Jag minns mina telefoner och vilken glädje de gav mig

Har telefonin spelat ut sin roll?
Det verkar inte bättre. Men först i dag, när de enda telefonsamtal jag fått var erbjudanden om att förnya abonnemang på  än det ena, än det andra, gick det upp ett ljus. Anledningen till att de uppiggande privatsamtalen, så viktiga för den som har världens ensammaste yrke, helt försvunnit är förstås att facebook, instagram och allt vad de heter, tagit över. Jag läste just något fasaväckande: om man går ut och äter en god middag, är den inte verklig förrän man rapporterat om den på facebook. Bilden, metaforen, har ersatt upplevelsen. Men inte för mig, inte så länge jag har kraft att stå emot! Jag vill fortsätta hylla livet så länge jag orkar!  

Ett udda uppdrag

Jag har ägnat dagen åt ett udda och mycket stimulerande uppdrag. Ett belgiskt företag i fastighetsbranschen har bett mig om texter om Bryssel som ska pryda entréhallen till en av de fastigheter, som företaget i fråga administrerar. Efter idogt letande har jag hittat användbara texter av Lord Byron, W H Auden, Jean-Baptiste Baronian,  Odilon-Jean Périer, Michel Lambert och - Marianne Jeffmar. Dessutom en novell av Jean Muno, "Retour à l´envoyeur", den senare för övrigt översatt till svenska under titeln "Retur avsändaren"(publicerad i min antologi "Krig och läckerheter").
Uppdraget väckte minnen till liv, framför allt av mötet med den underfundige Jean Muno i Bryssel år 1985.
 

Krönika om Dominique Rolin

I dag, 22/5, publicerade UNT min krönika om författaren Dominique Rolin, som skulle ha fyllt 100 just
denna dag. En stor författare och en god vän. Som jag skriver i krönikan, också min mentor.

Ett studiebesök

Att ett sjukhus kan visa upp flera ansikten fick jag ett bevis på i går. Jag besökte då Rudbecklaboratoriet i Uppsala Science Park, avdelningen för klinisk genetik. Den läkare/forskare som tog emot mig var mycket tillmötesgående och det trots att jag presenterat mig som patient. (!) Lokalerna var ljusa, om det inte skulle låta så makabert skulle jag skriva "glädjefyllda". Jag tänkte: Här skulle jag ha velat arbeta, forska om gener och kromosomer, verkligen uträtta något för mänskligheten. Men så blev det inte. Mina förhoppningar om att en dag få läsa medicin stäcktes redan i gymnasiet, då det visade sig att jag inte klarade provräkningarna så bra som min far hade hoppats.

Le Soir om Alzheimers sjukdom

I den belgiska dagstidningen Le Soirs bilaga "Victoire" (4/5 - 13) läser jag att en 60-årig kvinnlig forskare, Christine van Broeckhoven, har identifierat den första gen, som är kopplad till Alzheimers sjukdom.
I en intervju säger hon att det som är så skrämmande med sjukdomen är att den påverkar personligheten. Man förlorar sig själv, säger hon. Hårddisken suddas ut, man förlorar minnet. Därmed också minnet av sin familj och av den roll man spelat i den och i samhället i stort.
    Min slutsats: det gäller att dokumentera det som man vill ska föras vidare, innan det blir för sent.

Lasse Hallströms film "Dear John"

"Dear John" är en film om autism. Det märks inte förrän ett stycke in i filmen, men man får sina misstankar, när flickvännen Savannahs skyddsling, en pojke i femårsåldern, uppför sig märkligt. Också Johns pappa är inte som andra pappor. Han är maniskt besatt av att samla mynt. Det är i själva verket hans enda intresse. Det som är så lyckat med den här filmen är att den visar autismens positiva baksida. Likt de sällsynta mynt med olika sidor som pappan kommer över är det hans autistiska baksida som till slut leder till att de båda älskande hittar tillbaka till varandra till slut.

Sigrid Kahles "Jag valde mitt liv"

I väntan på andra delen i Sigrid Kahles självbiografi har jag läst om den första delen. Och gjort nya upptäckter. Där finns undertexter nog så intressanta att fundera över. Den ena gäller de två barnen, Marie-Louise och Felix (inte Fredrik, som det står i UNT:s recension av del två i dag.) Att barnen är adopterade framgår däremot tydligt. Sigrid Kahle fick inga biologiska barn. Anledningen kanske står att finna i det avsnitt, där hon berättar om sin ungdom i Uppsala. Hon går "som bedövad uppför Drottninggatan", skriver hon i avsnittet "Avgrunden".
    Det finns för övrigt en likhet mellan Sigrid Kahle och prinsessan Diana, som hon skildras i Cecilia Hagens "Mina resor med Diana". Båda föddes i väntan på den son, som skulle föra arvet vidare.
Sigrid Kahle kom till världen istället för den pojke, som skulle ersätta döda tvillingpojkar. Det gällde för båda att visa att de var värda sitt liv, trots allt. Och mer än värda, de skulle båda komma att utbrista:
"Jag valde mitt liv!"

Recension av Justine Lévys "Inget allvarligt"

I dag publicerade UNT min recension av BHL-dottern Justines roman från år 2000, en satir som utgår från turerna kring modellen och sångerskan Carla Bruni, här kallad Terminator-Paula. Som synes är hon här inte den "idealkvinna", som president Sarkozy gjorde till sin. Jag är fortfarande förvånad över att ett svenskt förlag gjort sig besvär med att låta översätta och publicera denna skvallerroman, som man bör vara väl insatt i franskt kulturliv för att ha någon behållning av.

Ett klipp ur belgiska Le Soir

Jag kan inte låta bli att saxa en stump ur den belgiska dagstidningen Le Soir för 3 maj 2013. Den skriver apropå krisen i bokbranschen:

En god författare är en död författare

 Eftersom nya böcker inte säljer har förlagen beslutat att i fortsättningen endast publicera specialerbjudanden.

 Eftersom det är svårt att lansera nya bokserier börjar man nu med del 4.


En satir som innehåller ett korn - eller fler - av sanning.

Ak Welsapar: Den underbara sångens hem

Jag fick flera fina böcker av min författarkollega Ola F Nilsson vid vårt möte i söndags. (Se mitt senaste inlägg!) En av dem, sagoboken "Den underbara sångens hem" av Ak Welsapar, bördig från Turkmenistan, har som redaktör just Ola F Nilsson. Omslagsbilden, en färggrann tupp,  fick mig att haja till. Hade jag inte sett något liknande tidigare? Jag gick till bokhyllan, hittade en annan sagobok, men på ryska. Författare: Aleksej Tolstoj (alltså inte Leo, men en släkting till honom.) Också den boken pryddes av en prålande tupp. Bläddrar man sedan i de båda sagosamlingarna parallellt blir likheten dem emellan, särskilt när det gäller illustrationerna,  ännu mer påfallande.
      Finns där ett samband?  undrade jag förstås. I förordet till sin bok skriver Welsapar att samlingens tematik har tusenåriga anor. I turkmenernas traditionella föreställningsvärld förs den eviga kampen mellan gott och ont. Så också i Aleksej Tolstojs sagor.
     PS Illustrationerna i Welsapars bok är gjorda av Måd Olsson-Wannefors.  

Möte med författaren och bildkonstnären Ola F Nilsson

Det finns kända och det finns okända författare. Däremellan finns det författare som borde vara mer kända än de är. Jag träffade en av dem i går. Ola F Nilsson har (ännu) inte uppnått bästsäljarstatus men är väl värd att läggas på minnet ändå. Framför allt för hans språkligt träffande, humoristiska och poetiska "Artur under kepsen", en väl maskerad självbiografi från "inavelns mylla" i Norrbotten.
    Vad har då Artur under kepsen? Ett ägg, påstås det i boken.

Bibliiotekstjänst om min pjässamling "Fem pjäser om sex"

Också den här recensenten, Bo Blom, har hakat upp sig på att det finns för lite sex i boken. "Är man  ute efter explicita sexscener får man vända sig någon annanstans", skriver han i BTJ-häfte 1311345. Min invändning: detta är inte en roman eller några noveller utan texter för teatern, som ska tjäna som inspiration och underbyggnad. Det står som alla som någon gång arbetat för och på teatern vet regissören fritt att låta skådespelarna leva ut de känslor som kan hämtas ur dramats undertext. "Inte alla av dramernas hjärtskärande rop...fångar mig riktigt som läsare" skriver han också. Jag önskar verkligen att pjäserna blir uppsatta så att Bo Blom och andra får möjlighet att höra ropen. Som vi som hade möjlighet att se
till exempel "Tillsammans. Du och jag", som den spelades på Kulturhuset i Stockholm under "Festival för Ny Svensk Dramatik"år 2000.  Efteråt skrev Hallandspostens recensent om dess "undersida av paranoia och våldsamhet".