Semesterläsning 4. Joyce Carol Oates: Älskade syster

"Älskade syster" (My Sister, My Love) av Joyce Carol Oates är en gruvlig bok, en rysansvärd roman.
I första hand är den en satir över det amerikanska  konsumtionssamhället, dess missbruk av droger/läkemedel och terapimetoder liksom av  dess  skvallerpress- och dito pratprogramshelvete. I andra hand en av de skarpaste vidräkningar jag läst av föräldrars utnyttjande av sina barn.  "To the bitter end".
Om man inte lyckas med att slå igenom själv måste barnen göra det.
    Nu kan det inte bli värre, tänkte jag gång på gång under läsningen. Men det kunde det. Ända fram till de sista sidorna i den 650 sidor tjocka romanen. Nej, det där sista måste jag ta tillbaka. Även en "världsförfattare" som Joyce Carol Oates har sett sig tvungen att ge läsaren en happy end. Helt i onödan.
    Det finns också  glimtar av genialisk insikt i romanen. Som när författaren i en fotnot (s. 331) vänder sig direkt till läsaren:
   "Är det inte smärtsamt att inse att inte heller ni är något annat än en fotnot i andra människors liv, trots att ni gärna skulle vilja föreställa er att ni var själva texten?"
     Eller när hon (på s. 639)  låter pastor Bob kasta ur sig åsikten att Jesus var en visionär som blev galen av sin egen vision.