Beröm till Bland pallemoner och draffodiler av Btjs lektör

Så här skriver Bibliotekstjänsts lektör Kerstin Hagstrand-Velicu om min barnbok:

"... Båda sagorna handlar om att ge sig hän åt det fantastiska, att låta sig föras till ett underland bortom vardagen. Det är två riktigt underfundiga och läsvärda sagor!"

Olga Tokarczuk: Styr din plog över de dödas ben

Vilken bok! Jag lånade den på biblioteket och höll mig uppe i natt för att hinna läsa ut den, eftersom den måste lämnas tillbaka i dag: lånetid sju dagar, ej omlån. Det är bevisligen fler än jag som har drabbats.
Först: språket, delvis översättaren Jan Henrik Swahns förtjänst. Sedan humorn. Citat:" Ett beprövat sätt mot mardrömmar är att berätta dem högt ner i toalettstolen och sedan spola efter sig." Och naturligtvis,  innehållet. Det som till att börja med verkade vara en rätt så banal historia från ett ödsligt Polen visade sig vara dels en lärobok i astrologi, dels en beskrivning av ett märkligt sjukdomstillstånd, dels en stridsskrift mot olovlig jakt på Djur (jo, författaren använder faktiskt versaler lite hur som helst). Men allt detta var villospår. Frampå morgonen insåg jag till sist vad det var jag läste: en fulländad kriminalhistoria!
   Associationer till Marlen Haushofers "Väggen", också den om en kvinna i ödemarken, och till Friedrich Dürrenmatts "Med brott benådad". Jag citerar. "Vi är alla föremål för Villfarelse; vem skulle kunna träda fram och säga att vi inte alla är Förbrytare? Det är som ett eko av Durrenmatts "Vem känner väl sitt brott och sina hemliga missgärningar?"
    På s 67 hittade jag en av många tänkvärdheter, som jag gärna hade gulstreckat, om det inte varit för att så gör man inte i en lånebok: "I dag vågar ingen tänka något nytt längre. Utan uppehåll pratas det bara om hur det är och så utvecklar man gamla tankar." En utmärkt sammanfattning av en mycket god bok!

Kommande roman: "Älska mig - ändå! "

För några minuter sedan skrev jag på kontraktet på min nästa roman "Älska mig - ändå!" Den kommer ut på Podium någon gång under våren. En lättnad och en sorg. Jag har under flera år kämpat med ett stoff, som hämtat näring ur egna upplevelser. När romanen nu äntligen är klar för publicering känner jag en stor tomhet.

Brutus Östling: fortsättning

Han är en mästare på att trolla bort korten, denne charmige förläggare. Det senaste är att han påstår att han inte vet vart det boklager han haft i sitt garage tagit vägen. Detta efter att han i april hotade med att bränna upp böckerna, om jag inte meddelade att jag ville köpa dem. Det gjorde jag, och se nu vad som hände!
Ett varningens ord till alla författare, som funderar på att ge ut sina böcker på Brutus Östlings Symposion och ännu ett ris till en man, som inte vet vad hederlighet är.

Hans Falk: Uppväxt

Hans Falk är äldste son till Kerstin Thorvall, denna välskrivande och omskrivna författare, nu död. Sonen har känt ett behov att "skriva av sig" sin barndom, ett nästan lika starkt behov som det som drev hans mor att skriva "Det mest förbjudna" om förhållandet till sin egen mor. Men - jag är besviken! Nog hade denna färgstarka, temperamentsfulla kvinna gjort sig förtjänt av av ett annat slutmäle än det som sonen här levererar. Det räcker inte för den som själv träffat Kerstin Thorvall att få veta att hon slängde tallrikar i väggen och gång på gång rymde hemifrån.
    Här hade förlaget, Hjalmarson & Högberg, kunnat göra en insats. Och dessutom kunnat anlita en korrekturläsare för att hyvla bort språkliga och innehållsmässiga missar. Den värsta i mitt tycke: när barnflickan Siv plötsligt heter Maj!

Nordens apostel och andra lögnare och förfalskare

I dag publicerade Svenska Dagbladet en tänkvärd understreckare av Anders Winroth, professor i historia vid Yale University, USA. Han bygger sitt avslöjande av "Den helige Ansgar av Hamburg" på en nyligen utgiven bok av Eric Knibbs: "Ansgar, Rimbert and the forged foundations of Hamburg-Bremen". Nordens apostel Ansgar var enligt denne forskare ingenting mindre än en bedragare. Han var inte, som han påstod, ärkebiskop av Hamburg, utan missionsbiskop utan egentligt stift. Det var genom förfalskningar av brev, bland annat från påven, som han lyckades .nästla sig in i nordmissionen.
    Den kristna kyrkan, och inte bara den katolska, har vid åtskilliga tillfällen gjort sig skyldig till olika slags brott, vilka tystats ned och/eller skylts över. Min tanke: Kan det vara så att det är frestande för svaga själar att söka sig ett ämbete inom kyrkan för att där finns den möjlighet att gömma sig som inte erbjuds någon annanstans? Jo, möjligen inom läkarkåren. Den lever också högt på sitt goda namn och sin status. Vem misstänker i första hand en läkare, när ett brott har begåtts? (Nu tänker jag på den läkare, om vilken det just rapporterats i pressen att han utsatt både sin egen dotter och dennas dotter för sexuella övergrepp.)

Författares Bokmaskin: 2012 års kalender

Nu är den här, den vackra kalendern för nästa år! Mitt bidrag: en av Pirkko Dahlmans illustrationer till min saga "Prins Erik och draffodilen", en av sagorna i den nyss utkomna "Bland pallemoner och draffodiler".
En stor julros till Författares Bokmaskin!

Justine Lévy: En ovärdig dotter

I dag publicerade UNT min recension av BHL-dottern Justine Lévys senaste roman. Den boken tyckte jag verkligen om! UNT: s kulturred hade också hittat en fiffig rubrik: "Inte utan min mamma".

Semesterläsning i Spanien

Nyss hemkommen från ett besök hos min dotterson Jesper i  Spanien kastar jag mig över god litteratur på svenska. Jag är utsvulten. Den litteratur som var tillgänglig där nere tråkade ut mig. Här ett smakprov:
Björn Ranelid: Kniven i hjärtat (ännu ett manifest för "godheten")
Elin Lindqvist: Facklan (också tendentiös men med en liten knorr)
Karin Brunk Holmquist: Villa Bonita (minns inte längre vad den handlade om)

Undantaget var Kate Mortons Den glömda trädgården, översättning till svenska av Louise Thulin. En fantasieggande saga för vuxna med inbakad kriminalgåta. Dessutom visar Kate Morton att även sagor kan vara autofiktiva. Det gladde mig, eftersom jag själv nyss publicerat två sagor av det slaget. (I samlingsvolymen "Bland pallemoner och draffodiler").
Nu läser jag Justine Lévys En ovärdig dotter, som jag fått till recension från UNT.

Kriminalromaner i fängelset

Litteraturfestivalen Les Boréales i Caen, Normandie, har presenterat sitt nya program. Där hittar jag en intressant programpunkt. Den skicklige översättaren från svenska Philippe Bouquet kommer den 14 november att föreläsa för fångarna i fängelset Argantan om nordisk kriminallitteratur. Kanske nämner han också min "L´homme qui voulait être Simenon",  som är en av de fyra böcker av mig, som han översatt. (Svensk titel: "Mannen som ville vara Simenon")
    En ros till Les Boréales, som vågat sträcka sig utanför sina traditionella gränser för att nå en målgrupp, som om någon borde vara intresserad av kriminallitteratur.  Något för svenska föreläsare att ta upp?

Kvinnor utan män

Margaret Atwood gav 1983 ut romanen "Bodily Harm" om en kvinna, som blir lämnad av sin man, sedan hon fått bröstcancer. Mer än 20 år senare  kom Siri Hustvedts "The Summer without Men", likaså om en kvinna, som blir övergiven av sin man. Mia är till skillnad från Atwoods Rennie inte sjuk, men hon blir det. Hon blilr "galen". Jag kan inte låta bli att tänka på dessa kvinnor, som tycks leva ett halvt liv, när de inte längre har en man vid sin sida eller i sängen. Är då männen så viktiga för oss? Eller saknar de här båda författarna  stoff?  Tröstar de sig med att deras ämnesval ger dem läsare, andra kvinnor som nu har någon att identifiera sig med?

Poesins stillhet i konfrontation med kaos

Upsala Nya Tidning publicerade i dag en krönika av Emma Tranströmer, nobelpristagarens dotter. Hon beskriver det kaos som utbröt efter att hennes far fått nobelpriset. Hon använder till och med ett ännu starkare ord: inferno. Stress och ångest. Och jag undrar: är detta poesins uppgift? Det som händer i den mediala världen just nu är ju det som den inåtvände poeten försökt motverka med sin poesi.  Han satt där i sin rullstol, "vänligt leende och till synes oberörd av uppståndelsen", skriver dottern också. Obs uttrycket "till synes"! Vad annat ska en stackars poet ta sig till?
    

Teknikens under

Jag behövde en krona till min trasiga tand och uppsökte idag min tandläkare. Det blev en mycket intressant uppvisning i något som såg ut som ett datorspel. Tandläkaren, Lazlo Nagy, byggde upp den på en skärm, lät mig sedan följa processen, då projektionen på pärmen utvecklades till en krona i en separat liten låda.
Snabbt och effektivt. Efter några timmar hade jag en ny tand, något som tidigare brukade ta flera veckor.
En ros till teknikens värld.