Ett uppmuntrande brev om "Dikter från planeten Zog"

Bland alla positiva reaktioner på min nyss utkomna diktsamling väljer jag att lyfta fram  ett brev från en jämnårig kvinna, som läst alla mina böcker och nu också den senaste, min debut som poet.
Så här skriver hon, bland annat:
"... den här diktsamlingen känns som ett koncentrat av Din författargärning fram till nu. Den innefattar
kärlek, längtan, smärtsam erfarenhet. Det finns en skönhet, en rytm, ett musikaliskt flöde, en röd smärta, en livserfarenhet... "
    En författare, som skriver i sin ensamhet, behöver uppmuntran, inte bara en artig förfrågan om hur
många böcker man skrivit. Eller: "När kommer nästa bok?"

Blodbad i Lund - och i Uppsala

 Det diskuteras väldeliga och inte bara  i den uppsaliensiska pressen om Eva Åkesson, bördig från Lund, är värdig att vara rektor vid Uppsala Universitet. Skäl för och emot hävdas, men bara antydningsvis sipprar det fram att det nog inte var så välbetänkt att hämta henne från just Lund. Den antydningen fick mig att minnas den recension jag hösten 1980 fick av kulturchfen på Svenska Dagbladet Leif Carlsson, när jag publicerat kriminalromanen "Professorn och hans offer". Den utspelas i Lund, där jag då bodde.
Så här skriver recensenten, en tvättäkta uppsaliensare, under rubriken "Blodbad i Lund":
    "Marianne Jeffmar har gett en inblick i en lundensisk akademisk miljö av intriger, svindel och skurkeri som en uppsaliensare noterar med nickande instämmande: trodde jag inte att det var så det stod till där nere...". Han fortsatte: "...ungefär som hemmavid?"
  

Om passion

Bunden till sjuksängen kände jag ett starkt behov av passion. Jag vände mig till den österrikisk-judiske  författaren Stefan Zweig, som bättre än någon annan har skildrat passionens väsen. Jag läste hans
i Sverige av politiska skäl utgivna novellsamling "Amok. Novellen einer Leidenschaft" första gången på 1950-talet och har sedan återvänt, gång på gång. Zweig skriver om den passionerade kärleken, om att drabbas av spelpassion, av en oemotståndlig kärlek till böcker, antingen det nu är av dess innehåll eller dess utformning, eller till konstverk som sedan länge gått upp i rök,  om en allt uppslukande fosterlandskärlek, om den omvälvande passion en uttråkad människa kan drabbas av när han råkar vinna på trav. "Amok. Novellen einer Leidenschaft" är sönderläst, har gått upp i fogarna, är fläckad av kaffe och rödvin men det har ingen betydelse. Eller kanske ändå. Allt detta är ju bevis på den passion som jag fått ta del av under alla mina omläsningar.

DIKTER FRÅN PLANETEN ZOG

I dag kunde jag hämta de första 50 exemplaren av min debutdiktsamling "Dikter från planeten Zog".
Den är  min 28:e publicerade bok. Den blev fin, med ett vackert omslag av Pirkko Dahlman, min favoritillustratris. Bilden  föreställer antingen en solros, en himlakropp eller ett kvinnobröst. Jag överlåter åt läsaren att välja. Det kan bli ett svårt val, liksom det kan bli svårt att veta vad exakt jag
skildrat i  dikterna. Men det är helt i sin ordning.  Jag citerar Gunnar Ekelöf: "Vad jag har skrivit har jag skrivit mellan raderna".
    

Peter Nilson: Arken

Jag kan inte läsa mig mätt på Peter Nilson, astronomen och lärdomshistorikern som  efter debutromanen
Trollkarlen (1979) tog sig an mastodontuppdraget att skriva en roman om Noas ark och en ark långt senare,  kallad Zenon. Huvudperson här är Benjamin eller BANU YAMINU, en gammal jude som irrar omkring i det han kallar dödsriket. Om honom kunde också sägas
"Att han var det förflutna som människan överallt bär med sig, minnet av allt det som har format oss, detta som dröjer kvar i oss även om vi glömmer det eller vill utplåna det. Han var historien som lever ibland oss utan att vi fattar det. Även ondskan hade han i sig, mördandet och stjälandet och bedragandet som också har gjort oss till vad vi är, han var människans onda last av skuld och vanvett. Han var bördan av okunnighet och tomhet som är lätt att bära och som ändå kröker människans rygg. Han var lärdomen som kan vara stor och djup och outgrundlig och som ändå aldrig är något annat än tomhet. Han var både det ena och det andra, och vad man än hade sagt om honom kunde man också ha sagt något helt annat.
    Men först och sist var han människan som är avlad av människa och av jordens stoft. Och nu gick han in i Arken."
     "Arken" kom 1982, ett ödesdigert årtal på många sätt. Men Sten Wildings "Dom över död man"
hade publicerats redan 1965. Där läste jag för första gången den gruvliga historien om hur ett lik förgiftade vattnet i en gårdsbrunn. Den återkom i Peter Nilsons "Arken". Där berättar Benjamin den för en förläggare, som vill köpa hans minnen.
    "Världen lider ... stor brist på ovanliga böcker, sade förläggaren. Det är ont om goda författare, man skulle kunna säga att den skapande fantasin har gått förlorad i det teknokratiska samhället. Memoarer är i vår tid de enda verkligt läsbara böckerna... Och er bok, fortsatte mannen, skulle utan tvivel bli häpnadsväckande.Vi kan ge ut den samtidigt i fyra världsdelar... "
     Här stannade jag upp i min läsning. Jag hade just kommit att tänka på min lärare på licnivå i litteraturhistoria med poetik vid Uppsala Universitet Gunnar Tideström, som också talat om "den förkrympta fantasin hos romanförfattarna." Fantasins tid var ute. Det var år 1957.
    Men sedan gjorde sig en annan Uppsalaakademiker hörd, nämligen Peter Nilson. Han jävade Tideströms påstående med all den kraft han var mäktig.                      

Rainer Maria Rilke och Selma Lagerlöf

Rilkekännaren George C. Schoolfield, Professor emeritus vid Yale University, avslutade två år före sin död 2011  en av stor lärdom tyngd bok, Young Rilke and His Time. Där kompletterade han vår kunskap om den  tyskspråkiga poeten Rainer Maria Rilke (1875-1926). Han skriver bland annat om Rilkes vistelse i Sverige, där han besökte paret James och Lizzie Gibson på Furuborg i Jonsered tillsammans med Ellen Key. Där fanns ett rikhaltigt bibliotek. Rilke läste bland andra  Selma Lagerlöfs  Nils Holgerssons underbara resa ( på svenska) och så småningom också Körkarlen och Kejsaren av Portugallien. Han började också recensera hennes böcker. Men när han kom till hennes "Bannlyst" tog förtjusningen slut. "I går blev jag riktigt arg på Selma Lagerlöf, som inte längre bryr sig om att övertyga... Man kan inte tro på Selma Lagerlöf längre", skrev han och kallade henne en gammal skolfröken.

PS George C Schoolfield var en av de internationellt kända litteraturkritiker, som uppskattade min roman "Hoppa opp i himlen"(1990), som han läste på svenska, men som han  önskade att han fått läsa i engelsk översättning.    

Sophie Scholl

En av de starkaste filmer jag sett är Sophie Scholl,  Die Letzten Tage, regissören Marc Rothemunds berättelse om en ung Münchenstudentska, som stod upp för sina åsikter och utmanade Gestapochefen i en parodi på en rättegång.