PO Enquists Liknelsebok

Har nu läst Liknelseboken, inte bara en utan flera gånger. Förstått att man bör ta begreppet liknelse bokstavligt. PO utgår från Jesu liknelser, som de berättas  i t ex  Matteusevangeliet. Liknelsen om kvinnan på det kvistfria furugolvet, som de flesta recensioner och reportage verkar behandla som om det vore en skildring av en faktisk kärleksupplevelse mellan den 15-årige PO och den 51-åriga Ellen är sålunda en liknelse om den upplevelse, som inom pietiströrelsen kallades "komma igenom". En liknelse om den största kärleken, den som leder till "det innersta rummet".  Det har nog inte många begripit, särskilt inte de som har en annan bakgrund än vi, som växte upp i EFS-rörelsens hägn. Jesu ord, som de
refereras hos evangelisten Matteus blir alltså bekräftade: Jesus beslöt sig ju för att hädanefter endast
tala i liknelser, "eftersom de med seende ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller förstå." En träffande satir över den bortglömda konsten att läsa innantill!
      Liknelsen om kvinnan på det kvistfria furugolvet handlar visst om Eros men framför allt om Agape,
den gudomliga kärleken.

P O Enquist i Babel

Han är sig lik, min gamla ungdomskärlek P O, lika vacker som år 1951, lika "blyg", som han själv kallade det, och det trots alla sina framgångar. I går blev han intervjuad av Jessika Gedin om sitt senaste verk, "Liknelseboken", som lär handla om hans allra första kärlek. Han var 15, hon 51. Den måste jag läsa! Och kanske jämföra med hans förstlingsverk, "Kristallögat", som jag kastade mig över, när den kom 1961. Då bodde vi båda på Studentvägen i Uppsala, var båda småbarnsföräldrar. Jag minns PO, där han satt på sandlådekanten. Men ännu starkare minns jag honom från KGF:s sommarläger i Munkviken 1951, då vi lär ha gjort en roddtur i en eka, bara han och jag, och från bibelstudierna, då våra fötter möttes under bordet. Han var 17, jag 16.  Visst var han blyg, men jag var ännu blygare. Jag kunde inte tänka mig att han då redan hade gjort sin sexuella debut på "det kvistfria furugolvet", vilket han lär beskriva i "Liknelseboken". Vi i kristliga gymnasiströrelsen hade ju blivit varnade för att "prova vår nyckel" för tidigt i allehanda lås! Men - PO är författare med allt vad det innebär av omtolkningar av "sanningen" och rent ljug. Jo, jag måste läsa boken!
   Om en av PO:s stora romaner, Kapten Nemos bibliotek (1991) har jag skrivit i memoarboken
"Till Marianne från A till Ö. En resa genom liv och böcker" (2007)

Habemus papam!

En så rolig och tragisk film är det länge sedan jag såg. Och så välspelad. Michel Piccoli, som visat sitt mästerskap i många filmer tidigare, har åldrats med behag, kanske med syftet att  kunna gestalta en nyvald men högst motvillig påve. Så motvillig att han smiter från uppståndelsen och alla
trogna, som samlats på Petersplatsen. Han rymmer ut på Roms gator och torg för att äntligen lära känna den värld han är satt att välsigna. Igenkänd blir han som tur är inte.
     SVT 2 visade påpassligt filmen 14 mars men den nyvalde påven Franciskus  torde knappast ha hunnit se den. Fast vem vet, det som sker bakom fördragna gardiner i påvens gemak kan vi bara ana oss till. Det lär oss filmen också.

Björn Ranelid: Min son fäktas mot världen

Det diskuteras då och då om en författare har rätt att skriva om sina egna barn. Jag har själv råkat ut för näsknäppar, till och med hot om rättsliga åtgärder för att jag ur min erfarenhets brunn fiskat upp hågkomster av sådant som drabbat mina barn och därmed mig själv. Men några  faktiska namn har jag inte nämnt. Ingen ska kunna identifiera de barn som bidragit till min livshistoria.
    Björn Ranelid är en författare som resonerar annorlunda. I den roman från år 2000, "Min son fäktas mot världen", som jag nu äntligen läst, gör han helt klart att sonen är August.  Om honom skriver han, bland mycket annat: "Augusts farfarsfar hade samma förnamn med tillägget Carl och var stuckatör i
Malmö. Inte ens i sina vildaste fantasier kunde han väl drömma om att hans säd skulle bli till ett barn-barnsbarn som nu bor i Stockholm och att hans namn kom att stå här inför era ögon. (Inom parentes
ett smart drag av författaren att motsäga påståendet att han skulle ha uppkallat sonen efter August Strindberg!) Jag fortsätter citera:
    " Augusti har gått i lilla Adolf Fredrik på Dalagatan och Storkyrkoskolan i Gamla Stan. Hösten år 2000 börjar han i L´Estradska. Det blir ännu en av Vittra skolor och den ligger vackert på höjden nära Katarina kyrka och Ersta sjukhus med utsikt över Saltsjön."
    En dag träffade jag Augusts mor på en bokmässa i Göteborg. Hon ville att vi skulle förbereda ett estradsamtal om författares rätt att skriva om sina barn.
    "Vår August har det inte lätt", sa hon. "Han måste ständigt värja sig mot Björns läsare, som inte låter honom vara i fred. Nu vill han inte längre kännas vid sin far. Han påstår att hans far inte alls är författare utan järnvägstjänsteman. Till råga på allt har han ansett sig tvungen att byta skola, till ett vanligt gymnasium i västra förorterna. Där hoppas han att ingen vet vem Björn Ranelid är."
   Något estradsamtal blev det inte. Jag tyckte inte om idén. Ett sådant samtal skulle ju betyda att August fick ännu mer oönskad uppmärksamhet.
     Björn Ranelid gick ännu längre i sin "roman" än citaten ovan visar. Han publicerar  i boken
brev till sig själv från sonen August. Här ännu ett citat:
     "Käre pappa,
     jag längtar efter dig varje dag..."
     Brevet slutar med "Många pussar och kramar från August".
     Pojken var då 13 år.
     Vilken nesa!

    Antingen är brevet verkligen skrivet av August, vilket i så fall måste betraktas som stöld, eller också är det författat av fadern. I det senare fallet är det också en fråga om stöld, nämligen stöld av sonens identitet.

  

    
    
 
  

Boksläpp på Uppsala Stadsbibliotek

I går, den 6 mars, hade jag nöjet att presentera min senaste bok på Uppsala Stadsbibliotek, som då och då inbjuder till s k "Boksläpp" eller "Nyutgivet från Uppsala". Jag fick möta intresserade och frågvisa läsare, som gärna ville köpa min pjässamling "Fem pjäser om sex". Jag gladdes med dem och med de teatermänniskor, som nu förhoppningsvis hittar fram till boken och sätter upp pjäserna på scen.

Postkodlotteriet en bluff?

Postkodlotteriet tycks älska att trampa oskyldiga människor på tårna. Det senaste är att en 85-åring fått ett brev med meddelandet att hon är död. Jag är så trött på detta lotteri, som trots att jag meddelat att jag lämnat ruljangsen fortsätter att skriva brev på brev med nya erbjudanden till mig.

    Varför har jag då övergett "Blufflotteriet", som jag börjat kalla det? Mitt enkla svar är att jag inte kan fortsätta att stödja en verksamhet, där man riskerar att bli utskälld och förolämpad, som jag blev i ett telefonsamtal för några månader sedan. Telefonrösten påstod att jag hade anklagat lotteriet för att ha orsakat min höftskada! Så var det ju inte alls. Jag hade fått ont i höften av att mot bättre vetande ha burit hem en "extravinst" bestående av ett flera kilo tungt bokpaket. 

Marlen Haushofer: Vindskupan

Vilken är Marlen Haushofers hemlighet? Och: Vad har hon gemensamt med Madeleleine Hessérus?
Mitt svar: troligen autismen. Här mötte jag den igen, hos en knappt medelålders kvinna, som drar sig undan till husets vindskupa (Die Mansarde) för att teckna fåglar, som "inte är ensamma".  Hon är lycklig endast där. Lycklig? Endast där? Hon har en omtänksam man, två välartade barn och hon behöver inte jobba för sitt uppehälle. Hörseln har hon också fått tillbaka, efter att ha varit döv i över ett år. Liksom i debutromanen "Väggen" (Die Wand) händer egentligen ingenting annat påtagligt än att kvinnan hittar ett gult kuvert i brevlådan varje dag. I kuverten ligger hennes egna dagboksanteckningar från en vistelse utanför hemmet.  Ändå hade jag svårt för att lägga  ifrån mig bokens. En inre spänning drev på mitt läsande. Vad kan alltså Marlen Haushofer som många kriminalförfattare inte kan?
  Romanen hittade jag i utförsäljningshyllan på Sävja Bibliotek. Pris: 5 kronor för ett felfritt exemplar.
Sådana böcker har svårt att hitta  läsare. De är inte "mainstream",  de skriker inte ut sitt budskap.