Recension av Andreï Makines "Le livre des brèves amours éternelles"

Dixikon publicerade också idag en av mina recensioner. Makines senaste roman utspelar sig under Lenintiden i Sibirien och har det självupplevdas prägel. Den skildrar korta kärleksmöten som stannat i minnet men den bjuder också på satiriska episoder, som avslöjar livet bakom leninismens kulisser.
(Se www.dixikon.se)

En blogg före bloggen

Med i bagaget från Bryssel hade jag också en miniatyrpocket,  "Chroniques de la haine ordinaire" av journalisten och teatermannen
Pierre Desproges, död 1988.  På bibeltunt papper får man följa hans rapporter från en yttre och en inre värld, från den 3 februari 1986 till den 27 juni samma år.
   Den 30 maj, alltså för exakt 25 år sedan, kåserar han under rubriken "Présentations". Han ironiserar över sedernas förfall i det moderna Frankrike. Gentlemen finns inte längre och man kan inte längre föra sig i salongerna. Till exempel har man glömt hur viktigt det är att ta med en present till värdparet, när man blir bortbjuden. Själv brukade han alltid ta med "något litet", mestadels i form av några sedlar, när han var bjuden till hertigen och hertiginnan av Windsor. Pengar var ju det som paret uppskattade mest. En gång överräckte han tre 50-francssedlar till hertiginnan. Hon ropade genast på Edward: "Har du sett vad Pierre har med sig?" Och Edward: "150 francs, men det är alldeles för mycket, Pierre!"
     Varpå Pierre tog tillbaka 50 francs för att inte såra honom.
      Även i Sverige har sederna förfalllit. Vem tar idag med pengar till värdparet på en bjudning?

Recension av Tatiana de Rosnays Le voisin

En ny recension för Dixikon (www.dixikon.se)

de Rosnays nya bok är en skrämmande historia om en fransyska, Colombe, som flyttar in i en ny lägenhet. Hennes man är ofta borta på tjänsteresa. När han är hemma händer ingenting, men så fort han rest, blir hennes nattsömn störd av oväsen från grannen i lägenheten ovanför. Hon begriper ingenting, grannen är ju en vänlig och respekterad läkare. Hennes närmaste tror att hon hallucinerar eller håller på att fantisera ihop en roman. Hon är ju till yrket spökskrivare  men vill gärna skriva en egen roman.
    Colombe är nära att bryta ihop, när hon till slut lyckas lösa mysteriet med de störande ljuden.

Middlemarch

Å, dessa engelsmän! De behärskar inte bara teatern utan också filmen. En lång tradition av dramatiskt kunnande sätter ständigt sina spår. Som nu i Middlemarch efter George Eliots roman. Allt stämmer: dialogerna, mimiken, gestiken, kostymerna, landskapet. Även om historien naturligtvis känns out of date, den utspelas ju på 1800-talet, då lyckliga slut i kärlek var ett måste, hade Andrew Davies lyckats bygga upp en stark spänning. Där satt jag i TV-soffan mitt i natten  och höll tummarna för att  alla motgångar skulle övervinnas och de hemligt förälskade få varandra.

Skogsblomman - en kreativ miljö

När jag var på väg att flytta in i Brf Skogsblomman, belägen intill Lunsenskogen i Sävja,  för fem år sedan fick jag frågan: "Är du social?" Jag förstod andemeningen: "Här bör man vara social." Jag svarade, diplomatiskt, tyckte jag: "Ja, utom när jag skriver." Nu har föreningen firat sina 20 år och många andra  tillfällen har också funnits att vara "social". Men själv har jag mest skrivit. Ja, i själva verket har jag inte skrivit så mycket och inom så varierande områden sedan jag bodde i Belgien och Schweiz på 80- och 90-talen.  Det har blivit i snitt en bok per år, dessutom en hel del journalistik. Kan det vara så, tänker jag nu, att det var pressen att vara "social" som satte igång detta flöde? Att jag är en tvärsemotmänniska har jag  förstått länge. Alltså: en ros till Skogsblomman!  

Ålderdomens skönhet

Det senaste numret av den franska tidskriften "Le Magazine Littéraire" ägnar 25 sidor, en hel "dossier", åt författaren och filosofen Emil Cioran, född 1911 i Transsylvanien, död 1995 i Paris. På omslaget ett författarporträtt från hans senare år. Det visar en vacker man med ögon som förmedlar smärta, insikt och ömhet. Längre fram i texten rullar ett bildgalleri förbi. Det första är ett ungdomsporträtt: Cioran kunde vara vilken ung man som helst, hans ansikte saknar personlighet. Men åren går och ansiktet mejslas ut för att så småningom  närma sig omslagsbildens. Och det slår mig hur illa förlagen numera behandlar sina åldrande författare. Deras personlighetsdrag sminkas bort, fotografierna retuscheras tills det personliga och vackra försvinner.
Ett exempel är Elsie Johansson, som på fotografierna från firandet av 80 årsdagen ser ut som en 30-åring utan erfarenheter från ett långt liv. När jag mötte henne på för tjugo år sedan hade hon ett intressant, fårat ansikte.  Hon bar det med stolthet.
Och jag undrar:  inte blir väl en författare bättre av att framställas som evigt ung?

Möte med Friedrich Dürrenmatt och Anna Tullberg

Anna Tullberg från Sveriges Radio P 1 (Biblioteket) kom för ett samtal i dag om den (kriminal)författare jag sätter högst, Dürrenmatt. Det blev ett mycket givande tankeutbyte. Roligt att träffa någon som uppskattar annan kriminallitteratur än dagens massproducerade. Samtalet sänds 13 juni med repris den 14 juni.

Miss Cavells Avrättning i Bryssel

I många år bodde jag i Bryssel, promenerade förbi sjukhuset "Edith Cavell", blev till och med en gång inlagd där, allt utan att känna till vem Edith Cavell själv var.  Under mitt besök hos min son och hans familj i förra veckan fick jag äntligen veta. Jag hittade en liten skrift (på svenska!) i deras bokhylla med titeln "Korrespondens mellan Sir Edward Grey och Förenta Staternas Ambassadör rörande Miss Cavells Avrättning i Bryssel." Tryckorter: Edinburgh, New York och Paris men inget tryckår. Varken min son eller min sonhustru kunde ge besked om hur skriften hamnat hos dem.
     Jag fick mig en minst sagt upprörande historia till livs. Edith Cavell var föreståndare för en sjuksköterskeskola i Bryssel, när hon arresterades av representanter för den tyska ockupationsmakten i augusti 1915. Hennes brott: att i sitt hus ha gömt engelska och franska soldater och hjälpt belgiska undersåtar att komma över den holländska gränsen. Hon sattes i militärt fängelse i St. Gilles och avrättades den 13 oktober efter en summarisk rättegång. De bevekande och servila brev som den brittiske utrikesministern och Förenta Staternas ambassadör i London  skickade till Baron von der Lancken vid den
politiska avdelningen hos generalguvernören i Belgien, hade ingen effekt.
    Det lilla häftet slutar med upplysningen att den tyske åklagarens begäran om dödsdom för Edith Cavell berodde på en falsk underrättelse lämnad till Förenta Staternas legation.
    Jag avstår från att redogöra för mina tankar. Tänk själva!

Recension av Annie Ernaux - L´autre fille

Min första artikel för nättidskriften Dixion på över ett år publicerades i går. Den handlar om den produktiva franska författaren Annie Ernaux nya bok, L´autre fille. "Den andra dottern" är hon själv, född två år efter att hennes äldre syster dött vid sex års ålder. "En gripande berättelse", konstaterar jag. (www.dixikon.se)

Möte med Jacobus Verhasselt med flera

Den enorma kyrkogården Verrewinkel, som är belägen mittemot ingången till högplatån Kauwberg i Bryssels utkanter, har flera  märkvärdiga underavdelningar. Från ingången ser man ut över flera rader kors, en tydlig vink om att här är en krigskyrkogård. Och mycket riktigt, när jag kom närmare upptäckte jag att korsen var minnesmärken över soldater, som stupat i andra världskriget. Några av korsen var pietetsfullt försedda med namn, årtal och foto på den döde. Jag kunde inte låta bli att fotografera och har nu i min samling minnet av mitt möte med Verhasselt, Jacobus, död 1940, en stilig ung man, offer för "Adolf Hitlers olycksaliga krig", som en släktforskare i mina barns tyska släkt uttryckt det i sina anteckningar.
    En annan underavdelning bestod av så kallade columbarier, det vill säga behållare för de dödas aska. De var ofta smyckade med blommor och fotografier, både av den döde och av hans/hennes familj samt en kort levnadsbeskrivning.

Om kärleken till Bryssel

Hemma igen efter en underbar vecka i Bryssel, där jag har tre barnbarn, starka personligheter alla tre men mycket olika sinsemellan. Loïc ett blivande fotbollsproffs (?), Youna, världens snällaste flicka och Maëlle, som vid fyra års ålder redan visar en tydlig tecknartalang.
Min kärlek gäller naturligtvis också deras föräldrar och deras fantastiska trädgård i stadsdelen Uccle. Vad mer? Jo, närheten till Parc de la Sauvagère med det väldiga redwoodträdet, 5.62 m i omkrets, och till Kauwberg,  en högplatå med historia. Där kan man vandra och fotografera, allt från en kringströvande lama till ett pepparkakshus, som hämtat ur Bröderna Grimm.
Och - boklådorna i Uccle Centre, som frestade mig att lasta resväskan full.

Recension: Min vänskap med Jesus Kristus

Ännu en av mina recensioner publicerades i SvD i dag. Lars Husums debutbok var en svår bok att skriva om, vilket tydligt framgår av texten. Som tur är är rubriksättaren skicklig. Han satte rubriken "Obetalbara scener med Jesus Kristus".

Recension: Ömsint om krisens spår

Min recension av den franska journalisten Florence Aubenas "Kajen i Aubenas" skulle ha första recensionsdag i morgon i Svenska Dagbladet men fick det redan i dag. Boken är en reportagebok från den ekonomiska krisen i Frankrike 2009. Men, som jag skriver, den är mycket mer än ett reportage. Den beskriver de krisdrabbade med medkänsla, för att inte säga ömhet, den är bitvis poetisk och - den är underhållande.

Harriet Löwenhjelms Samlade dikter

"Mitt" förlag, Podium, har gjort en storsatsning, gett ut alla Harriet Löwenhjelms kända dikter i ett band.
Jag slår upp boken och läser dikten om kärlekens fruktbara ambivalens: "Je vous assure/Min kärlek är så pure/Att jag kan mycket väl ibland/Ha kärleksäventyr."
     Sedan dikten om Beatrice-Aurore: "I gamla stan, vid Kornhamnstorg/I Hallbecks antikvariat/En gammal drömbok köpte jag/I folioformat". Poeten skriver om en gammal käresta,"Väl död sen många år." Han drömmer  om henne, friar till henne i drömmen "framför en gammal väderkvarn". Hon slinker in i dörren: "Och jag sprang in och letade/i alla dunkla vrår/och ropade, men ingenstans/fanns Beatrice-Aurore.
     Och jag tänkte: Kan man skildra drömmens tillstånd bättre än så?  Harriet Löwenhjelm var ett geni.

Ett fång rosor till OD

I Uppsala firas Valborgsmässoafton eller "sista april", som det heter här, på alla tänkbara sätt. Ett är att traska iväg till universitetsaulan för att lyssna på Orphei Drängar. De sjunger så  hjärtat smälter: vårsånger och burleska sånger om vartannat, som i går August Södermans "Ett bondbröllop".
    I går var jag också inbjuden till efterföljande festligheter, cocktail i Skytteanska trädgården och middag i Alfvénsalen. Överallt sjöng OD, i Skytteanska hyllade de franska revolutionen: "Allons enfants de la patrie...", i Alfvensalen snapsvisor blandade med annat från repertoaren. Drängarna sjöng sittande vid bordet. Jag hade inte trott det var möjligt att i den positionen fylla lungorna med den luft som krävs för att  en hel sal ska vibrera.