Hällristningarna i Lillevatten på Västkusten

Med posten i dag kom ett klipp ur ST-tidningen från min svägerska på Västkusten. Artikeln berättade om - och visade - några av de bilder och texter, som enslingen Georg Gustavsson (1899-1985) ristat in i klippor och stenar utanför sin stuga i Lillevatten, Spekeröd. Bland annat hade han citerat ur Bibeln, på svenska och latin. Spekeröds hembygdsförening har frilagt och målat i flera av ristningarna men har inte resurser att gå vidare. Det handlar ju om ett kulturarv och är som sådant inte kommersiellt försvarbart.

Film på TV 5: Tvivel

Under min promenad vid Ekoln i dag kom jag att tänka på Joe Patrick Shanleys film "Tvivel" (ursprungstitel "Doubt"), som jag såg på TV häromkvällen. Den katolske prästen fader Flynn i Saint Nicholas Church i Bronx, New York, utmärkt spelad av Philip Seymour Hoffman, och den stränga nunnan syster Aloysius Beauvier, rektor vid pojkskolan i samma församling, spelad av Meryl Streep, är i konflikt. Hon börjar misstänka att fader Flynn utnyttjar en mörkhyad pojke sexuellt men kan ingenting bevisa. Då påstår hon att hon kontaktat en nunna i hans förra församling. Det är inte sant men det räcker för att han ska sluta frivilligt i Saint Nicholas. En film som hade fortsatt att spelas upp i huvudet och sätta tanken i rörelse. Filmer med öppet slut tycker jag mycket om.

Introvert eller autist?

En ahaupplevelse! Svenska Dagbladet har startat en ny IDAG-serie om den introverta personligheten. Serien, som nu kommit fram till del 2, är mycket upplysande. Men - jag efterlyser en koppling till autismspektrum, en störning eller tillgång, som jag behandlat i min senaste roman "Älska mig - ändå!" Nu skulle jag vilja skriva en större artikel (en essä?) om den kopplingen. Till att börja med kommer jag att ta upp ämnet i min presentation av boken på Uppsala Stadsbibliotek den 18 september under rubriken "Nyskrivet från Uppsala".

Karl Ove Knausgård: Min kamp

Jag tycker inte om romaner som docerar och/eller kommenterar. Första delen av den omskrivna "Min kamp" börjar just som en lektion i vad som händer med den mänskliga kroppen efter döden . Knausgård kommenterar också döden. Han skriver att det kan tyckas som om döden distribueras genom två olika system. "Det ena är förknippat med hemlighetsmakeri och tyngd, jord och mörker, det andra med öppenhet och lätthet, eter och ljus." Jag erinrar mig John Gardners visa råd i "On becoming a novelist"(postumt utgiven 1983): det gäller att lära sig skillnaden mellan att "visa" och att "tala om". En roman är enligt honom "en levande och fortlöpande dröm" som författaren har skapat och som läsaren låter sig dras in i. Jag ger en ros att läggas på den bortgångne Gardners grav och dristar mig i samma andetag att skicka ett ris till den förnumstige Knausgård.

Vad är en blivande klassiker?

Det senaste inom marknadsföringen för böcker tycks vara uttrycket "en blivande klassiker", så till exempel i Böckernas Klubbs tidning nr 10-12. På omslaget basuneras ut att Jean-Michel Guenassias debutbok är "en blivande klassiker". Hur kan Böckernas Klubb veta det?

Lars Kepler: Eldvittnet

Om det inte vore för det slarviga språket skulle jag kalla Keplers senaste kriminalroman för en riktig höjdare. Mordgåtans upplösning fick mig verkligen på fall. Men - bästa Kepler, låt inte era romanfigurer utsättas för så grovt våld i fler böcker - och sedan överleva! Liksom när jag läste er debut "Hypnotisören" blev jag inte övertygad på den punkten.

Jag är inte intresserad!

Härmed ber jag att få meddela att jag varken har lyssnat på radio eller sett på TV i dag på förmiddagen. Jag vet alltså inte hur det har gått för vår nya superkändis Anders B Breivik. Är han sur över mitt ointresse? Förmodligen. Alla rapporterar ju om honom, men hans ego blir väl aldrig stort nog. Ett ris till media, som inte kan få nog av honom.

Bibliotekstjänst har tyckt till!

Äntligen! BTJ:s recensent Elsbeth Hermansson har skrivit en föredömlig recension av min i våras utkomna roman "Älska mig - ändå"! På ett minimalt utrymme berättar hon vad en autofiktiv roman är och kommenterar bokens undertitel "Handledning i autismspektrumstörningar". Hon uppskattar att romanfiguren Anna Maria är "öppenhjärtig" och har lagt märke till att författaren, alltså jag, vill förklara och få förståelse för varför Anna Marias liv blev som det blev.

Sveriges Författarförbund contra Alliance Francaise d´Upsal

Jag fick just ett mejl från ordföranden i Alliance Francaise d´Upsal. Han meddelar att föreningen, som varande ideell, inte kan betala mig det föreläsningsarvode, som Sveriges Författarförbund rekommenderar. Ett minimiarvode för att tala om "Min väg till det franska". Jag svarade att jag inte längre kan acceptera att behandlas sämre än till exempel en hantverkare. Jag hade också kunnat citera Gunnar Ardelius, ny förbundsordförande i SFF, som i en rundskrivelse till medlemmarna skriver: "Mycket av förfrågningarna vi får är helt otänkbara i andra branscher. Vem frågade senast en rörmokare om lite gratisarbete en lördagskväll med argumentet att det är bra marknadsföring?" En ros till Gunnar Ardelius, som gett mig råg i ryggen, och ett ris till Alliance Francaise d´Upsal, som försökt beröva mig rågen.

Barbro Eberan om krigets barnbarn

I en mycket läsvärd understreckare i Svenska Dagbladet 12 aug 2012 med titeln "Nazitiden är också alltid familjehistoria" refererar och kommenterar specialisten på Hitlertiden Barbro Eberan en i Tyskland nyutkommen bok, Moritz Pfeiffers "Mein Grossvater im Krieg 1939-1945. Erinnerungen und Fakten im Vergleich". Pfeiffer har intervjuat sin morfar, född 1921, om dennes erfarenheter av nazitiden. Han var ett krigets barnbarn, liksom fyra av mina barn. Barbro Eberan citerar: "Mina morföräldrar var tidsvittnen och delvis ögonvittnen, ja även delvis utförande organ i ett förintelsekrig och ett folkmord av en dimension som överskrider vår fattningsförmåga." I min senaste roman, den autofiktiva "Älska mig - ändå" har jag lagt in ett avsnitt om kontakten med mina första svärföräldrar, födda 1906. Min svärfar var aktiv som spaningsflygare under hela andra världskriget, 1939-1945. Men det var ingenting han ville prata om. Min svärmor var ännu tystare: "Vi visste ingenting". Jag träffade dem första gången 1954, nio år efter krigsslutet. De godkände mig som sin sons flickvän. Ett plus var mitt utseende: blont hår och ljus hy: "En äkta german".

Delphine de Vigan: Dagar utan hunger

Jag blev så tagen av performancekonstnären Marina Abramovic i går att jag glömde bort att skriva några rader om den artikel av mig, som UNT publicerade samma dag. Det var en recension av den franska författaren Delphine de Vigans självbiografiska debutroman, "Dagar utan hunger", som hon publicerade så tidigt som 2001, men under pseudonym. Hon var då bara 19 år gammal.Den handlar om hennes anorexi och är mycket övertygande. Märkligt att den skulle falla mig ur minnet, då den egentligen behandlar samma ämne som Marina Abramovic engagerats av: besattheten av den egna kroppen och dess gränslöshet.

Marina Abramovic: en överraskning

Jag blev mycket angenämt överraskad i gårkväll. SVT2 bjöd på ett inspirerande porträtt av performancekonstnären Marina Abramovic i sitt K special. Hon visade - och lärde ut - absolut vila och koncentration, där hon satt dag ut och dag in på en stol i Museum of Modern Art i New York. Mitt emot henne fick besökare sätta sig och möta hennes blick. Den var ofta tårfylld. Jag blev övertygad om att tårarna var äkta. Enligt speakerrösten mötte hon sitt behov av kärlek i besökarnas ögon. Det skulle vara lätt att ironisera över denna performance, kanske kalla den publikfriande jippo, men det vägrar jag. Enligt förhandsreklamen utforskar den nu 63-åriga Marina Abramovic gränserna för människans uthållighet. Hon höll ut på sin stol i tre månader.

Strindberg i mina drömmar

Nu får det vara nog! Inte ens i sömnen slipper jag undan honom, "årets" Strindberg. I natt drömde jag att jag hittat en meditationsplats på Runmarö, en av Strindbergs tillflyktsorter och under en kort sommar på 1990-talet även min. I drömmen satt jag på en klippa och tittade ut över havet. Då kom han, knuffade ner mig från klippan. "Gå din väg", röt jag - och vaknade. René Coeckelberghs, som var på väg att bli min förläggare men som dog ifrån sina åtaganden, kom från Bryssel. Han menade att man i Sverige bara kan diskutera en sak - och en författare - i taget. Han hade så rätt.

Ett fynd på min hårddisk: Jodi Picoults Jacobs värld

När jag i morse rensade min hårddisk hittade jag en aldrig publicerad recension. Jag skrev den hösten 2011 för UNT men den råkade "ramla mellan kulturredaktionens stolar". När jag nu läser den ser jag att jag velat berätta något väsentligt. Romanen har som tema Aspergers syndrom eller högfungerande autism. Enligt all expertis är en "aspie" oförmögen att känna empati. Men den unge Jakob verkar falla ur mönstret. Han tar hand om sin bror. Så blir denna roman om ett brott också en berättelse om hur syskonavundsjuka och syskonkärlek går hand i hand. Detta har tydligen ingen publicerad kritiker observerat.

Sekwa har frångått sitt koncept

Det lilla förlaget Sekwa (C´est quoi?) har gjort några avsteg från sitt lyckade koncept att ge ut yngre franska kvinnliga författare i svensk översättning. Jag har gett dem många lovord för denna satsning. Nu håller jag inne med lovorden. Varken den amerikanska författaren Lydia Davis "Samarbete med fluga" eller den franske (manlige!) David Foenkinos just utkomna "Nathalie - en delikat historia" lever upp till mina förväntningar. Sekwa har hittills, bara under år 2012, gett ut sju (!) nya titlar, bland dem underbara böcker som Laurence Cossés "Drömbokhandeln" och Tatiana de Rosnays "Colombes granne". Varning för överproduktion! Det gäller också för förläggare att inse sin begränsning och framför allt, att se upp med bestsellerismens falluckor.

Små barn minns

Äntligen har forskningen kommit ifatt! Nu har man kommit fram till att minnen från tidig ålder kan vara äkta, skriver Anna Asker på SvD:s IDAG-sida.(6 aug - 12) Tillgången till språk är nyckeln. Jag kände mig stärkt. Mina minnen från två års ålder skulle alltså kunna vara tillförlitliga. Och det på grund av att jag redan då talade rent. Men - min uppfattning är att så tidiga minnen har en stark emotionell förankring.

Handledningar i människokunskap

Glöm självhjälpsböcker! Glöm biografier! Glöm bokrecensioner! Det finns två böcker, som blivit oumbärliga för mig, när det gäller att inhämta människokunskap. Den ena är Hans Sjöbäcks "Psykoanalysen som livslögnsteori", den andra Lajos Egris "The Art of dramatic writing". De kompletterar varandra. Det Sjöbäck inte vet om den komplicerade människonaturen, det vet Egri. Här ett citat: "We want to know why man is as he is, why his character is constantly changing, and why it must change whether he wishes it or not". Ett praktiskt råd, inte bara för pjäsförfattare utan för alla som intresserar sig för människor.