Kvinnor utan män

Margaret Atwood gav 1983 ut romanen "Bodily Harm" om en kvinna, som blir lämnad av sin man, sedan hon fått bröstcancer. Mer än 20 år senare  kom Siri Hustvedts "The Summer without Men", likaså om en kvinna, som blir övergiven av sin man. Mia är till skillnad från Atwoods Rennie inte sjuk, men hon blir det. Hon blilr "galen". Jag kan inte låta bli att tänka på dessa kvinnor, som tycks leva ett halvt liv, när de inte längre har en man vid sin sida eller i sängen. Är då männen så viktiga för oss? Eller saknar de här båda författarna  stoff?  Tröstar de sig med att deras ämnesval ger dem läsare, andra kvinnor som nu har någon att identifiera sig med?