P O Enquist och spriten

Jag råkade just hamna i en text på nätet, skriven av "hälsoläkaren" Björn Liedén, 5/9 2008. Han utgjuter sig över P O Enquists sprit- och andra missbruk. Hans tes: de sjukligt svarta berättelser som en missbrukande författare lämnar ifrån sig är hjärnspöken, hopkokade av en överhettad narkomanhjärna.
   Har Liedén då läst Enquist? Jag har svårt att tänka mig det. Själv är jag imponerad av alla fina texter som han åstadkommit, "Kapten Nemos testamente" och "Nedstörtad ängel" bland andra.  Om den förra skrev jag i memoarboken "Till Marianne från A till Ö" (2007)
    Alkoholism och författarskap är en kombination som är betydligt mer ogenomtränglig än Liedén vill se. I Enquists fall kan genetiska faktorer ha varit avgörande. Hans far, som var kusin till hans mor, dog när P O var sex månader. Av vad? Det smusslades mycket i Västerbotten på 30-talet. Var fadern också alkoholist?
   Dessutom har jag förstått att en flykt in i olika slags berusningar är just en flykt - från en överväldigande och alltmer krävande kreativitet. Det är ju inte så, som många tycks tro, att alkoholen frigör kreativiteten.
    Jag tycker att det är modigt av P O Enquist att gå ut och berätta om sitt missbruk och sin "omvändelse" till nykter alkoholist. Han växte ju, liksom jag, upp i Evangeliska Fosterlandsstiftelsens hägn, och där var omvändelsen en katharsis som många strävade efter men få lyckades nå.
    Jag kan inte låta bli att fråga mig om det finns  ett personligt hämndbegär bakom angreppet på P O Enquist. Eller kanske, med en psykoanalytisk term, en projektion. Hettan i angreppet tyder på att det inte har sin grund i  ett rationellt övervägande.

Michel Lambert: Dieu s´amuse

Ny recension publicerad på Dixikon i dag. (www.dixikon.se) Jag lyfter fram den franskskrivande belgiske författaren Michel Lambert, vars nya  novellsamling, Dieu s´amuse (Gud roar sig) centrerar kring slumpens roll i våra liv.
Sällan har Lambert varit så mycket Lambert - och så mycket Simenon. Stämningen i till exempel novellen "Marche triomphale" kunde vara hämtad ur någon av den store föregångarens romaner.

Beröm till Bland pallemoner och draffodiler i UNT idag

"Fantasifull Uppsaladebut", satte UNT som rubrik på Maria Nygårds recension av min barnbok idag.
"Den är uppkäftig, skojig och färgglad" skriver hon om "De underbara pallemonerna" medan "Prins Erik och draffodilen" får henne att undra vilken verklighet som egentligen är den riktiga. Det har jag själv undrat över många gånger. Är det inte det som är så fascinerande med livet: att man se det ur en massa olika perspektiv och glädjas lika mycket varje gång över all denna rikedom?

Parlez-vous belge?

Nättidskriften och - bokhandeln Dixikon (www.dixikon.se) publicerade i dag min recension av en liten bok om språkproblematiken i Belgien. Den är upplysande och rolig, ett gott hantverk av Michel Carly och Jacqueline Lempereur. Och - den stimulerade ett utbyte av åsikter med Eva Mattsson, som just hade publicerat en miniessä om "Belgitude".

Ondskan i Uppsala

Jag följer en tjuvs vandring genom Uppsala via min internettjänst i banken. Jag ser honom (henne?) gå till bankomaten vid Handelsbanken, göra  uttag på kontokortet han stulit från mig, sedan fortsätta till Åhléns, Boomerang, XChange i Forumgallerian, tillbaka till Åhléns, Hemköp, Kicks och slutligen ta bilen och göra ett sista uttag på Statoil i Knivsta. Jag har inte hans ansikte, inte än så länge, men jag har ändå mött honom, mött ondskan. Eftersom han också stal mitt medlemskort i Sveriges Författarförbund bör han vara medveten om att det inte är någon rik människa han bestulit. Vi författare lever med några få undantag på gränsen till fattigdom. Vi kämpar för att få ihop till hyran, telefonräkningen och busskortet.
  

Bisarra böcker

Jag har köpt en vacker liten bok med titel och författarnamn i guldtryck. Boken heter, bisarrt nog, "Bisarra böcker" och är skriven av Mattias Boström och Per Olaisen. I den här boken kan man göra fynd. Jag slår upp sidan 52 och läser om "Mot dans och kortspel" av Josef Ericsson, komminister i Gärdhem. Han gav ut boken på eget förlag 1918 och satte priset 40 öre på den.
    Nu undrar jag om min pappa, född 1906 och en ivrig motståndare till just dans och kortspel, läste den här boken. Där kan man inhämta att dansen utövar ett demoraliserande inflytande på de unga och att resultatet går att läsa i alltför många födelse- och dopböcker: "Fader okänd"!
    Boström och Olaisen kommenterar: "Om kortspelsraseriet sägs bra mycket klokare saker och författarens åsikter har relevans än i dag." De fortsätter med ett citat ur nämnda bok: "Där vilar över våra dagars familjeliv en ytlighet och förflackning, som menligt inverkar på det uppväxande släktet." Och det långt innan internet tog över familjelivet!

Gunilla Lindberg in memoriam

Gunilla Lindberg är död, läser jag i UNT. Hon skrev sin sista krönika i tidningen den 18/6 under rubriken "Inget är som väntans tider". Hon väntade på döden men såg en ny dag på väg: "Åter en ny fantastisk dag
när jag får vara med här på jorden."
Vi träffades hos mig den 24 maj 2009. Hon kom tillsammans med sin make Bengt Appelgren," Starke Arvids son", för att titta på den trehjuliga cykel, som jag hade erbjudit henne att köpa efter att hon i ett kåseri hade skrivit så rörande om sin gamla cykel, som hon inte längre kunde använda.
Hon köpte cykeln, åt sedan middag i vår restaurang tillsammans med Bengt. Det var en fin middag, många av gästerna kände igen henne och hälsade.
Sedan talade vi ofta med varandra på telefon. Det var mest hon som ringde, för att tacka för en bok eller ett vykort. Hon kallade mig "söta underbara Marianne".

Recension av Madeleine Hesssérus Staden utan kvinnor

"Dystopi med poetisk kraft" hade SvD valt som rubrik, när min recension av Madeleine Hessérus starka roman publicerades i dag. Hon är en stor författare med ett fantastiskt språk och ute i angeläget ärende, som det brukar heta. Jag hoppas att romanen får många läsare.

Carin Davidsson är död

UNT rapporterade i dag om Carin Davidssons död vid 91 års ålder. Hon var min lärare i slaviska språk vid Uppsala universitet 1955-1956 och den som visade mig vägen till sin favoritförfattare Tjechov, "den minst dogmatiske av författare", som någon skrivit. Tjechov har sedan dess varit min ständige följeslagare.
Carin Davidsson ledde också konversationsövningar. Hon hade stora svårigheter att få mig att uttala den ryska vokal som ligger någonstans mellan y och i. Men till slut lyckades hon!

Filmer på DVD: Black Swan och Pianisten

Såg Black Swan med Natalie Portman i går. Hon är dansösen som har spärrar inför rollen som den onda Svarta svanen i Svansjön, medan hon klarar den svala Vita svanen med bravur. Hennes mor styr henne med omtanke och "välvilja", inte för att hon älskar sin dotter utan för att hon vill att dottern ska göra den karriär hon själv inte klarat av. Hon var balettflicka men påstår att hon offrat karriären för att ta hand om dottern. Den recensent som lyft fram moderns ädelmod har inte fattat någonting!
    I kväll såg jag så filmen "Pianisten" (efter Elfriede Jelineks roman "Pianolärarinnan"). Den upprepar  scenariot. Den lysande pianisten Erika, spelad av Isabelle Huppert, är också styrd för att inte säga övervakad av sin mor, vilket gör att hon måste  leva ut sin ångest och sin sadomasochistiska sexuali-
tet i smyg.  Att båda filmerna slutar med att hjältinnan skadar sig själv till blods är säkert ingen tillfällighet.
Har någon sett den här parallellen tidigare?  Tänkt på att Jelinek kan ha påverkats av Svansjön?

Nisse Strinning på Mallorca 2005

Såg antikmagasinet i SVT 2 för en stund sedan. Det handlade om Nisse Strinning och hans Stringhylla, patentsökt 1962. (Vi hade en sådan i Kävlinge.) Med i programmet var hans hustru eller snarare f d hustru Kajsa Strinning.
Jag mötte Nisse Strinning på Mallorca i november 2005, då vi bodde på samma hotell, Voranova. Det var några månader före hans död. Han var 88 år,  hade svår diabetes, hamnade på sjukhus i Palma efter insulinchock. Hans väninna Karin Sandberg, 86, som tidigare jobbat på ABB,  hjälpte honom dit. Hon var noga med att påpeka att de var ett par bara där, i Saltsjöbaden bodde han tillsammans med  sin förra fru, Kajsa. Sjukhusvistelsen hjälpte Nisse Strinning bara tillfälligt. Efteråt fortsatte han mumsa i sig godsaker.
På planet hem berättade han att han tog realen i Örnsköldsvik, min hemstad, 1935, där hans far Emil var folkskoleinspektör. Han berättade också att han kände P O Enqvist, som för övrigt är ett resultat av kusingifte. (jfr JMG LeClézio!) Slutligen att hans senaste idé, en säng för compact living, avsmalnande neråt, inte intresserat IKEA.
Namnet Strinning är hämtat från släktgården Strinningen, norr om Härnösand. Jag associerar till namnen Strindberg och Strindlund, vanliga namn i Ångermanland.

UNT Kultur i dag: Lockande flykt från verkligheten

I dag uppmärksammades min nya barnbok "Bland pallemoner och draffodiler"  stort i UNT. På Kulturdelens två första sidor smickrande porträtt,  följda av den intervju som Karin Andersson gjorde med mig för några dagar sedan på Kardemumma, Stadsbibliotekets kafeteria. Hon är nyutexaminerad semestervikarie på tidningen, kommer ursprungligen från Bodentrakten. Fotografen Cornelia Edblad  är från min ungdoms Örnsköldsvik. Att vi hade roligt under intervjun märks. Men gissa vad vi skrattade åt,  jo, åt  Cornelias  skräck för att bli behandlad som fotograferna  i sagan om "De underbara pallemonerna". De är ju nära att bli nerknuffade från Eiffeltornet.

Om lyckliga öar

Tidskriften LIRE ägnade större delen av sitt juninummer 2004 åt den lycka, som öar erbjuder författare. Från den bretonska ön île de Ré skrev  Odette du Puigaudeau "Grandeur des îles" och Philippe Le Guillou och Jean Hervoche "Îles" om en ö fjärran från turism och bekvämligheter, medan Nathacha Appanah-Mouriquand rapporterade om hur turismdollar korrumperat hennes  Mauritius. Redan här är lyckan ett minne blott. Så ännu mer hos Victor Alamo de la Rosa, som skrev om torka och törst på L´île de fer, en kanarieö som liknar Lanzarote.   På Nya Zeeland fann Julie Parsons visserligen inspiration till sina kriminalromaner men någon lycklig ö var det  inte: hennes far försvann i havet utanför Nya Zeelands kust. Hon flyttade till Irland, James Joyces ö, inte heller den särskilt lycklig.
     Och nu den norska ön Utöya. Vem ska skriva om den?