Mer om Élisabeth Georges Kommissarie Lynley

En av de filmer om kommissarie Lynley som jag skrivit om i ett tidigare inlägg är baserad på den roman av Élisabeth George, som jag sätter högst: "A traitor to memory". Ämnet är  genialitet och vad den kan leda till mer än till framgång. Här är det  en superbegåvad ung violonist som överbeskyddad inte kan leva upp till de krav som ställs på honom. Han kraschar mentalt under en konsert. Jag kom att tänka på liknande historier, om den begåvade forskaren i filmen "A beautiful mind" till exempel  men också på
människor jag lärt känna. Bland andra ett barnbarn och en tidigare älskare, numera död. Den senare flydde in i alkoholismen, ett inte ovanligt sätt att skydda sig mot genialitetens förbannelse.  

Docerande om poesi

UNT publicerade i dag en artikel med rubriken "Poesi, eller vad annars" av tidigare fristadsförfattaren i Uppsala Anisur Rahman. Han docerar i sex punkter. Här  de tre första 1. Poetens yttersta mål är att bryta konventioner. Han fortsätter: Producenter måste studera konsumenternas psyke och det måste även poeterna göra. 2. Poesi är att se, vara och känna. Han fortsätter: Det som du  skriver måste vara klart för dig själv mer än för någon annan. Annars har du ingen moralisk rättighet att skriva om det. 3. Varför är det så svårt  för många att förstå poesi? Han fortsätter: När en del människor säger att de inte förstår poesi ljuger de. De läser i själva verket inte poesi.  Och så ett hopp till punkt 6, där jag efter några inledande förmaningens ord får veta att:  En poet tävlar alltid med sig själv. En poet måste alltid överträffa sig själv, men behöver inte överträffa Shakespeare.

Några ord i artikeln stör mig särskilt: "måste" under punkt 1 och 2, "moralisk rättighet" under punkt 2,
"ljuger" under punkt 3, "behöver inte" under punkt 6.

Hela artikeln andas, kanske inte diktatur men en dogmatisk brist på ödmjukhet inför poesin. Jag tänker på  Gunnar Ekelöfs dikt POETIK, där han bättre än någon annan jag vet hyllat poesins väsen:

"Det är till tystnaden du skall lyssna
tystnaden bakom apostroferingar, allusioner
tystnaden i retoriken
eller i det så kallade formellt fulländade
Detta är sökandet efter ett meningslöst
i det meningsfulla
och omvänt
Och allt vad jag så konstfullt söker dikta
är kontrastvis någonting konstlöst
och hela fyllnaden tom
Vad jag har skrivit
är skrivet mellan raderna."  (Ur Opus Incertum, 1959)

Julia Deck: Viviane Élisabeth Fauville

För två dagar sedan publicerade UNT min recension av en fransk kvinnlig romandebutant, Julia Deck.
Hennes roman "Viviane Élisabeth Fauville" är en berättelse om ett psyke i förfall, skrev jag. Jag började recensionen med att jämföra romanen med en scenpjäs och gick sedan över till att visa på André Gides möjliga påverkan på författaren. "Romanen rekommenderas till alla som förväntar sig mer än spänning för stunden av en psykologisk thriller", slutade jag min anmälan.

Om Patrick Modiano

I mitt förra inlägg citerade jag några rader ur Ture Nermans dikt "Den vackraste visan". Nu citerar jag ännu en strof:
    "Han skulle ha vandrat vid kajerna/med en blek liten blåögd Lucile/och diktat violer och kyssar/ nu en natt i april".
    Det kunde ha varit Patrick Modiano, som vandrade vid kajerna i Paris den där aprilnatten. Han har diktat många visor om kärleken, senast i romanen "Nätternas gräs", översatt av Anna Säflund-Orstadius från originalet "L´herbe des nuits" och utgiven på Elisabeth Grate Förlag.  Här heter Lucile Dannie men hon har också många andra namn. Dannie är tonåringen Jeans mystiska kärlek. Han kommer henne aldrig in på livet och kan aldrig glömma henne. Fyrtio år senare går han fortfarande omkring i Paris, söker henne förgäves.
    Den första roman av Modiano som jag läste var "La place de l´Étoile". Det var 1968. Modiano var 23 år och hade redan gett ut två romaner,  och fått franska Akademiens stora romanpris för "Les boulevards de ceinture". Redan här hade han mutat in sitt revir: staden Paris.
    Sedan läste jag allt jag kom över av Modiano. I min bokhylla står nu 14 av hans romaner, dessutom det manus han skrev till Louis Malles film  Lacombe Lucien (1974).  I april 1990 såg jag den intervju som Patrick Poivre d´Arvor (PPDA) gjorde med honom i sitt litteraturprogram i fransk TV.
Bilden av den tillbakadragne Modiano stämde nästan alltför väl med de bilder han gett av sina romanjag.
     Någon har sagt att hos Modiano bär känslorna sina gestalter snarare än tvärtom. En heltäckande karakteristik. Men det som är mest karakteristiskt hos honom är ändå hans förmåga att låta staden Paris vara medaktör i de dramer som utspelar sig, ofta under skeendets yta.
    Jag har under läsningen av Modiano ofta associerat till Georges Simenon, också han en skildrare av  flanörliv och svårlösta brott.
     Så här börjar "Nätternas gräs" i svensk översättning:
    "Ändå drömde jag inte..."
    Och så här Ture Nermans dikt:
    "Den vackraste visan om kärleken/ kom aldrig på pränt/ Den blev kvar i en dröm på Montmartre/
hos en fattig Parisstudent."
    Jag känner stark släktskap med Modiano. Känner igen hans sätt att genast tacka ja till uppdrag för att sedan ändra sig och be att få slippa.
    

Kommissarie Lynley

Jag har just sett om BBC:s 23 filmer efter Elizabeth Georges romaner om Kommissarie Lynley med Nathaniel Parker som Lynley och Sharon Small som Barbara Havers. Jag tror att det är tredje gången jag sett dem. Inte för att följa intrigen, den kan jag redan, utan för att att i närbild studera de tre företeelser, som gör filmerna så unika. Den ena är skådespelarnas minspel, som röjer tankar och känslor på ett sätt som inte borde vara möjligt på film. Den andra den snabba scenväxlingen: inga döda punkter där. Den tredje det underbara brittiska landskapet, skildrat med en målares precision.
    Filmerna ger också i undertext (underbild?) åtskilliga exempel på en begåvad kvinnas underkastelse under en icke fullt så begåvad man med högre status både socialt och yrkesmässigt.
  

Mauritz Edström från Nordingrå och hans släkt

 Vem minns Mauritz Edström, författaren som skrev "I min faders hus" och "Medan världen dör"?
Jag har just läst om böckerna med återseendets glädje. Särskilt minns jag att "I min faders hus" rörde vid mina hjärterötter, när den kom på Carlssons förlag 1984. Det var ju också min faders hus författaren hade skildrat. I alla fall närapå.   Sedan ägnade jag mig åt lite släktforskning. Det påstås nämligen inom släkten Bergman från Nordingrå att Mauritz Edström också hör dit. Med lite finurlighet inser man att den Jöns Olof Bergman, som var Mauritz mormorsfar egentligen hette Erik Petter Bergman och var min farfarsfar. (Det är inte det enda namn han ändrat. Själv har han fått heta Natanael i "I min faders hus") Vår gemensamma anfader skulle då vara Eric Persson och vår anmoder Catharina Göransdotter  och Mauritz och jag fyrmänningar.
     Det är en sorglig historia som ligger bakom namnet Bergman, som Erik Petter, född 1855, och Göran, född 1847, tog  efter att flyttat från  Björnås i Nordingrå. Eric Persson hade nämligen skrivit på borgen till en granne och sedan förlorat både sitt hemman och sin affär i Björnås. Sönerna försökte köpa tillbaka hemmanet men måste ge upp efter några år. Göran köpte sedan torpet "Kövan" (vilket lär betyda "mellan två berg") i Häggvik och tog tillsammans med brodern namnet Bergman efter berget bakom torpet. I Kövan föddes min far.  Erik Petter flyttade till Bäckland.
    Själv växte Mauritz Edström upp i Lugnvik vid Ångermanälven, där mina farföräldrar så småningom  kom att sluta sina dagar.  Han skriver om sin far att han i sin ungdom varit arbetare vid ett sågverk och även bysnickare. Om min far kommer jag någon gång att skriva att han fick börja arbeta  på sågen vid 12 års ålder och så småningom blev en skicklig snickare. Han tillverkade många av våra möbler.
     Omslaget på "Min faders hus" visar  Thage Nordholms målning av en stuga i Nordingrå. Själv fick jag tillåtelse av Thage Nordholms änka att använda en annan av hans målningar till min roman
"En vass obändig längtan" (2009)

PS Mauritz Edström tog livet av sig 1987.

Günter Grass och Facebook

Nobelpristagaren i litteratur Günter Grass har gått ut i media och kallat Facebook för skräp.
Den som har 500 vänner på Facebook har inga vänner alls, menar han.
Bra rutet, herr Grass! Ni delar helt min åsikt, som jag formulerade den i en dikt i vintras.
Därför får Ni en ros av mig.

Lars Noréns dagbok 20052012

Det är något märkligt med Lars Noréns dagböcker. På ytan handlar de om vardagshändelser och  - förstås - hans dramatik. Men så sprängs ytan av verklig dramatik. Den handlar om hans längtan att bli far igen vid 65 års ålder. Och hans rädsla för allt  det skulle innebära.  Så är barnet äntligen där, dottern Sasha.
Hon är ett friskt barn, trots sina "gamla" föräldrar. En episod från mars 2011, då Sasha är drygt två år, fastnade i mitt minne. Hon ställer sig mellan gliddörrarna på Fotografiska, brer ut sina armar och säger: "Stopp, inte gå in!" En blivande regissör, tänker jag.
     Men det märkligaste är att dagboken tycks skapa ett beroende hos mig. När jag äntligen lyckas lägga den ifrån mig vid 4-tiden på morgonen ser jag fram mot nästa dag, då jag får fortsätta läsa.

Om kärlek och självbedrägeri

John Sjögren recenserar i dag Lena Anderssons nya roman "Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek" i UNT.  Han har slagit huvudet på spiken. Romanen handlar inte  om kärlek utan om förälskelse, passion och begär, om "Heartburn", som det heter på engelska.  Som varande en av de tidigare  medlemmarna i Lena Anderssons "väninnekör" (så heter det i boken) kan jag intyga att John Sjögren är inne på rätt spår. Ester i romanen är offer för just "förälskelse, passion och begär".  Men offret för hennes begär, Hugo Rask, vad driver honom att trots alla varningstecken fortsätta att dras till  Ester? Jag tror jag har svaret. Det räcker inte med att, som John Sjögren gör, kalla honom "ett regelrätt svin, som endast utnyttjar den förälskade, och därigenom svagare, Ester." Det har att göra med hans familjesituation, något som inte diskuteras i romanen. Där finns mycket att hämta. Men nu är ju romanen faktiskt inte skriven ur Hugos synvinkel utan ur Esters. Hugo Rask vore värd en annan roman. Den skulle nog bli minst lika intressant.