Att två läsare kan läsa samma bok och ändå inte illustreras i dagens UNT, där John Sjögren i serien om läkande läsning berättar om sin mest intensiva läsupplevelse under tonåren, Herrmann Hesses Stäppvargen. Han fängslades av romanens skildring av jagupplösning och radikalt identitetssökande. När han läste om den slogs han av Stäppvargens djupa humanism och kallar romanen löftesrik och läkande.
Själv läste jag också Stäppvargen under tonåren. Jag läste den som en bok om övergivenhet, om den udda människans jakt på någon att älska. Det skrev jag i DN:s serie "Biblioteket" i augusti 1993. Jag berättade också, liksom Sjögren, vilka tankar omläsningen gett mig. Det första som slog mig var att den magiska teatern, som den skildras i Stäppvargen, förutsätter absolut hängivelse och mod. Det andra att boken är tydligt rasistisk. Hesse hugger mot "genomsnittsmänniskor", "negrer" och "amerikanare" men framför allt mot kvinnan. Han låter den undersköna och kloka kurtisanen Hermine sucka: "Jag hade kunnat dra en vinstlott: bli en konungs hustru, en revolutionärs älskade, ett genis syster, en martyrs mor". Hesses förakt för kvinnan är bara lätt kamouflerad som kärlek.
Knappast läkande, åtminstone inte för kvinnan.
Författare till 26 böcker, dramatiker, litteraturkritiker, översättare från franska, översatt till franska och engelska, fil dr i psykologi, fil mag i språk och litteraturhistoria, hedersledamot i Norrlands nation, Uppsala, erfarenheter av utlandsboende (Belgien,Schweiz, Frankrike), stor och internationell familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar