon. Men när hon på en av de sista sidorna dyker upp under namnet Marianne blir min känsla av svindel nästan outhärdlig. Redan när jag såg omslagsbilden rös jag till. Det kunde ha varit ett ungdomsporträtt av mig. Och ja, jag har en viss anknytning till Arles. Och till van Gogh, vars "Demoiselle á une fenêtre au bord du monde"visar sig vara inspirationskällan till Lundwalls bok.

Recension av Vénus Khoury-Ghatas roman FLICKAN SOM VANDRADE I ÖKNEN

I dag publicerade UNT min recension av den libanesiska författaren Vénus Khoury-Ghatas roman enligt ovan, skriven på franska. Hon har tillägnat den Torgny Lindgren, vars Augustvinnande roman
"Hummelhonung" inspirerat henne. En lyckad idé.

Vikten av gener.

En fyndig titel med undertitel "Hur DNA påverkar din vikt".  Den illustreras på omslaget av en personvåg, som är på väg att slå över till 136 kilo, och en bild av en DNA-spiral.
    Författarna, Karin Bojs och Anna Bratt, är väl inlästa på ämnet, vilket gläder mig.
   Här några fynd:
   på s. 25: Framgångsrika författare, konstnärer och politiker har ofta släktingar med schizofreni eller
     manodepressivitet.
   på s. 26: Den monogena sjukdomen Huntingtons sjukdom, även kallad danssjuka, är en dödlig sjuk-
   dom, som ofta slår till i fyrtio- eller femtioårsåldern. Högst intressant! När jag själv drabbades av en
   märklig hjärnsjukdom med ofrivilliga muskelryckningar i tio-årsåldern, påstod en läkare att jag fått Huntingtons eller danssjuka. Men
   det var 1945 det!
   på s. 32 f: Ursula, som levde för ca 50 000 år sedan i Mellanöstern,  har ättlingar i framför allt norra
   Europa. Bland samerna är 40 % Ursulaättlingar.
   på s. 90: TV:n gör dig tjock!
O s v, o s v.
  

Harry Martinson i Karelen

I Harry Martinsons diktsvit ANIARA har jag fastnat för föjande strof ur "Sång om Karelen".
    På finsk runmeter diktar han:

     Skönast ibland sköna glimtar syns dock skymten av
                                                         Karelen,
     som ett vattenglim bland träden, som ett ljusnat sommar-
                                                          vatten
     i den juniljusa tiden då en kväll knappt hinner skymmas
     förrn den träflöjtsklara göken ropar åt den ljuva Aino
     att ta dimmans slöja med sig, stiga upp ur junivattnen
     gå emot den stigna röken, komma till den glada göken,
     i det susande Karelen.

   Vem är då Aino? Jag slår upp mitt exemplar av det finska nationaleposet KALEVALA och läser att hon är syster till Joukahainen, en av de tre ursprungliga deltagarna i Sampotåget, som bevarar ett minne från de finska vikingarnas härfärder, då bland annat Sigtuna plundrades och brändes år 1187. Namnet Aino betyder "den enda", "den utvalda" och upphöjdes av Kalevalas sammanställare Elias Lönnrot
till personnamn. Lönnrot utgav år 1849 den slutliga versionen av Kalevala.
    Mitt exemplar, den förkortade svenska upplagan,  är tryckt i Åbo 1945. Den var en julklapp från Ahti och Helmi Paavola, som var min fosterbror Kaarles finska föräldrar. Kaarle var ett så kallat krigsbarn. Han kom till vår familj år 1944. En lustig anmärkning: I Kalevala finns också namnet Ahti med. Det är ett parallellnamn för Lemminkäinen, den finska folkdiktens don-Juangestalt.
              

En ros till Maëlle

Som några läsare av min diktsamling DIKTER FRÅN PLANETEN ZOG har observerat har den dedikationen Till Maëlle, som jag träffade på Zog. Vem denna Maëlle är har de däremot inte kunnat lista ut.    Här kommer nu svaret: Maëlle är mitt yngsta barnbarn, sju år gammal. Hon bor i Bryssel.
Häromdagen fick jag ett brev från henne, innehållande tre fina teckningar. Den finaste föreställer en solros. Den inspirerades hon till efter att ha sett Pirkko Dahlmans omslagsbild till diktsamlingen i fråga. Den roligaste är ett porträtt av mig, hennes farmor, med rosett i håret och en lustig näsa.
     Vad månde bliva...?

I kölvattnet av en mor-dotter-konflikt

Felicia Feldt har blivit en kändis efter att ha publicerat boken "Felicia försvann", där hon "avslöjar" sin
mor Anna Wahlgrens "rätta jag". Hon var minsann en riktig barnaplågare, inte alls den förebild för alla mödrar, som författaren till hennes "Barnabok" gav sig ut för att vara.
    Nåja, det här är väl vid det här laget gammal skåpmat, tillagad av massmedias skvallerhysteri. . Så ramlade jag plötsligt över en roman av sagda Anna Wahlgren, publicerad 1987. Då var Felicia 20 år. Romanen heter "Sorgen". Och det slog mig att det finns likheter mellan de båda författarnas berättelser och framför allt  temperament. Anna Wahlgren skriver om den kärlekssorg, som har sina rötter långt tillbaka och som driver jagberättaren till självmord. Felicia Feldt skriver om den sorg hon länge burit inom sig och som till slut driver henne (bokjaget)  att ta på sig skulden för moderns död. Så smärtsamt likt! Och detta skrev hon tydligen kring 2010, medan modern var i livet.
    Det får mig att undra om det finns något sådant som en författargen och om Anna Wahlgren och Felicia Feldt delar den.