Peter Nilson: Arken

Jag kan inte läsa mig mätt på Peter Nilson, astronomen och lärdomshistorikern som  efter debutromanen
Trollkarlen (1979) tog sig an mastodontuppdraget att skriva en roman om Noas ark och en ark långt senare,  kallad Zenon. Huvudperson här är Benjamin eller BANU YAMINU, en gammal jude som irrar omkring i det han kallar dödsriket. Om honom kunde också sägas
"Att han var det förflutna som människan överallt bär med sig, minnet av allt det som har format oss, detta som dröjer kvar i oss även om vi glömmer det eller vill utplåna det. Han var historien som lever ibland oss utan att vi fattar det. Även ondskan hade han i sig, mördandet och stjälandet och bedragandet som också har gjort oss till vad vi är, han var människans onda last av skuld och vanvett. Han var bördan av okunnighet och tomhet som är lätt att bära och som ändå kröker människans rygg. Han var lärdomen som kan vara stor och djup och outgrundlig och som ändå aldrig är något annat än tomhet. Han var både det ena och det andra, och vad man än hade sagt om honom kunde man också ha sagt något helt annat.
    Men först och sist var han människan som är avlad av människa och av jordens stoft. Och nu gick han in i Arken."
     "Arken" kom 1982, ett ödesdigert årtal på många sätt. Men Sten Wildings "Dom över död man"
hade publicerats redan 1965. Där läste jag för första gången den gruvliga historien om hur ett lik förgiftade vattnet i en gårdsbrunn. Den återkom i Peter Nilsons "Arken". Där berättar Benjamin den för en förläggare, som vill köpa hans minnen.
    "Världen lider ... stor brist på ovanliga böcker, sade förläggaren. Det är ont om goda författare, man skulle kunna säga att den skapande fantasin har gått förlorad i det teknokratiska samhället. Memoarer är i vår tid de enda verkligt läsbara böckerna... Och er bok, fortsatte mannen, skulle utan tvivel bli häpnadsväckande.Vi kan ge ut den samtidigt i fyra världsdelar... "
     Här stannade jag upp i min läsning. Jag hade just kommit att tänka på min lärare på licnivå i litteraturhistoria med poetik vid Uppsala Universitet Gunnar Tideström, som också talat om "den förkrympta fantasin hos romanförfattarna." Fantasins tid var ute. Det var år 1957.
    Men sedan gjorde sig en annan Uppsalaakademiker hörd, nämligen Peter Nilson. Han jävade Tideströms påstående med all den kraft han var mäktig.