Om Patrick Modiano

I mitt förra inlägg citerade jag några rader ur Ture Nermans dikt "Den vackraste visan". Nu citerar jag ännu en strof:
    "Han skulle ha vandrat vid kajerna/med en blek liten blåögd Lucile/och diktat violer och kyssar/ nu en natt i april".
    Det kunde ha varit Patrick Modiano, som vandrade vid kajerna i Paris den där aprilnatten. Han har diktat många visor om kärleken, senast i romanen "Nätternas gräs", översatt av Anna Säflund-Orstadius från originalet "L´herbe des nuits" och utgiven på Elisabeth Grate Förlag.  Här heter Lucile Dannie men hon har också många andra namn. Dannie är tonåringen Jeans mystiska kärlek. Han kommer henne aldrig in på livet och kan aldrig glömma henne. Fyrtio år senare går han fortfarande omkring i Paris, söker henne förgäves.
    Den första roman av Modiano som jag läste var "La place de l´Étoile". Det var 1968. Modiano var 23 år och hade redan gett ut två romaner,  och fått franska Akademiens stora romanpris för "Les boulevards de ceinture". Redan här hade han mutat in sitt revir: staden Paris.
    Sedan läste jag allt jag kom över av Modiano. I min bokhylla står nu 14 av hans romaner, dessutom det manus han skrev till Louis Malles film  Lacombe Lucien (1974).  I april 1990 såg jag den intervju som Patrick Poivre d´Arvor (PPDA) gjorde med honom i sitt litteraturprogram i fransk TV.
Bilden av den tillbakadragne Modiano stämde nästan alltför väl med de bilder han gett av sina romanjag.
     Någon har sagt att hos Modiano bär känslorna sina gestalter snarare än tvärtom. En heltäckande karakteristik. Men det som är mest karakteristiskt hos honom är ändå hans förmåga att låta staden Paris vara medaktör i de dramer som utspelar sig, ofta under skeendets yta.
    Jag har under läsningen av Modiano ofta associerat till Georges Simenon, också han en skildrare av  flanörliv och svårlösta brott.
     Så här börjar "Nätternas gräs" i svensk översättning:
    "Ändå drömde jag inte..."
    Och så här Ture Nermans dikt:
    "Den vackraste visan om kärleken/ kom aldrig på pränt/ Den blev kvar i en dröm på Montmartre/
hos en fattig Parisstudent."
    Jag känner stark släktskap med Modiano. Känner igen hans sätt att genast tacka ja till uppdrag för att sedan ändra sig och be att få slippa.