Semesterläsning 1. Birgitta Stenberg: Spanska trappan

  Från min semester på okänd ort vill jag rapportera om en bok som jag hittat i hotellets bokhylla, en bok som jag missade, när den kom ut 1987. När jag träffade Birgitta Stenberg på bokmässan i Göteborg 1994 skämdes jag över att jag läst så lite av henne. Nu, efter att ha läst "Spanska trappan", ser jag henne i ett nytt ljus. Vi fick omedelbar kontakt men hindrades fortsätta vår bekantskap. Hennes väninna led tydligen av svår svartsjuka.

     Nåväl, "Spanska trappan" är en bok som sätter fantasin i rörelse. Den spanska trappa som jag vandrade i under mitt besök i Rom för ett tiotal år sedan, är inte den spanska trappa som Birgitta Stenberg skildrar så målande. Det om något bevisar hennes storhet som författare.

    Däremot har jag svårare för att klara av hennes namedroppings. Men ett namn har hon velat kamouflera. Med klent resultat.

Den poet och kulturredaktör hon satiriserar över i bokens första kapitel kan inte vara någon annan än Olof Lagercrantz.  Jag kände igen honom. När jag skickat in några alster till DN på hans tid som kulturchef fick jag ett kryptiskt svar: "Vad vill denna fru Marianne?" Jag hade god lust att svara: "Skriva i DN så klart" men det gjorde jag inte. 

    Men skriva i DN fick jag faktiskt så småningom, dock inte under Olof Lagercrantz utan under Arne Ruth som tog emot mig med öppna armar. Det var 1990.  Vårt samarbete fortsatte tills jag efter en paus gick tillbaka till SvD 2004.