Vargtjut

Vargen har följt mig sedan jag var ett mycket litet barn. Bilden av den skrämde mig så mycket att jag blev tvungen att oskadliggöra den genom att att använda den som omslagsbild till romanen "Vargens mjuka tassar". Nu har jag vargens tjut i öronen och det märkliga är att det inte skrämmer mig alls. På den CD,  som medföljer boken "Faszination Wolf" av Christoph och Barbara Promberger (2010)  hör jag klagorop och längtan men ingen lust att skada.

Arnaldur Indridasons huvudtema

I Indri/dasons senaste roman "Den kalla elden" (2010 hittar Erlendur Sveinsson äntligen resterna av sin lillebror, som vid åtta års ålder försvann i en snöstorm på fjället. Från och med romanen "Änglarösten" (2002) finns temat den försvunne pojken med, till att börja med antydningsvis. Händelsen präglar hela Erlendurs gärning som polis.  När han nu kan lägga mysteriet åt sidan sker det med stor dramatik, mycket sorg och stor vånda. Det är märkligt hur en enda  episod kan syrsätta ett helt författarskap.  Märkligt också hur den isländska naturen spelar med på författarens villkor.

Bennie Liljenfors i repris

Den 24 augusti efterlyste jag kriminalförfattaren Bennie Liljenfors med pseudonymen K G Matiason. Jag ville gärna checka upp om  denne begåvade författare fortfarande är kvar i sinnevärlden. Och se, det är han! För en vecka sedan fick jag ett sms från Bennie Liljenfors.  Så småningom fick jag också veta att  han skrivit under ytterligare en pseudonym. Av Sten Wilding har jag nu läst den lysande kriminalromanen "Vita Frun". Den fick Sherlockpriset 1973, vilket inte förvånar mig ett dugg. Jag trodde att jag som gammal deckarförfattare lätt genomskådar alla knep och vändningar, men på den här gick jag bet. Grattis, Sten Wilding!

E.T.A Hoffmann och Karl-Gunnar Rundgren

En tuschteckning inom glas och ram har följt mig genom alla flyttar. Den inspirerar mig fortfarande, jag är förfärligt rädd att den ska gå förlorad. Den visar tre grubblande gestalter, en staty som tycks balansera ett klot på magen, en piprökande liten klotrund farbror med en bok i handen och högt uppe i ett träd en uggla. Scenen är belyst av en halvmåne. Ur skymningsljuset lösgör sig en fladdermusliknande figur.   Teckningen är dedicerad till Marianne av Karl-Gunnar och har titeln "Schulmeister Wuz och de mystiska Hoffmanniterna."
     Karl-Gunnar Rundgren var knuten till  Siestas redaktion, en nordisk kulturtidskrift, utgiven i Uppsala.  Han hade gjort omslaget till nummer 2 1956  och även bidragit med  illustrationer till en och annan text. Han var också en av de vänner, som jag hade stort nöje av att umgås med under mina första år vid Uppsala Universitet. Vi var båda fascinerade av E.T.A Hoffmann.
    Nu sitter jag och läser Kjell Espmarks nya bok, "Hoffmanns försvar". Temat är det overkliga i det verkligas värld. Espmark skriver att det är första gången i vår litteratur som legeringen av det fantastiska och det vardagliga sker. Det må vara hur det vill med den saken, jag tänker genast på den gode Homeros, men de exempel ur E.T.A  Hoffmanns skrifter, som Espmark citerar, är tänkvärda. Bland annat uppehåller han sig vid den skicklige magnetisören, som med hynosens makt kan förföra ett helt folk: "Jag fruktar vad en sådan magnetisör kunde göra med vårt folk om de många tyska staterna förenades i ett enda land", låter han Hoffmann uttala på sin dödsbädd.
     Under läsningen kastar jag då och då en blick på "Schulmeister Wuz och de mystiska Hoffmanniterna". Om jag fortfarande hade kontakt med Karl-Gunnar Rundgren skulle jag be honom förklara vilka dessa Hoffmanniter är. Men det kanske inte behövs. De representerar kanske helt enkelt "det overkliga i det verkligas värld".
     Jag skulle vilja fördjupa mig ordentligt i E.T.A Hoffmanns värld,  men om jag gjorde det skulle jag nog fastna, är jag rädd. Jag skulle känna igen Kafkas skalbagge i Hoffmanns tusenfoting (i Der Goldene Topf), Gogols överrock och framför allt Paracelsus och hans efterföljare Dr Faust och Dr Jekyll/Mr Hyde. Ja, till och med den omtalade strykjärnsbränningen på Lundsberg.
 Nej, sånt har jag inte tid med. Inte för tillfället!

Avfallsprodukter städas bort under sömnen

Läste någonstans att forskningen kommit fram till att en funktion av sömnen är att den städar bort avfallsprodukter ur hjärnan. Menas kanske drömmen? Själv drömmer jag då och då om resor med alltför mycket bagage,  som jag har all möda i världen att hålla ordning på, eller om tillställningar, där allt är en enda röra. Mina ansträngningar att städa undan i dessa drömmar är stora men inte alltid lyckosamma. Kan det vara fråga om storstädningar i hjärnan?

Nils Eric Sjödin och drottning Silvia

I allt ståhej kring estradören Jacke Sjödin är det lätt hänt att man glömmer bort hans far  Nils Eric, kallad Nicke men även  "Runeberg från Röån". Han var en säregen poet, författare till en rad diktsamlingar på nordångermanländskt tungomål. Jag slog just upp en av dem, "Gammelvärla".
    Där finns några dikter, som känns märkligt aktuella. Först "Drottninga". I den berättas hur  drottning Silvia, "tyskjänta", en första maj efter en middag hos svägerskan Christina råkar bli vittne till en demonstration men tror att det är en trafikolycka, som samlat "sä fali myttje folk". Poeten reflekterar: "nog gett väl/´n tôcken en lär säg å skelje/ på förstemaj-demonstrationern/ å trafikolôckern/ om hon skô tänk säg vära/ jussom nan symbol, dom säg."
    Symboltemat kommer tillbaka i dikten "Symbol´n": "Int´ är e bärä/ a Silvia/som ä symbol/för folke."
Poeten minns sedan hur timmerhuggarna märkte  timmer år 1941: "Ett tå bolaga/ hadd e märke/som va ont/ å hågg in... "Dä va /e hakkors. Störstboon/som  rådde om timre/ sa åt oss/ att vi skulle vära noga./
  "I år// hågg ji e/ på timre./Näste år/ ha vi e /på rockslage"/ sa´n.
    Men, slutar dikten, "Sä´n dänn symbol´n/vart int´/ sä populär."

Nygammal bok

Jag håller ännu en dejavubok i handen, "Professorn och hans offer. En nästan sann kriminalhistoria", ursprungligen utgiven på Norstedts förlag 1980. Jag var aldrig riktigt nöjd med vare sig omslag eller baksidestext. Nu är jag det. I Dejavus version är boken röd, kärlekens och dödens färg, och baksidestexten är personligt hållen.

Apropå att nya ärkebiskopen blir en kvinna

Det är inte så förfärligt länge sedan det diskuterades om kvinnor överhuvudtaget bör få bli präster.
Jag minns från min tid i KGF (Kristliga Gymnasistförbundet) på 1950-talet en sådan diskussion och särskilt diskussionsinlägget om kvinnnliga gravida präster. Det skulle väl ändå väcka anstöt med en tjockmagad präst framför altaret! Nu läser jag att den blivande ärkebiskopen faktiskt har två barn!

Carl Henning Wijkmark och Håkan Nesser

Carl Henning Wijkmark har kommit ut med en ny bok, "Vi ses igen i nästa dröm". Jag associerade genast till Håkan Nessers "Himmel över London", som är inte bara en blinkning till filmen "Himmel över Berlin" utan också en nytändning i hans författarskap. Jag recenserade hans "De ensamma" i Svenska Dagbladet 2010-05-22 under rubriken "I omtuggningarna märks en trötthet." I texten antydde jag att han delade sin trötthet med sin kriminalinspektör Gunnar Barbarotti, som han  ägnat en fjärde roman.
    Så kom då "Himmel över London" året därpå och ytterligare ett år senare "Levande och döda i Winsford". Lysande romaner! Har månne Wijkmark låtit sig inspireras av den förra? kan jag inte låta bli att fråga mig. Där finns ett liknande mysterium som i "Vi ses igen i nästa dröm".
    I dagens UNT recenseras Wijkmarks bok av John Sjögren, som ser vissa likheter med Haruki Murakamis författarskap, men den mer näraliggande "Himmel över London" nämner han inte.

Doktor Glas aktuell igen

Det är något märkligt med Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Han förlorar inte vitaliteten trots alla sina missöden och eskapader.  Senast har han blivit porträtterad i Helena Siganders roman "Dosan. Helga Gregorius berättelse  (2013), där vi får lära känna honom ur en kvinnas perspektiv.
       Det är som om ondskan vägrar att ge upp. Det är också något lockande med läkare i rollen som ondskans representant. "Ondskan är mycket romanesk", som den franska författaren Sylvie Germain har påpekat.  I dag kan man i tidningen läsa om en Sigtunaläkare som misstänks för grov våldtäkt på barn. Det är frestande att tolka sådana människors beteende i psykoanalytiska termer. Reaktionsbildning är en av de försvarsmekanismer som  Sigmund Freud laborerade med. En läkare som drivs av aggressiva impulser kan således utåt visa "reaktiv vänlighet" och därmed undvika att väcka människors misstänksamhet.

Apropå nobelpriset i litteratur

"Alla" är tydligen nöjda med att litteraturpriset gick till Alice Munro i år. Även hon själv.

Jag minns de år, då världen väntade på att Belgien äntligen skulle få ett nobelpris i litteratur igen. Sista och enda gången var är 1911, då den franskspråkige Maurice Maeterlinck fick priset. Den mångsidige nederländskspråkige  Hugo Claus var länge mångas favorit. På grund av mina kontakter med landets författarkår ansågs jag lämplig att intervjua honom, om det nu skulle bli så. Där satt jag alltså vid min telefon år ut och år in, men ingen Hugo Claus. Jag tyckte verkligen synd om honom, författaren till så många fina böcker, inte minst "Belgiens sorg". Redan hösten 1994 skrev Marcel van Nieuwenborgh, kulturchef på den nederländskspråkiga Staandard, "Nu ger vi upp hoppet. Det var nu eller aldrig Kenzaburo Oe fick vänta i över tio år. Om Hugo Claus måste vänta lika länge blir det för sent för honom."
    Hugo Claus dog 2008, han begick självmord genom euthanasi.
    Om  det uteblivna Nobelpriset eller Alzheimers sjukdom var den primära orsaken är inte lätt att veta. Det kan ju faktiskt vara så att högt spända förväntningar följda av frustration kan påverka hjärnan negativt.

Mer om Lena Anderssons roman om kärlek

En tanke slog ner i min hjärna i natt:
Det Lena Anderssons roman "Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek" egentligen handlar om är författarskapet, dess egenmäktiga förfarande med författaren, den knaggliga vägen dit: ska jag lyckas eller inte? "Vi kan väl höras när du kommer hem", säger Hugo till Ester. Jag läser det som "Vi tar nya tag med texten, när du kommer hem."
    En metafor alltså.