Mer om censur

I mitt inlägg den 7 december nämnde jag nobelpristagaren Mo Yans uttalande om censur: den finns i alla länder och på olika nivåer. Nu läser jag äntligen Lena Rydholms recension av Mo Yans "Ximen Nao och hans sju liv" i UNT 9 december. Hon kommenterar här författarens  skickliga strategi för att undgå den kinesiska censuren: "Hans position som vice-ordförande i det kinesiska författarförbundet och medlem av kommunistpartiet ger visst skydd..." Lena Rydholm fortsätter: "Man ska inte... underskatta möjligheten att påverka genom att på ett slugt sätt kritisera systemet inifrån...Mo Yan slingrar sig in och ut ur politiska skeenden med skicklig berättarteknik och humor...".
    Här har jag möjligen något att lära. I min senaste roman, "Älska mig - ändå!", borde jag kanske ha bäddat in mina upplevelser i humor. Jag borde kanske ha låtit en åsna föra ordet, som i Mo Yans "Ximen Nao och hans sju liv". Min åsna skulle då ha kritiserat författaren Marianne Jeffmar för hennes tendens att förvanska sanningen. "Det mesta är strunt med mycket låg trovärdighet", skulle min åsna liksom Mo Yans kunnat utropa.
    Jag använde just ordet "möjligen". I själva verket har jag i en tidigare roman, "Professorn och hans offer", använt Mo Yans metod. Det gällde då mina erfarenheter av censur och korruption vid universiteten. Men, måste jag invända, det är betydligt svårare att driva med känslomässigt utnyttjande.