Simon & Garfunkel

Svt 2 visade i kväll ett nostalgiprogram om 60-talets stora singer-songwriters Paul Simon och Art Garfunkel. Det berörde mig mer än jag hade förväntat mig. Särskilt Bridge Over Troubled Water men också Cecilia. Det är stor musik och stor lyrik. Cecilia kallade jag den dotter, som jag födde 1965.
Nu kunde jag instämma i versen "Cecilia, you are breaking my heart/ I´m begging you please to come home.../.
    Dessutom  fick jag bekräftat att Art Garfunkel, den innerlige av de två, faktiskt kunde ha varit  tvilling till den man, som jag förälskade mig i 1958 och som jag i min nya roman "Älska mig - ändå" kallar Gyuri.

Danmarks socken

UNT publicerade idag min recension av den vackra bok, som Danmarks Hembygdsförening gett ut.
Den fick rubriken "Nu behöver man inte vandra på känn".

Änglar - finns dom?

När jag idag läste om försvarsminister Sten Tolgfors "frivilliga" avgång frapperades jag än en gång av hans änglalika utseende. Det påminner om Julian Assanges. Både skulle kunna spela ängel i något kyrkospel.
Kan man förföras av sitt eget utseende?

Publit är Podiums svaga länk

Publit, som ansvarar för tryckning och distribution av Podiums böcker, lever inte upp till sitt rykte. Leveranstid för böckerna är 5-7 arbetsdagar, men mina beställda ex av "Älska mig - ändå", som borde ha kommit senast i fredags, har ännu inte kommit, varken till mig eller till de tidningar, som önskat recensionsex.  Min brevväxling med Publit blir allt syrligare och syrligare. De försöker skylla på posten, men så lätt ska de inte komma undan.
Ett påskris till Publit! Med det i handen känner jag att jag bestämmer över mitt eget livsrevir,  att jag bejakar min aggressivitet. (Se vidare mitt inlägg om Gudmund Smiths "Det finns inga enkla svar" 2012-02-01!)s

Jo, Freud hade rätt!

Men inte de "moderna" psykologerna. De ger sig inte. En av dem som envisas med att kalla Freuds "det omedvetna" för det "det undermedvetna" är Jonas Mattsson, som skriver i tidskriften "Modern Psykologi".
Som jag redan den 10 oktober 2010 skrev på den här bloggen tog Freud avstånd från termen "det undermedvetna" i sin bok "Drömtydning". Varför envisas då "moderna" psykologer med att vantolka honom? Slarv, vill jag påstå, inget annat än slarv!

4.1 miljoner ser samma TV-program

Björn Lövenlid rapporterar i dag i sin krönika i UNT att halva Sverige gosade i soffan framför TV-apparaten, när finalen i tävlingen om den bästa schlagern visades.
     Vi är nästan framme vid det scenario som Ray Bradbury redan 1976 målade upp i sin SF-roman "Fahrenheit 451".
Där sitter framtidens TV-tittare omgivna av tre, eller om ekonomin tillåter, fyra väggar. Alla ser samma program, alla har samma "familj", som ler mot dem från TV-väggen. Alla matas med samma meningslösa information, alla får till och med egna repliker att svara sina "kusiner", "fastrar" och "mostrar" med. Allt är utslätat, ingen berörs, alla håller med, alla skrattar på rätt ställe.  Att läsa böcker är förbjudet, de bränns vid 451 grader Fahrenheit.
     Facebook nämns inte i romanen, men "gilla" nämns. Alla måste gilla samma sak.
 

Bidrag till hen-diskussionen

Jag undrar om alla hen-förespråkare vet vad ett henparty är. Svaret är: tjejfest eller möhippa! Härledningen från det engelska hen, vilket betyder höna eller hona.
Synnerligen olyckligt alltså att ordet råkat bli könsneutralt.

Blåsippan ute i backarna står

I dag kunde jag fotografera de första blåsipporna nere vid Ekolns strand. Ovanligt tidigt! Jag har hittat en anteckning från 2010, där jag noterade att de första blåsipporna vid Ekoln stack upp bland fjolårslöven den 19 april!
   Och på min balkong skjuter hallonbusken och den ungerska syrenen nya skott.

"Älska mig - ändå" uppe på Podiums hemsida

Podium publicerar idag min nya roman "Älska mig - ändå" på sin hemsida www.podium.nu. Första recensionsdatum 29/3.

Plocka blåbär i mars

En liten flicka stövlade omkring i blåbärsris i Lunsenskogen. Hon letade blåbär.
"Det finns inga blåbär nu", sa hennes mamma. "Men i frysen hemma har vi blåbär."
"Såna blåbär vill jag inte ha", sa flickan. "Jag vill ha riktiga blåbär. Som Mors lilla Olle."

Om barncancer

Jag vill gärna berätta om ännu ett barnbarn. Hon heter Youna, är sju år och bor i Bryssel. Hennes pappa berättade i går att hon fått en ny klasskamrat, en flicka med cancer. Youna tog genast hand om henne, skyddade henne från kamraternas nyfikna blickar och speord! Sådan är Youna.
    Samtidigt vill jag berätta att min yngsta dotter, Sara Martina, som bor i San Diego, är engagerad i ett projekt med syfte att underlätta för barncancerns offer.
     Youna och Sara Martina får varsin röd ros.

Isabella flyttar hem till Sverige!

Min dotterdotter Isabella, som kidnappades av sin brasilianske far, när hon var sex år, har blivit myndig och fattat ett alldeles eget beslut: hon vill bo hos sin mamma i Sverige och studera här.
Massor med rosor till dig, mitt älskade barnbarn!

Ny bok: provtryck

I dag kom provtrycket till min roman "Älska mig- ändå!"
Det ser bra ut.
Första rec dag blir 29/3, på Maëlles femårsdag!

Vassilis Bolonassos prisad

Det var på tiden!
Jag har länge undrat vart Vassilis Bolonassos tagit vägen, han som brukade förgylla mina söndagsförmiddagar med klassisk musik under rubriken "Alltid på en söndag". Nu läser jag att han fått ett stipendium till Jarl Alfredius minne. Av mig får han en ros och en bön om att komma tillbaka.

Drottning Elizabeth II i Leicester

Leicester blev den första stad, som drottning Elizabeth valde att besöka inom ramen för sitt diamantjubileum, läser jag i tidningen. Hon besökte den också 1958, vilket jag förevigade med min lådkamera. Sedan gick diskussionens vågor höga: Hade drottningen gjort rätt i att börja sitt tal med "My husband and I" istället för "I and my husband"?

Félicien Marceau är död

Den belgiske författaren Félicien Marceau är död vid 98 års ålder, meddelar den franskspråkiga belgiska litteraturakademiens ständige sekreterare, Jacques De Decker. Han blev år 1945 tvingad att lämna Belgien på grund av sitt samarbete med ockupationstrupperna och valdes  in i Franska Akademien år 1976.
Ett ris snarare än en ros till hans minne!

Herr Lazarescus död

Är det här ett drama eller en tragisk satir eller en svart komedi? undrade Björn Bråfelt i sina Filmtips i går. Jag bestämde mig för att ta reda på det. Nej, någon tragisk satir är det knappast, inte heller en svart komedi.
Det är rena rama verkligheten.  Vi är utlämnade åt vården, åt alla s k specialister, åt alla tyckare.
 En fyllbult ramlar och slår  huvudet i badkaret. Hans huvudvärk diagnosticeras av den kvinnliga ambulanssköterskan som tumör i grovtarmen. O s v  o s v. Ändå är ambulanssköterskan den enda som verkligen bryr sig.
   En ros till den rumänske filmskapare, som tyvärr fått förbli anonym. Hen är genial!

Vem dömer Putin till sluten vård?

"Det är bäst att Breivik döms till sluten vård", anser en flicka, som intervjuades i SvD i dag.
I går såg jag i en tidning, jag minns inte vilken,  Putin och Breivik porträtterade på samma uppslag. Likheten var frapperande. Galenskapen.
Alltså: vem dömer Putin till sluten vård?

Krönika på internationella kvinnodagen

Jag har länge fascinerats av den belgiska författaren Suzanne Lilar, som i opposition till Simone de Beauvoir kallade sig den första feministen. Idag var min krönika om henne  införd i UNT, på internationella kvinnodagen.

Litteraturen behöver proffs

I går skrev Annina Rabe i en krönika i SvD under ovanstående rubrik. Hon skiljer på riktiga förläggare och print-on-demandförläggare. De senare är enligt henne inte mycket att hålla i handen. Det är en sanning med modifikation. Själv har jag gett ut mina senaste böcker på Podium Distribution, som är just ett print-on-demandförlag. Det har varit en lyckträff. Jag har aldrig tidigare mött en sådan proffessionalism som där. Och - författare behöver allt stöd de kan få, uppmuntran och några hårda ord då och då, när "älsklingarna" hotar att ta överhanden. Jag har prövat många förlag och ofta blivit besviken på de "etablerade" förlagen. Deras nonchalans känner emellanåt inga gränser. (Jag ger ett exempel i ett blogginlägg 29 november 2010.)
    Något som nog inte många känner till är att de "etablerade" förlagen låter författarna skriva sina baksidestexter själva. Det har de ju själva inte råd med! Så inte Podium Distribution, som också på den punkten är föredömligt proffsiga.
   En ros till Podium Distribution och min förläggare där Heléne Jensen!

Chinatown

En film som man med behållning kan se om och se om igen.  Inte enbart eller huvudsakligen för Jack Nicholsons och Faye Dunaways eminenta skådespeleri utan framför allt för Roman Polanskis mästerliga regi. Den omskakande scen, där Dunaway värjer sig genom att omväxlande kalla den unga kvinna som hon tagit under sitt beskydd sin syster och sin dotter, är mycket stark. Incestförhållandet mellan Dunaway och John Huston med alla dess komplikationer får det naturdrama som utspelas i Los Angeles torrlagda utmarker att blekna.  

Bröderna Grimms sagovärld, sagourval 2008.

På årets bokrea hittade jag den här boken och kunde inte låta bli att köpa den, trots att jag redan har två utgåvor av sagorna. I den här hittade jag nya fantasieggande illustrationer, dessutom en minibiografi över Jacob och Wilhelm Grimm med karta över de städer de bodde i. Bröderna Grimm har ju alltid fascinerat mig, ända sedan tidig barndom. Nu ville jag kolla upp om jag minns rätt, att det i sagorna förekommer ond bråd död. Och det gör det, i övermått! Jag listade åtta exempel i urvalet (22 sagor). Så nu undrar jag om jag inte föll till föga alldeles för lätt, när min Podiumredaktör rådde mig att ta bort "de döda fotograferna" ur min saga "De underbara pallemonerna". Sånt skulle barn inte tåla, menade hon.

SPEGELN. Uppsala studenters litteraturklubb

Jag bläddrar i en bok, utkommen i slutet av förra året. Den innehåller kortare essäer, utdrag ur publicerade verk och annat smått och gott. Det som omedelbart slår mig är att de allra flesta av de 18 bidragen är skrivna av män, bara fyra av kvinnor. Det speglar väl det litterära klimatet i Uppsala på 1950- och 60-talen.
Från min egen studenttid i Uppsala i början på 1960-talet  minns jag lockelsen från Litteraturklubben. Där ville jag vara med! Det blev ett besök, sedan inga fler. Jag hörde inte hemma där, i den manliga atmosfären. Männen log överseende mot mig, jag hade ju inte publicerat en enda rad. Att jag bara vågade! Vilken arrogans! Nu, många år efteråt, undrar jag över arrogansen: vem stod för den, egentligen?
    En kuriositet: Bland "Styrelsemedlemmar i Litteraturklubben" hittar jag Paul Deutsch 1959 och Paul  Patera 1953. En och samma person, såvitt jag minns. Han kallade sig Deutsch Patera och var regissör, regisserade bland annat den här bloggaren i en pjäs, vars namn jag glömt.

Örjan Öberg är död

Örjans hustru Birgitta Hahn (aka Pyrre) ringde. Örjan, en viktig länk till min barndom, har avlidit. Han hade Alzheimers och vårdades på sjukhem. Nu fick han somna in, medan hustrun och barnen sjöng fadern, prästen och psalmdiktaren Hans Öbergs psalm nr 206 för honom:
  
     Herre jag vill bida
     stilla vid din port,
     tills min själ din blida
     fadersblick försport.
     Trött på allt mitt eget
     ödmjukt här jag står.
     Hjälp mig sista steget,
     du som allt förmår.

Claire Castillon: Bubblor

I dag publicerades min recension av den franska författarens nya novellsamling i UNT.
Läs den!

Haruki Murakami: Norwegian Wood

Jag undrar om jag hade uppskattat Murakamis romaner så mycket, om jag inte haft tillfälle att besöka Japan, en annan värld, där man dricker whisky till maten, och där kvinnan i sin gåtfullhet har en märklig både underordnad och styrande funktion. Den frispråkighet, som ungdomarna Watanabe och Naoko ger prov på vid sina samtal (just det!) om sexualiteten, hade jag däremot naturligt nog ingen möjlighet att ta del av. Men här fick jag det! De talar om mensproblem, om behåtvätt, om runkande killkompisar.
   Titeln "Norwegian Wood" gav mig först huvudbry, eftersom jag inte kände mig så hemma i The Beatles musik, men den är ju perfekt! Visserligen vandrar Watanabe och Naoko inte omkring i en norsk skog utan i en japansk, men stämningen är densamma.

Pontus Ljunghill: En osynlig

En kriminalroman som är en riktig höjdare. Ljunghill lyckades föra mig bakom ljuset. Ändå borde jag, en gammal deckarräv, ha tänkt till ordentligt inför titeln "En osynlig". Den är perfekt, på snudd till genial. Mer kan jag tyvärr inte säga om det just här.  Däremot vill jag uppehålla mig en stund vid det för en Dürrenmattläsare ofrånkomliga: att se spåren efter denne deckargigants klassiker (Jo, det måste man väl kalla den?) "Kommissariens löfte". Hos Ljunghill heter kommissarien Stierna. Också han ger ett löfte till det unga mordoffrets mor: att sätta fast mördaren. Och misslyckas. Som Mats Gellerfelt skrev i sin recension i SvD 30/1 "bryts han på något sätt ned i sin yrkesroll av fallet". Men visst har han alkoholproblem. Det har Gellerfelt missat. Liksom hela kopplingen till Dürrenmatt, som han ändå påstått hör till hans deckarfavoriter. Istället har M G fastnat i Stockholmsskildringarna, boken verkar vara skriven för honom.