Semesterläsning 3. Elizabeth Georges: Careless in Red

Om jag inte haft ont om semesterläsning skulle jag inte ha läst den här boken till slut. Den är på över 700 sidor och så tjocka böcker har jag en bestämd aversion mot, antagligen beroende på att mitt eget sätt att berätta  för alltid är präglat av den fåordiga ångermanländskan. Men nu råkade Elizabeth Georges "Careless in Red" finnas tillgänglig i svensk översättning i hotelltbiblioteket. En kriminalroman med många misstänkta men så fort den geniale Thomas Lynley kopplas in begriper läsaren att det är hans misstankar som kommer att visa sig leda åt rätt håll.
    Nu var det inte själva mordhistorien som fängslade mig så mycket, att jag var tvungen att läsa alla de 700 sidorna. Nej, jag märkte att jag blev mer och mer intresserad av ta del av författarens livsvisdom. Hon har mycket att säga om skuld och förlåtelse, ansvar och tacksamhet och inte minst om  människans behov av att finna ett yttre uttrycksmedel som kan ge en mening åt hennes existens.
    Här talar författaren i egen sak, tänkte jag.

Ett möte i Turkiet

På min resa har jag kommit fram till Turkiet. Här mötte jag ägaren till en guldsmedsbutik. Han jobbade dygnet runt, berättade han. Hade mor och syster att försörja. När jag på mitt försynta sätt undrade hur gamla de var berättade han att modern var 70, systern 38. "Varför jobbar då inte din syster?" undrade jag.

"Hon måste hålla vår mor sällskap", sa han. "Är hon sjuk?" "Nej, men gammal. Hon behöver hjälp med det mesta. Så jag gör alla ärenden åt henne."

     "Och du själv?" frågade jag. "Hur gammal är du?" "43". "Har du då inte någon egen familj?"

"Än har jag inte råd att gifta mig", svarade han. 

    "Och om din syster gifter sig?" fortsatte jag. "Då slipper du i alla fall ansvaret för henne." "Nej, det gör jag inte", sa mannen. "En ingift kan man inte räkna med. Han är inte av samma blod. Det är fortfarande jag, brodern, som har ansvaret."

     

      

Semesterläsning 2. Ola Larsmo: Jag vill inte tjäna

Med i bagaget till min okända ort hade jag Ola Larsmos roman "Jag vill inte tjäna", en berättelse  om prostitutionen i Uppsala vid 1800-talets slut. Det mest fruktansvärda i denna fruktansvärda skildring är mitt tycke läkarnas och läkarkandidaternas roll. De (med några undantag) opponerade sig inte mot de "offentliga" flickornas tillvaro, och ännu värre,  de understödde den. De tillhörde till exempel stamkunderna hos bordellmamman Tekla. En trovärdig skildring av det "glada" studentlivet för bara lite mer än hundra år sedan.

Semesterläsning 1. Birgitta Stenberg: Spanska trappan

  Från min semester på okänd ort vill jag rapportera om en bok som jag hittat i hotellets bokhylla, en bok som jag missade, när den kom ut 1987. När jag träffade Birgitta Stenberg på bokmässan i Göteborg 1994 skämdes jag över att jag läst så lite av henne. Nu, efter att ha läst "Spanska trappan", ser jag henne i ett nytt ljus. Vi fick omedelbar kontakt men hindrades fortsätta vår bekantskap. Hennes väninna led tydligen av svår svartsjuka.

     Nåväl, "Spanska trappan" är en bok som sätter fantasin i rörelse. Den spanska trappa som jag vandrade i under mitt besök i Rom för ett tiotal år sedan, är inte den spanska trappa som Birgitta Stenberg skildrar så målande. Det om något bevisar hennes storhet som författare.

    Däremot har jag svårare för att klara av hennes namedroppings. Men ett namn har hon velat kamouflera. Med klent resultat.

Den poet och kulturredaktör hon satiriserar över i bokens första kapitel kan inte vara någon annan än Olof Lagercrantz.  Jag kände igen honom. När jag skickat in några alster till DN på hans tid som kulturchef fick jag ett kryptiskt svar: "Vad vill denna fru Marianne?" Jag hade god lust att svara: "Skriva i DN så klart" men det gjorde jag inte. 

    Men skriva i DN fick jag faktiskt så småningom, dock inte under Olof Lagercrantz utan under Arne Ruth som tog emot mig med öppna armar. Det var 1990.  Vårt samarbete fortsatte tills jag efter en paus gick tillbaka till SvD 2004. 

Stephen King: Full dark, no stars

Stephen Kings rykande färska thrillersamling var en julklapp som hållit mig vaken flera nätter å rad.
Den är grymmare än något annat jag läst av honom. Den ger sig ut för att porträttera den inre människa, som King menar att vi alla hyser, en inkarnation av djävulen. Eller, som han kallas i en av berättelserna,  Elvid. I sitt efterord skriver King att han velat utforska tanken att det är omöjligt att känna någon helt och fullt, till och med den vi älskar mest. Sedan kommer en kingsk saltomortal:  han tror faktiskt  att de flesta människor är goda. "Jag vet att jag är det." Och ännu en:
    "Det är dig som jag inte är helt säker på."
     Men: jag är inte heller helt säker på dig, Mr King.