Curlingen fortsätter upp i åren

Upsala Nya Tidning rapporterar i dag att det blir allt vanligare att unga studenter låter bli att ta studielån för att läsa vid universitet.  En anledning är att de får ekonomisk hjälp  av sina föräldrar. Curlingföräldrar, som inte vill eller vågar släppa barnen, ens när de närmar sig tjugo. Vilka konsekvenser får det?

Charlie Wedin är död

I senaste numret av Örnsköldsviks Allehanda, som min brorsdotter hade med till mig i dag, läste jag
Charlie Wedins dödsannons. Han var en märklig"småförläggare", en sådan som dödas av bokmässor och andra hårdföra marknadsjippon. På CEWE-förlaget gav han på 1980-talet ut de vackraste böcker, av bland andra Birger Norman och Nicke Sjödin, som båda skrev på ångermanländsk dialekt. Till skönheten i Birger Normans "Speleka"bidrog Thage Nordholms underbara illustrationer.
   Jag minns Charlie Wedin från min mammas begravning i februari 1983. Han kom tillsammans med min syster. De var ett par men gifte sig inte. Det gjorde Charlie med en av mina svägerskor.
    Att han dog just som bokmässan i Göteborg skulle gå av stapeln ser ut som en tanke.  

Reportage från lögnens marknad

Häromdagen mötte jag UNT-reportern Linda Carlsson. Hon var hemma hos mig och filmade för ett inslag på 24 UNT. Det visades idag. Ett kraftigt nedskuret reportage, men det viktigaste kom med. Det jag ville berätta om var min inställning till Bokmässan i Göteborg, som nu rullar på för fullt. Jag tycker helt enkelt att den vuxit över sina bräddar, blivit ett enda stort jippo och ett störningsmoment för författare som liksom jag har behov av lugn och avskildhet för att den kreativa processen ska fungera. Mitt viktigaste argument för att stanna hemma var dock inte kostnaden, som UNT skrev i gårdagens tidning. Allt kan inte mätas i pengar. Sinnesro till exempel.

Psykoterapimetoder

I dag fick jag med posten hem boken "Psykoterapimetoder",  som jag beställt av en privatperson, som annonserat ut den på nätet. Boken kom 1985 i SvD-pocket. En av författarna var jag själv! Jag hade bidragit med en artikel om logoterapi, ursprungligen publicerad på Svenska Dagbladets IDAG-sida. Där berättade jag om mitt möte med Viktor Frankl, logoterapins grundare, i Wien.
    År 1985 bodde jag i Bryssel och hade inte en aning om bokens existens. Ingen från Svenska Dagbladet underrättade mig!    

James Bulger-mordet i ny tappning

I kväll vill jag ge en ros till den brittiska filmen "Boy A". Jag kände också den här gången igen historien. Den fick mig att minnas det fruktansvärda mordet på den lille James Bulger. Mördarna var två tioåriga pojkar. Filmen centrerar kring den ene av pojkarna, nu 24 år och utsläppt ur fängelset med ändrad identitet. Gitta Serény skrev om mordet och mördarna men trots hennes intensiva inlevelse i fallet blev hennes berättelse inte lika stark, inte lika berörande som filmen, som gjorde "Jack" mänsklig. Också människorna i hans omgivning är övertygande skildrade. Jag hoppas filmen ges i repris. Där finns mycket att fundera över. Men - programtablån borde kompletteras. I presentationen av filmen sägs ingenting om bakgrunden eller ens vem som regisserat!

Ett österrikiskt öde. Eller två?

I juli fascinerades jag av råseglaren Wetsera, byggd 1890, som låg inne för reparation i Öregrunds hamn. Den fick sitt namn efter den österrikiska baronessan Maria Vetsera, som tog sitt liv i Mayerlingdramat 1889, där även kronprins Rudolf begick självmord.
    I kväll såg jag en fascinerande film på TV-kanalen "Sjuan". Den hette "Illusionisten" och handlade om ett annat öde inom den österrikisk-ungerska aristokratin. Den unga hertiginnan Sophie var tänkt som fästmö till den österrikiske kronprinsen Leopold. Men hon vägrade gifta sig med honom, eftersom hon var förälskad i sin barndomsvän, som utbildat sig till trollkarl. Dramat slutade med självmord och något som såg ut som mord.
    Det här kan inte vara en tillfällighet, tänkte jag. Är inte "Ilusionisten"byggd på Mayerlingdramat?
  Så jag googlade Mayerlingdramat och kom vidare till filmen "Illlusionisten". Och se, jag hade rätt!
Historien är ändrad i sina detaljer men dramatiken kvarstår.

Om Christer Kihlman och filmen "Döda poeters sällskap"

Jag råkade hitta ett gammalt pressklipp idag.  Artikeln var en krönika, publicerad 8/4 1990 i DN. Författare: Christer Kihlman. Jag bestämde mig för att se om filmen och insåg att Kihlman sagt något mycket väsentligt i sin krönika. Redan för 21 år sedan skrev han "om en värld som inte finns mer, där poesin, litteraturen, hade en friare, centralare, mer respekterad ställning än i dagens värld, där den förödmjukats av ´marknadskrafterna´ och degraderats till ett föremål för ´trender´ och allsköns litteraturpolitiskt maktspel." Om dagens värld!

Dokument utifrån får både ros och ris

9/11 uppmärksammades på tusen olika sätt i går, också i svensk TV. Programmet "Dokument utifrån" i svt2 visade en brittisk dokumentär lagom till 10-årsjubileet. Den får en ros för den noggranna dokumentationen och den skickligt hopklippta "storyn". Men - jag måste också ge den ett ris. Varför, frågade jag mig, måste alla dessa fruktansvärda bilder visas gång på gång? Vad är syftet om inte att ge en känslig TV-tittare som mig mardrömmar? I drömmen kan man visserligen bearbeta bilder och delvis oskadliggöra dem, men är det det som är avsikten?

Kulturnatt i Uppsala

 Under rubriken "Gärna yoga, men inte nu!" skriver kulturchefen Maria Ripenberg på kommentarsplats i UNT i dag. Jag gör hennes iakttagelse till min: "Om allt ska vara med på kulturnatten... så sprängs den i bitar... egentligen vill vi ju ha fler kulturnätter! Men då i meningen att vi får vara delaktiga i ett pågående konstnärligt skapande som vill försöka gestalta, diskutera och förklara vår komplicerade samtid."
    Jag var också där men utan röst. När jag vaknade på morgonen hade jag förlorat den, "i Paris underjord", som jag skriftligen meddelade de besökare i Drottninggatans bokhandel, som hade infunnit sig för att eventuellt köpa min barnbok "Bland pallemoner och draffodiler". Drömmen jag hade haft på natten hade varnat mig: Ställ inte upp på det här jippot! Stanna kvar i underjorden! Så både Missionskyrkan och Clarion Hotel Gillet fick klara sig utan mig och min röst.
    Vi lever i ett samhälle, där kvantiteten röstat ner kvaliteten.

Den mordiska familjen Simenon

När jag rotade igenom gammalt material från mina Simenonstudier på 80- och 90-talen inför en kommentar på Dixikon idag hittade jag också en notis av nyare datum. Det var  den belgiska dagstidningen La Libre Belgique, som 2002 rapporterade att den kände författaren Georges Simenons brorsdotterdotter hade släppts ut ur  kvinnofängelset Berkendael efter att ha suttit häktad i två år. Hon var anklagad för överlagt mord på sin sambo, som hon hade slagit ihjäl med en hammare.
Geneviève Simenon, utbildad reumatolog, hade erkänt men angett sex års psykisk terror som orsak till mordet. Dessutom hade hon själv växt upp i en familj som inte hade kunnat ge henne kärlek. Både hennes farfar Christian Simenon och hans bror kriminalförfattaren hade samarbetat med tyskarna under kriget. Detta hade präglat inte bara hennes fars barndom, som uppmuntrad av sin farbror Georges hade anslutit sig till Hitlerjugend, utan också hennes egen. Domaren föll till föga och doktor Simenon blev slutgilitgt dömd till fem års villkorligt fängelsestraff.
Som Pierre Assouline antyder i sin Simenonbiografi (1992, svensk översättning 1995) kan även Georges Simenon själv ha gjort sig skyldig till mord under sin ungdom. Händelsen ska han ha kamouflerat i romanen "Le pendu de Saint- Pholien". Dessutom övertalade han sin bror Christian att gå in i Främlingslegionen, när det började osa hett kring bröderna efter kriget. Christian dog under en strid i Algeriet. Då var Georges i säkerhet i USA.
Såren från nazisttiden är svårläkta, vilket bland annat angreppen på IKEAs grundare Kamprad har visat helt nyligen.
Till slut vill jag nämna att "Le pendu de Saint- Pholien" var en av inspirationskällorna till min roman "Mannen som ville vara Simenon" (Symposion, 2000)

Om fäder och söner

På surströmmingsfestivalen i Uppsala i går mötte jag en man, som hade varit på besök hos sin 40-årige son. Han berättade om den känsla han alltid fick, när han träffade honom, en känsla av att vilja omfamna en baby. Han fick ensam  ta hand om pojken, när denne var tio månader. Nu var sonen en stor muskulös byggnadsarbetare men i faderns ögon fortfarande en baby i behov av beskydd.

Om mödrar och söner

Jag läser en roman, som länge stått nonchalerad i min bokhylla. Och det trots att jag har en svaghet för vampyrberättelser. Möjligen kan det ha att göra med att jag i unga år blev misshandlad av en kirurg på just det ställe på halsen, där vampyrer brukar suga blod. Romanen heter  "The vampire Lestat" och författaren Anne Rice. Hon beskriver insiktsfullt, höll jag på att skriva, den kärlek mellan mor och son som förenar dem efter döden, som älskande vampyrer. Mina associationer gick till filmen "Awake", där Lena Olin spelar en mor, som offrar sitt hjärta till sin son, som behöver ett nytt hjärta efter en feloperation.
    Temat är mytologiskt för att inte säga arketypiskt. Det återfinns i Oidipusberättelsen och i Nya Testamentets berättelse om Den heliga modern. Och när vi ser oss omkring ser vi dem överallt, mödrar och söner förenade i symbios.
    Jo, jag har också en son. Men han bor på betryggande avstånd i ett annat land, skyddad av sin hustru.
  Anne Rices roman är fascinerande också på andra sätt. Den tar upp de eviga ämnena Gud och Satan, köttet och anden, människans oskuld, frågan om reinkarnation,  kärlek och hat, allt förankrat i en historia, som går tillbaka till 1700-talet och har sina rötter i en forntid som bara några få vampyrer har vetskap om.