The Prestige

En film - och en fabel - om konsten att luras. Temat: människor vill bli lurade, därför är trolleritricks så attraktiva. Men en av filmens trollkarlar går längre än så i sin analys: hans belöning var att se hur åskådarnas ansikten förändrades, när hemligheten med trolleritricket avslöjades. De var inte längre bundna av den triviala verkligheten. Detta är ju också de stora romanernas hemlighet.
    Mest sevärd av skådespelarna: Michael Caine.

Mer om censur

I mitt inlägg den 7 december nämnde jag nobelpristagaren Mo Yans uttalande om censur: den finns i alla länder och på olika nivåer. Nu läser jag äntligen Lena Rydholms recension av Mo Yans "Ximen Nao och hans sju liv" i UNT 9 december. Hon kommenterar här författarens  skickliga strategi för att undgå den kinesiska censuren: "Hans position som vice-ordförande i det kinesiska författarförbundet och medlem av kommunistpartiet ger visst skydd..." Lena Rydholm fortsätter: "Man ska inte... underskatta möjligheten att påverka genom att på ett slugt sätt kritisera systemet inifrån...Mo Yan slingrar sig in och ut ur politiska skeenden med skicklig berättarteknik och humor...".
    Här har jag möjligen något att lära. I min senaste roman, "Älska mig - ändå!", borde jag kanske ha bäddat in mina upplevelser i humor. Jag borde kanske ha låtit en åsna föra ordet, som i Mo Yans "Ximen Nao och hans sju liv". Min åsna skulle då ha kritiserat författaren Marianne Jeffmar för hennes tendens att förvanska sanningen. "Det mesta är strunt med mycket låg trovärdighet", skulle min åsna liksom Mo Yans kunnat utropa.
    Jag använde just ordet "möjligen". I själva verket har jag i en tidigare roman, "Professorn och hans offer", använt Mo Yans metod. Det gällde då mina erfarenheter av censur och korruption vid universiteten. Men, måste jag invända, det är betydligt svårare att driva med känslomässigt utnyttjande.

Om placeboeffekten och subliminal perception

Läser i tidskriften "Forskning & Framsteg", nr 10/2012, att placeboeffekten kan fungera även om vi inte hinner bli medvetna om de utlösande signalerna, till exempel av bilder som vi inte hinner uppfatta.
Ett intressant exempel på subliminal perception.
   Ett annat exempel är att en alkoholist kan hälla upp en drink åt sig utan att vara medveten om att han gör det. Det räcker med att glaset och flaskan finns inom räckhåll. Det kan röra sig om en 33 millisekunders exposition, alltså under medvetandets tröskel.
   Om detta rapporterade den amerikanska tidskriften Newsweek redan i sitt marsnummer 2008. Den del av hjärnan som påverkas hos alkoholister är den primitiva mellanhjärnan.

Komplettering av inlägget om Koestlers "The Act of creation"

"The Act of Creation", publicerad 1964, inleddes med ett förord av den internationellt lovprisade brittiske professorn i psykologi, Sir Cyril Burt. Han ger Koestlers bok högt betyg men ifrågasätter vissa detaljer. Sammanfattningsvis menar han att det behövs ytterligare forskning, om Burts resultat ska visa sig hålla för granskning.
   Själv publicerade han sina forskningsresultat om enäggstvillingars intelligens på 1940- och 1950-talen. Men det dröjde inte länge efter hans död 1971, förrän anklagelserna om forskningsfusk började strömma in. I sin bok "Cyril Burt. Psychologist" presenterar  en annan brittisk psykologiprofessor, L.S Hearnshaw, en bok om det som kom att kallas "The Burt Affair"(1979).
   Boken är mycket läsvärd. Den diskuterar forskningsetik så att frågeställningarna blir levande och angelägna.
   Hade Koestler sina aningar om Cyril Burts dubbelspel? Var det det som var anledningen till att han i sin nästa bok "The Ghost in the Machine", som kom 1967, nästan helt förbigår Burt? Enda referensen till honom gäller en artikel i British Journal of Psychology 1962.
   Jag kom att tänka på Cyril Burt, när jag läste om nobelpristagaren Mo Yans uttalande efter ankomsten till Arlanda häromdagen. Han sa bland annat att censur existerar i alla länder, på olika nivåer och i olika utsträckning. Censurerade Burt sig själv? Och censurerade Koestler Burt?

Om teaterns magi

Under arbetet med min 27:e bok läser jag den presentation av min teaterpjäs "Odjuret", som jag gjorde i Göteborgs Dans- och Teaterfestivals programblad 1996 inför readingen i augusti samma år.  Detta med anledning av att pjäsen kommer att ingå i den nya boken, som får titeln "Fem pjäser om sex".
   Så här skrev jag under rubriken "Drabbad av magi":

"Nog trodde jag att jag visste vad magi är. Jag hade ändå skrivit en rad romaner, sett mycket teater, till och med fått pris för en monolog.
    Så kom jag då till Göteborg. Satt med under repetitionsarbetet med "Odjuret", lyssnade och såg. Drabbades. Av mina egna ords valörer, av alla dessa skiftningar, av pausernas enorma kraft, av underströmmarna i min text.
    Men framför allt av själva teaterns magiska förmåga, av regissörens och skådespelarnas skicklighet att leta sig fram till textens dolda källor.
    Ett litet exempel. När "Odjurets" adoptivmor öppnar julklappen från sin son får vi i min ursprungstext inte veta vad paketet innehåller. Under repetitionerna blev det fullständigt tydligt. Näsdukar förstås! Eftersom hon gråter!
    En sådan återkoppling kan varken pappersark eller skrivmaskin ge. Pappersarket accepterar /PAUS/ men låter mig inte höra det märkvärdiga brus som uppstår, när just denna PAUS inträffar på scen. Skrivmaskinen knattrar lydigt ner /MED HOTFULL ÅTBÖRD/ men visar mig inte hur hotfull den blir när den utförs som smekning.
    Jag tror att denna konfrontation med teaterns verklighet är livsnödvändig för en dramatiker. Att så få har den möjligheten är kanske en av förklaringarna till att det skrivs och spelas så mycket dålig dramatik."

   Den 7 november i år gjorde Teater Blanca i Uppsala en reading av en annan av mina pjäser, den nyskrivna "En dag på äldreboendet Såskoppen". (Den kommer också att ingå i "Fem pjäser om sex").
Jag hade hoppats att få vara med under repetitionerna, men när jag ringde upp teaterchefen fick jag veta att de redan hade ägt rum. Snopet!
   Så kom då "premiären". Ett fiasko. "Skådespelarna" hittade inte i texten, läste fel, hade glömt att använda sig av den målande bild jag skickat in för att illustrera skeendet i pjäsen. Det var verkligen ett exempel på "dålig dramatik".
   En ros i efterhand till de skickliga Göteborgsskådespelarna  Mats Blomgren, Ann Lundgren, Dan Sjögren med flera. Och ett ris till de medverkande i Uppsala, som visade sig vara allt annat än skådespelare.

Maylis de Kerangal: Drömmen om en bro

Under min bloggfria period publicerade UNT min recension av  en fransk roman om ett brobygge (24 oktober 2012).
Boktiteln fick mig att minnas en tidig recension för Svenska Dagbladet, publicerad 10 maj 1982.
Under en bild på Golden Gate-bron i San Francisco hade följande citat ur recensionen klistrats:
"Jag drömde att jag var i San Francisco och San Francisco låg i Danmark. Över Golden Gate-bron kom två människor på tandemcykel..." Den recenserade boken var Tony och Robbie Fannings "Tid - hur får man det?".
Om den boken  hade jag prövat på att skriva en humoristisk recension.
 Ingmar Björkstén var min högt uppskattade och inspirerande kulturchef på 1980-talet.  Han var en mångsidig man med förmåga att uppskatta humor.

Dålig stil, Svenska Dagbladet!

Jag väntar fortfarande på ett klargörande samtal från Svenska Dagbladets kulturchef Martin Jönsson.
Det brev, som jag nämnde i mitt  inlägg den 24 november, innehöll nämligen passusen: "Om du har frågor är Du välkommen att kontakta oss." Efter en resa gjorde jag ett försök, talade in ett meddelande på Martin Jönssons telefonsvarare att jag ville ha svar på två frågor: 1. Varför har just jag utvalts att ingå i den grupp som fått avsked på grått papper? 2. Vilka andra skribenter ingår i den gruppen?
   Som märks av det korta citatet ur avskedsbrevet kännetecknas Jönsson-Kalmtegs  språk inte av den elegans, som jag är van vid från min kommunikation med franskspråkiga medier. De båda kan inte bestämma sig för om jag är "du" eller "Du"! Ett annat exempel: De skriver att om jag har intresse av annan medverkan än på kultursidan är det "en diskussion Du får föra med respektive redaktör". Jaså, det får jag, tänkte jag. Tack för det!
   Ett stort ris till Svenska Dagbladets kulturansvariga, som tyvärr verkar ha bestämt sig för att klumpighet och en nedlåtande attityd ska vara deras signum.

Arthur Koestler om skapande och psykoanalys

Under andra världskriget gav den ungerskfödde  Arthur Koestler ut "Arrival and Departure", en roman om den unge Peter Slavek som slits mellan olika lojaliteter i ett diktaturens Europa. Nu har jag äntligen läst den - och förundrats.
Långt innan Koestler gav ut sin "The Act of Creation " 1964, som skulle inspirera mig till de tankar om kreativitetens väsen, som så småningom skulle resultera i en doktorsavhandling,  gjorde han här ett lysande försök att integrera psykoanalys och politisk satir. Ett gott exempel på "bisociation", hans egen term.
Koestler är i dag så gott som bortglömd. Ändå borde hans skildring av  Peters irrfärder, som bland annat förde honom till landet Neutralia, vara en given läsning för alla, som intresserar sig för maktens
mekanismer.