Björn Ranelid: Min son fäktas mot världen

Det diskuteras då och då om en författare har rätt att skriva om sina egna barn. Jag har själv råkat ut för näsknäppar, till och med hot om rättsliga åtgärder för att jag ur min erfarenhets brunn fiskat upp hågkomster av sådant som drabbat mina barn och därmed mig själv. Men några  faktiska namn har jag inte nämnt. Ingen ska kunna identifiera de barn som bidragit till min livshistoria.
    Björn Ranelid är en författare som resonerar annorlunda. I den roman från år 2000, "Min son fäktas mot världen", som jag nu äntligen läst, gör han helt klart att sonen är August.  Om honom skriver han, bland mycket annat: "Augusts farfarsfar hade samma förnamn med tillägget Carl och var stuckatör i
Malmö. Inte ens i sina vildaste fantasier kunde han väl drömma om att hans säd skulle bli till ett barn-barnsbarn som nu bor i Stockholm och att hans namn kom att stå här inför era ögon. (Inom parentes
ett smart drag av författaren att motsäga påståendet att han skulle ha uppkallat sonen efter August Strindberg!) Jag fortsätter citera:
    " Augusti har gått i lilla Adolf Fredrik på Dalagatan och Storkyrkoskolan i Gamla Stan. Hösten år 2000 börjar han i L´Estradska. Det blir ännu en av Vittra skolor och den ligger vackert på höjden nära Katarina kyrka och Ersta sjukhus med utsikt över Saltsjön."
    En dag träffade jag Augusts mor på en bokmässa i Göteborg. Hon ville att vi skulle förbereda ett estradsamtal om författares rätt att skriva om sina barn.
    "Vår August har det inte lätt", sa hon. "Han måste ständigt värja sig mot Björns läsare, som inte låter honom vara i fred. Nu vill han inte längre kännas vid sin far. Han påstår att hans far inte alls är författare utan järnvägstjänsteman. Till råga på allt har han ansett sig tvungen att byta skola, till ett vanligt gymnasium i västra förorterna. Där hoppas han att ingen vet vem Björn Ranelid är."
   Något estradsamtal blev det inte. Jag tyckte inte om idén. Ett sådant samtal skulle ju betyda att August fick ännu mer oönskad uppmärksamhet.
     Björn Ranelid gick ännu längre i sin "roman" än citaten ovan visar. Han publicerar  i boken
brev till sig själv från sonen August. Här ännu ett citat:
     "Käre pappa,
     jag längtar efter dig varje dag..."
     Brevet slutar med "Många pussar och kramar från August".
     Pojken var då 13 år.
     Vilken nesa!

    Antingen är brevet verkligen skrivet av August, vilket i så fall måste betraktas som stöld, eller också är det författat av fadern. I det senare fallet är det också en fråga om stöld, nämligen stöld av sonens identitet.