Om "En kista av glas"

I dag läste jag ännu en recension av min roman "En kista av glas". Den var skriven av Lars Landström på ångermanländska allehanda.se. Han kallade visserligen boken "Det största brottet", men det må vara hänt. Det som gladde mig var hans slutord: "En fascinerande liten roman."

Recension: Den heliga underkastelsen

Min recension av Jean de Bergs "Bilden" (L´image) var införd i Svenska Dagbladet i dag. Rubrik: se ovan!
Recensionen var ovanligt svår att skriva, jag tog sats flera gånger, innan jag kom på vad Jean de Bergs (Catherine Robbe-Grillets) lilla roman egentligen handlar om.

Älgmöte

Rapport från en utflykt: I den smällkalla upplandsvintern åkte vi, ett helt gäng, till Älgparken i Gårdsjö utanför Morgongåva i måndags. Vi ville klappa de berömda älgarna. Men de var på ett ovanligt vildsint humör, så vi vågade inte, trots att ägaren, Leffe, stod där kolugn (!) mitt i flocken och talade manande till dem: Sluta slåss! Den mest berömda älgen, Holger, var vildast. Men egentligen ville han helst pussa Leffe. Och det fick han!

Litterär vinterfestival i Uppsala

I torsdag var jag inbjuden att läsa dikt på Uppsala Stadsbibliotek tillsammans med en rad andra s k Uppsalaförfattare. Jag läste tre kärleksdikter ur en roman, som ännu inte blivit publicerad. Norstedts förlag har legat på manuset sedan i mars. Jag läste och publiken applåderade artigt min bild av den destruktiva kärleken.
    Tomas Tranströmer var hedersgäst. Det gjorde mig ont om honom. Där satt han, halvt förlamad, i sin rullstol och blev betittad.
    Jag tog taxi hem i den smällkalla Uppsalavintern. Taxiföraren visade sig, liksom jag, vara fascinerad av förnamn, av deras betydelse. Själv hade han tre döttrar, Nirvana, Solana och Valentina. Han var övertygad om namnens magi. De små döttrarna skulle växa upp i skyddet av sina namn.
   Men det händer att döttrar inte är nöjda med de namn de fått. De byter och byter därmed bort en del av sin identitet. Gisela är inte längre "den ädla".

Patrick Kavanagh Den stora hungern.

Sommaren 2001 bodde jag några veckor i ett författarhus på Irland, i  Monaghan. I Monaghan bodde också poeten Patrick Kavanagh,  men på 1840-talet, när potatispesten härjade. Patrick Kavanagh skriver om ett svältens offer, Patrick Maguire. Men hans största hunger var inte efter mat utan efter en kvinna. Eftersom hans mor ännu levde, 91 år gammal, hade han vid 65 års ålder ännu inte lov att lystra till flickorna, som lyfte kjolarna högre än nödvändigt. Så var seden. I starka scener skildrar Kavanagh hans hunger:
    But his passion became a plague
    For he grew feeble bringing the vague
    Women of his mind to lust nearness,
    Once a week at least flesh must make an appearance.
 Den stora hungern är dubbelpublicerad: på vänster sida den engelska texten, på höger sida Erik Anderssons översättning till svenska. En klantig översättning. "Women of his mind" har blivit  "kvinnodrömmar" och "he caught high ecstasies" "det brände till i grenen".
     Ireland Literature Exchange borde inte ha gett ekonomiskt stöd till en sådan översättning.

Recension: Drabbande om stadens tyngdkraft

Under ovanstående rubrik var min recension av Delphine de Vigans roman "Underjordiska timmar" införd i Svenska Dagbladet i dag. Den var placerad bredvid Mustafa Cans artikel om självmordsattacken på Bryggargatan i Stockholm i lördags. Smart!  De både artiklarna  hör ju också hemma inom samma sfär: den destruktiva staden.
    På Bryggargatan bodde jag för övrigt under min studietid vid Stockholms Högskola.
    En annan anknytning: SvD-fotografen Magnus Hjalmarson Neideman, som rusade ut och fick en första bild på den döde självmordsbombaren, besökte mig för ett år sedan för en pressfotografering.
    "Våra kaotiska liv är sammanlänkade", en anonym röst ur etern.
    En annan artikel i samma tidningsnummer (på Brännpunkt) var författad av Jan Hjärpe, som var min granne under min studietid vid Lunds Universitet. Nu är han professor emeritus i islamologi, kunnig och lågmäld. Hans uppfattning var att självmordsbombarens agerande handlade om en personlig tragedi.
      Var går gränsen mellan personlig och offentlig tragedi? Finns där någon gräns överhuvud taget?

Svensk Bokhandels vårboksnummer

Jag har just skickat in min önskelista inför vårens kritikerverksamhet till Svenska Dagbladet. Medan jag försökte få ihop 25 titlar undrade jag var alla de utmanande böcker fanns, som jag gärna hade önskat mig.
Jag vet ju att de finns därute, i författarnas lådor och på deras hårddiskar. Böcker som inte bedömts tillräckligt kommersiella av förlagen. Vilket slöseri med författares energi och vilket förakt för livsvisdom och kärlek till språket!

Översikt: Årets böcker i Svenska Dagbladet 2010

I dag publicerades SvD-kritikernas tips på läsvärda böcker, utkomna 2010.

Mitt bidrag: Muriel Barberys Smaken (originellt från Paris), Reif Larsens Valda verk av T S Spivet (synnerligen originellt från USA) och Catherine Mavrikakis Himlen i Bay City (mer än originellt från Canada).

Konstnärsbidrag

Idag meddelade Sveriges Författarfond att jag fått  konstnärsbidrag. Det delas ut till författare, journalister och översättare. Jag platsar i alla tre grupperna. Gratulera mig!

Om författarbiträden

Läste i dagens UNT att nobelpristagaren Mario Vargas Llosa har ett författarbiträde : "Hans fru Patricia, som också är hans kusin, tar hand om allt annat så han kan ägna sig åt att skriva och läsa var de än befinner sig.../
    Han är inte den enda (manlige) författare som håller sig med ett sådant. Olustigt nog är det i regel författarens fru eller sambo som har jobbet. Om hon har biträdeslön framgår i regel inte. Förhållandet är så etablerat att ingen vågar sig på att fråga. Några andra exempel i högen: J.M.G Le Clézio har det liksom Torgny Lindgren och Brutus Östling, som båda har en "Stina". Det hade också Sune Jonsson.

Apropå litteraturens kris

Den som funderar över litteraturens och förlagens kris i dag kan få ett ord med på vägen i Caroline af Ugglas och UKON:s bok "Hjälp, vem är jag? Anteckningar från en terapi." Den börjar med att Caroline berättar att hon blir kontaktad av ett stort bokförlag som undrar om hon är intresserad av att skriva en bok.
Hon blir smickrad. Men vad ska boken handla om? Hon tänker och tänker men kommer inte loss.
Hon har ju aldrig tidigare skrivit en bok.
     Så går det alltså till! Är man kändis ska man så klart skriva en bok. "Det är väl det finaste och kreddigaste som finns", resonerar Caroline.
     Och en bok blir det. En bästsäljare är i faggorna.
     Vi läsare vill så gärna bli lurade.
  

Recension: Varför måste så många må bra i litteraturen?

Det går en farsot genom den litterära världen. Den heter MÅ BRA. Inte ens den starkaste roman, som nu den franska författaren Agnès Desarthes "Ät mig" klarar sig undan.
Se min recension i Upsala Nya Tidning i dag: "Poesin blomstrar i desperationen"!

Birgit Häggkvist: A

Birgit Häggkvists roman "A" handlar om en flicka, som skäms över sina betyg, bara A:n. Hon har dåligt samvete för att hennes föräldrar inte fått samma chans att läsa vidare. De har aldrig haft någon chans att få A i betyg.
     Jag fick själv en rad A:n i mitt studentbetyg. Men det var inte någon anledning till skam, tvärtom. Varje A som jag kunde visa upp därhemma gjorde min far, som inte fått gå i gymnasiet,  allt stoltare. Det kändes som om det var hans A:n mer än mina. Skammen var att jag inte lyckats få A i alla ämnen, bara i fem. Och när jag en gång fick det låga betyget B på en skrivning, ställde min far både mig och min lärare till svars.  Så här fick det inte gå till!
    Också i Birgit Häggkvists fall fanns en pådrivande man med i spelet, hennes lärare Gulle, som misslyckats med att bli professor i grekiska. Nu skulle Birgit bli det i hans ställe. Det blev hon inte.
    Inte heller jag blev professor, också jag opponerade mig till slut. Också jag bestämde mig för att leva mitt eget liv, inte ett ställföreträdande.

Telefonterror

På den ljuvligaste av söndagar, då musiken i "Alltid på en söndag" fortfarande ljöd inom mig, ringde telefonen. En försäljare från SETCC, som jag tyvärr handlat hos tidigare, tyckte att jag skulle köpa fler klassiska kompositioner från dem. Det hjälpte tydligen inte att jag redan en gång tackat nej till deras erbjudanden. Inte heller att jag har listat mig hos NIX. Efter det var söndagen inte längre ljuvlig.
      Ett kraftigt björkris till SETCC.

Kitty Crowther och tråkigheten

I dag hände det sig att jag äntligen fick möta Kitty Crowther, den belgiska barnboksförfattaren som fått Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Jag mötte henne på ett mjölkpaket, som illustrerats med en av hennes bilder.  I levande livet har jag aldrig mött henne, hon kom in i min förre mans liv efter vår skilsmässa, då han gifte om sig med Kittys mamma. Att jag ändå nämner mötet med henne beror på den insikt hon förmedlar i texten på mjölkpaketet. "Det är bra att ha tråkigt", säger hon. Det är då hennes berättelser växer fram. Jag hoppas hon blir trodd. När jag själv försökt förmedla samma sak har jag bemötts med skepsis. Men Kitty är ung och mediestjärna och då är chansen större att bli trodd än om man som halvkändis påstår sig tala utifrån lång erfarenhet.

Don Juan De Marco och Tenderness

Don Juan De Marco är en hyllning till och ett ifrågasättande av psykoanalysen. När Don Juan (Johnny Depp) kommer under behandling hos en psykoanalytiker (Marlon Brando), som han envisas med att kalla Don Antonio, byter de två långsamt men säkert roller. Don Antonios skepsis glider undan, han förtrollas av Don Juan och filmen slutar med katharsis. Det var inte utan att jag själv började undra om inte den unge mannen ändå var en återuppstånden Don Juan. Så fascinerande historier ur sitt liv som han kunde berätta!
En förförisk film, som visar vad filmmediet kan åstadkomma med rätt regissör (Francis Ford Coppola) och rätt skådespelare.

Tenderness  är en annan film som ställer invanda föreställningar på huvudet. Den ömhet som filmtiteln utlovar är högst kontroversiell. En ung man (återigen!) mördar för att i offrets dödsögonblick få uppleva den sensuella närhet och ömhet som han saknar.
  
     Är filmer om unga män regissörernas sätt att närma sig och förstå sin egen ungdom? I Tenderness gestaltas  begäret att förstå av en intuitiv polis (Russell Crowe).