Under ovanstående rubrik var min recension av Delphine de Vigans roman "Underjordiska timmar" införd i Svenska Dagbladet i dag. Den var placerad bredvid Mustafa Cans artikel om självmordsattacken på Bryggargatan i Stockholm i lördags. Smart! De både artiklarna hör ju också hemma inom samma sfär: den destruktiva staden.
På Bryggargatan bodde jag för övrigt under min studietid vid Stockholms Högskola.
En annan anknytning: SvD-fotografen Magnus Hjalmarson Neideman, som rusade ut och fick en första bild på den döde självmordsbombaren, besökte mig för ett år sedan för en pressfotografering.
"Våra kaotiska liv är sammanlänkade", en anonym röst ur etern.
En annan artikel i samma tidningsnummer (på Brännpunkt) var författad av Jan Hjärpe, som var min granne under min studietid vid Lunds Universitet. Nu är han professor emeritus i islamologi, kunnig och lågmäld. Hans uppfattning var att självmordsbombarens agerande handlade om en personlig tragedi.
Var går gränsen mellan personlig och offentlig tragedi? Finns där någon gräns överhuvud taget?
Författare till 26 böcker, dramatiker, litteraturkritiker, översättare från franska, översatt till franska och engelska, fil dr i psykologi, fil mag i språk och litteraturhistoria, hedersledamot i Norrlands nation, Uppsala, erfarenheter av utlandsboende (Belgien,Schweiz, Frankrike), stor och internationell familj.
Jag lyssnade nyligen på Per Myrbergs inläsning av "Yacoubians hus" av Alaa Al-Aswany. Den utspelar sig i Kairo för ett par årtionden sedan och ger många intressanta inblickar i hur polisens och militärens förtryck samt den allt genomsyrande korruptionen lett till extrema protester. Enskilda människors desperation i ett hopplöst system.
SvaraRaderaAv rapporterna från livet i Kario nu i dagarna kan man sluta sig till att det mesta varit sig likt ända sedan dess.