E.T.A Hoffmann och Karl-Gunnar Rundgren

En tuschteckning inom glas och ram har följt mig genom alla flyttar. Den inspirerar mig fortfarande, jag är förfärligt rädd att den ska gå förlorad. Den visar tre grubblande gestalter, en staty som tycks balansera ett klot på magen, en piprökande liten klotrund farbror med en bok i handen och högt uppe i ett träd en uggla. Scenen är belyst av en halvmåne. Ur skymningsljuset lösgör sig en fladdermusliknande figur.   Teckningen är dedicerad till Marianne av Karl-Gunnar och har titeln "Schulmeister Wuz och de mystiska Hoffmanniterna."
     Karl-Gunnar Rundgren var knuten till  Siestas redaktion, en nordisk kulturtidskrift, utgiven i Uppsala.  Han hade gjort omslaget till nummer 2 1956  och även bidragit med  illustrationer till en och annan text. Han var också en av de vänner, som jag hade stort nöje av att umgås med under mina första år vid Uppsala Universitet. Vi var båda fascinerade av E.T.A Hoffmann.
    Nu sitter jag och läser Kjell Espmarks nya bok, "Hoffmanns försvar". Temat är det overkliga i det verkligas värld. Espmark skriver att det är första gången i vår litteratur som legeringen av det fantastiska och det vardagliga sker. Det må vara hur det vill med den saken, jag tänker genast på den gode Homeros, men de exempel ur E.T.A  Hoffmanns skrifter, som Espmark citerar, är tänkvärda. Bland annat uppehåller han sig vid den skicklige magnetisören, som med hynosens makt kan förföra ett helt folk: "Jag fruktar vad en sådan magnetisör kunde göra med vårt folk om de många tyska staterna förenades i ett enda land", låter han Hoffmann uttala på sin dödsbädd.
     Under läsningen kastar jag då och då en blick på "Schulmeister Wuz och de mystiska Hoffmanniterna". Om jag fortfarande hade kontakt med Karl-Gunnar Rundgren skulle jag be honom förklara vilka dessa Hoffmanniter är. Men det kanske inte behövs. De representerar kanske helt enkelt "det overkliga i det verkligas värld".
     Jag skulle vilja fördjupa mig ordentligt i E.T.A Hoffmanns värld,  men om jag gjorde det skulle jag nog fastna, är jag rädd. Jag skulle känna igen Kafkas skalbagge i Hoffmanns tusenfoting (i Der Goldene Topf), Gogols överrock och framför allt Paracelsus och hans efterföljare Dr Faust och Dr Jekyll/Mr Hyde. Ja, till och med den omtalade strykjärnsbränningen på Lundsberg.
 Nej, sånt har jag inte tid med. Inte för tillfället!