Om epifani

I en understreckare i Svenska Dagbladet förra lördagen skrev Tommy Olofsson om James Joyces "Epifanier". Epifanin är en beteckning för gudomens uppenbarelse på jorden, skriver han. Han citerar också ur Joyces romanutkast "Stephen Hero": "Tingets själ, dess väsen, frigörs från sitt sken och springer oss till mötes. Det allra vardagligaste föremål som genomgår den processen vinner i vårt medvetande sin klarhet. Föremålet får sin epifani." Det är en tankegång som får mig att minnas Suzanne Lilars essä "Les moments merveilleux"(Lysande stunder). Hon skriver där bland annat om den gång hon ramlade över ett kranium, om det plötsliga behov hon kände att stoppa in fingrarna i de tomma ögonhålorna och om den förvåning som grep henne, när hon upptäckte att de inte alls var tomma. Jag minns också Georges Perecs "Les choses" (1965), där föremålen har en "överladdad, magisk innebörd" (citat ur den svenska upplagans förord, skrivet av Magnus Florin). I min ägo har jag ett gammalt smörskrin från Härjedalen. Jag fick det som lyckönskningspresent av min fyrmänning Barbro von Schoenberg, när min teaterpjäs "Tillsammans. Du och jag" haft premiär på Stockholms Stadsteater 2000. Inbrända i träet var initialerna S B B". De står för Selma Birgitta Bergman, hennes mor. Hon hade i sin tur fått den av sin farmor Brita Ingebriktsdotter, som också var min mormorsmors syster och född 1833. När jag lyfter på locket slår en härsken smördoft emot mig. Tingets själ, tänker jag. Ett ting som jag gärna hade velat behålla är ett av de champagneglas, som min son, min yngsta dotter,min dåvarande man och jag lyfte för att skåla för mitt första barnbarns ankomst till jorden. På ett foto från 1986 står vi utanför fritidshuset i belgiska Villance med de vackra glasen i händerna. De står nu i ett skåp i min sons och hans hustrus hus i Bryssel, skänkta till dem av min före detta man. När jag kommer dit på besök smyger jag mig upp på natten och kommunicerar med glasens själ. Men numera kommer jag sällan till Bryssel, eller till glasen. Kanske aldrig mer. Därför denna dikt: Det var ett glas och aldrig mer det glaset jag får se ett vackert glas ett särskilt glas där minnen ristats in Jag höjde det och sade "Skål! för dig, du vackra barn ett särskilt barn vars minnen av en svunnen tid var reflexer utan slut i glaset som jag aldrig mer får se". Dikten dedicerar jag till Jesper.