Pontus Ljunghill: En osynlig

En kriminalroman som är en riktig höjdare. Ljunghill lyckades föra mig bakom ljuset. Ändå borde jag, en gammal deckarräv, ha tänkt till ordentligt inför titeln "En osynlig". Den är perfekt, på snudd till genial. Mer kan jag tyvärr inte säga om det just här.  Däremot vill jag uppehålla mig en stund vid det för en Dürrenmattläsare ofrånkomliga: att se spåren efter denne deckargigants klassiker (Jo, det måste man väl kalla den?) "Kommissariens löfte". Hos Ljunghill heter kommissarien Stierna. Också han ger ett löfte till det unga mordoffrets mor: att sätta fast mördaren. Och misslyckas. Som Mats Gellerfelt skrev i sin recension i SvD 30/1 "bryts han på något sätt ned i sin yrkesroll av fallet". Men visst har han alkoholproblem. Det har Gellerfelt missat. Liksom hela kopplingen till Dürrenmatt, som han ändå påstått hör till hans deckarfavoriter. Istället har M G fastnat i Stockholmsskildringarna, boken verkar vara skriven för honom.