P O Enquist och spriten

Jag råkade just hamna i en text på nätet, skriven av "hälsoläkaren" Björn Liedén, 5/9 2008. Han utgjuter sig över P O Enquists sprit- och andra missbruk. Hans tes: de sjukligt svarta berättelser som en missbrukande författare lämnar ifrån sig är hjärnspöken, hopkokade av en överhettad narkomanhjärna.
   Har Liedén då läst Enquist? Jag har svårt att tänka mig det. Själv är jag imponerad av alla fina texter som han åstadkommit, "Kapten Nemos testamente" och "Nedstörtad ängel" bland andra.  Om den förra skrev jag i memoarboken "Till Marianne från A till Ö" (2007)
    Alkoholism och författarskap är en kombination som är betydligt mer ogenomtränglig än Liedén vill se. I Enquists fall kan genetiska faktorer ha varit avgörande. Hans far, som var kusin till hans mor, dog när P O var sex månader. Av vad? Det smusslades mycket i Västerbotten på 30-talet. Var fadern också alkoholist?
   Dessutom har jag förstått att en flykt in i olika slags berusningar är just en flykt - från en överväldigande och alltmer krävande kreativitet. Det är ju inte så, som många tycks tro, att alkoholen frigör kreativiteten.
    Jag tycker att det är modigt av P O Enquist att gå ut och berätta om sitt missbruk och sin "omvändelse" till nykter alkoholist. Han växte ju, liksom jag, upp i Evangeliska Fosterlandsstiftelsens hägn, och där var omvändelsen en katharsis som många strävade efter men få lyckades nå.
    Jag kan inte låta bli att fråga mig om det finns  ett personligt hämndbegär bakom angreppet på P O Enquist. Eller kanske, med en psykoanalytisk term, en projektion. Hettan i angreppet tyder på att det inte har sin grund i  ett rationellt övervägande.