Viktor Frankl lever än!

Häromdagen mötte jag en av vår tids stora igen. Inte i "fläsk och blod", som min förste kulturchef på SvD
brukade formulera sig, men ändå fullt levande. Det var på den japanska restaurangen på Uppsala Centralstation. Där jag satt och njöt av min åtta bitars sushi råkade jag snappa upp delar av ett samtal mellan två yngre män vid bordet bredvid. Deras samtal handlade om Viktor Frankl, som den mest talföre av de två just hade läst. Han förmedlade den tidigare Freudlärjungen Frankls erfarenhet från det nazistiska koncentrationslägret till sin kompis, nämligen att de som överlevde  lägret hade en vilja att se en  mening med sitt liv.
    Jag var starkt frestad att bryta in i samtalet, berätta om mitt personliga möte med Frankl i Wien 1985 men avstod.  Det hade inte med saken att göra, hade bara haft som syfte att blåsa upp mitt ego.    

Forts på inlägget öst möter väst

Hemma igen åkte jag upp på Akis för en second opinion betr min skadade handled, som inte ville läka.
På ortopeden konstaterades att den var bruten. Skriver nu med gipsad handled. Slutsats: Den turkiske läkaren befann sig närmare öst än väst.

Semesterläsning 5. Val McDermid: Sjöjungfrun sjöng sin sång

Jag hade aldrig läst något av Val McDermid förut. Men nu hittade jag ett sönderläst exemplar av hennes "Sjöjungfrun sjöng sin sång"(The Mermaids Singing") i hotellets bokhylla. Jag lockades dels av titeln, dels av baksidestexten som skrek ut att den hade utsetts till årets (1995) bästa kriminalroman i England. Men vilken smörja! Alfabeta borde skämmas över att ha gett ut den svenska översättningen! Inte nog med frossandet i makabra detaljer, här frossades det också i heta duschar, raklödder och kaffe. Spaltfyllnad kallar jag det.
     Det var inte svårt att gissa vart sexsamtalen från Angelica till Anthony skulle leda. Därför hoppade jag från sidan  46 till sidan 310.  Jag hade gissat rätt och därmed sluppit bli ännu mer irriterad. (Romanen slutar,  med ett krystat happy end, på sidan 336.)

Semesterläsning 4. Joyce Carol Oates: Älskade syster

"Älskade syster" (My Sister, My Love) av Joyce Carol Oates är en gruvlig bok, en rysansvärd roman.
I första hand är den en satir över det amerikanska  konsumtionssamhället, dess missbruk av droger/läkemedel och terapimetoder liksom av  dess  skvallerpress- och dito pratprogramshelvete. I andra hand en av de skarpaste vidräkningar jag läst av föräldrars utnyttjande av sina barn.  "To the bitter end".
Om man inte lyckas med att slå igenom själv måste barnen göra det.
    Nu kan det inte bli värre, tänkte jag gång på gång under läsningen. Men det kunde det. Ända fram till de sista sidorna i den 650 sidor tjocka romanen. Nej, det där sista måste jag ta tillbaka. Även en "världsförfattare" som Joyce Carol Oates har sett sig tvungen att ge läsaren en happy end. Helt i onödan.
    Det finns också  glimtar av genialisk insikt i romanen. Som när författaren i en fotnot (s. 331) vänder sig direkt till läsaren:
   "Är det inte smärtsamt att inse att inte heller ni är något annat än en fotnot i andra människors liv, trots att ni gärna skulle vilja föreställa er att ni var själva texten?"
     Eller när hon (på s. 639)  låter pastor Bob kasta ur sig åsikten att Jesus var en visionär som blev galen av sin egen vision.

Möte i maktens korridorer

Rådhuset i turkiska Alanya är en mäktig byggnad. Här sitter makten. Efter att ha bokat tid per telefon slussades jag först in till en man, guvernörens assistent,  som satt bakom ett elegant skrivbord under ett porträtt av den store Kemal Ataürk. Min följeslagare framförde mitt ärende, eftersom assistenten bara talade turkiska. Han hänvisade till sin chef och en ny vandring i korridorerna började. Efter en stund öppnades dörren in till en kvinna som med bävan i blick satt bakom ett enkelt skrivbord. Hon reste sig och presenterade sig: guvernörens sekreterare.  Vi vandrade vidare, mot en snidad dörr i något exotiskt träslag. Sekreteraren öppnade dörren och där var guvernören! Han tronade i bortre änden av rummet, bakom ett skrivbord som var ännu mycket elegantare än hans assistents. På väggen inget porträtt av Atatürk men gyllene insignier som verkligen talade om makt. Guvernören var en ganska kortväxt man, klädd i mörk kostym, bländvit skjorta, slätkammat hår och glasögon av senaste modell.  Hans vattenglas var prytt med ett konstfärdigt vapen. När han öppnade munnen fick jag för första gången höra hur makten låter. Även om guvernören också  talade turkiska var hans budskap kristallklart: här talar jag! När jag försökte mig på några ord på tyska, vilket vanligtvis går hem här, viftade han bort dem. Min följeslagare och tolk fick därpå ordet. Han framförde mitt ärende, ett klagomål på en alltför efterhängsen gatuförsäljare, och fick förvånansvärt nog tala till slut, innan guvernören med en viftning förklarade audiensen  avslutad.
    - Det här var högsta hönset inom stadsförvaltningen, förklarade min följeslagare, när vi släppts ut genom de datorstyrda dörrarna. Han är snäppet högre än borgmästaren, så du bör känna dig hedrad.
 

öst möter väst

Jag behövde träffa en läkare häromdagen för min skadade handled.(Är fortfarande i Turkiet.) Receptionisten ringde ett samtal. En stund senare bromsade en bil in utanför hotellet. Det var läkaren som kom för att hämta mig. Vi gick in på hans mottagning. Han hade ingen sköterska, gjorde allt själv.
Efter avslutad behandling - för mjukdelsskada - bjöd han mig på en kopp te på terrassen utanför mottagningen.
   Nu skulle man kunna tro att jag hade hamnat hos en enkel bydoktor. Och det kanske jag hade? Han var
 visserligen elegant klädd och påstod att han hade fått sin ubildning i Tyskland, men hur skulle jag kunna veta om det var sant?