Mats Gellerfelt om Anita Salomonssons nya roman

Jag läste just Mats G:s recension av Anita Salomonssons "I enslighet framfödt", publicerad i Svenska Dagbladet 7 februari. Några formuleringar fick mig att haja till. "Föräldrarna är bra människor", skriver recensenten om  paret Höglander, Klara Sofias mor och far. Vad menar Mats Gellerfelt? Hur vill han definiera "bra människor"? Det är ett slappt uttryck utan egentlig innebörd. Och när jag tänker på hur inriktade de är på sitt eget väl och ve, hur kallsinniga inför dotterns behov, fortsätter jag undra.
Mats G tror dessutom att "I enslighet framfödt" har stora chanser att bli filmad. Har detta i en recension att göra?

Knausgård än en gång

Den 27 augusti 2012 skrev jag några rader om Karl Ove Knausgårds "Min kamp". Då hade jag bara hunnit konsumera del 1. I dag har jag avslutat del 4 enligt mottot: Varje författare bör få en ordentlig chans. Det är tydligen många, som fallit för Knausgård, åtminstone enligt en intervju som jag såg med honom på TV 8 februari. Men jag har  inte gjort det! Jag börjar bli så innerligt trött på alla dessa manliga pubertetsskildringar. I Knausgårds fall handlar nästan hela del 4 om hans allt överskuggande problem:
"När ska jag få knulla på riktigt?" Efter att ha varit nära att ge upp fick jag för mig att gå tillbaka till Sven Delblancs pubertetsskildring i "Livets ax" från 1991, en av hans sena böcker. Jag fick en aha-upplevelse: så kan man också skriva! Jag citerar: "Vad är det för ädelt med att kissa på sig?" När  den 18-årige lärarvikarien Knausgård  kräks och får utlösning på utlösning vill jag bara inte vara med!

Stefan Spjut: Stallo

"Om man bestämmer sig för att recensera denna bok utan att ha läst hela utsätter man sig för risken att tro att romanen är ett pedofildrama." Så skrev Kerstin Carlsson om min roman "Det största brottet" i tidskriften DAST nr 2 2003. Hon satte fingret på en inte ovanlig företeelse i recensionsvärlden. Också "Det största brottet" råkade ut för att bli läst på detta förödande sätt. Bland annat skrev Stefan Spjut i Svenska Dagbladet att "Belgien framstår som ett land befolkat med barnaskändare."
    När nu Stefan Spjut kommit ut med sin andra roman, "Stallo", blev jag nyfiken. Har han klarat av det som han för nu snart tio år sedan slog ner på i sin recension av min roman, nämligen att  undvika att vingklippa sina gestalter?
       Jag satte alltså igång att läsa. Jag läste hela boken, en mastig sak på 592 sidor. Jag sökte efter verkliga, levande människor men fastnade i skildringar av halvmänniskorna "Stallo". De tillhör en art, hemmahörande i norra Sverige, som kan förvandla sig till djur: en ekorre, en björn.
    De enda människor, som begåvats med något som kan kallas personlighet, är de verkliga, numera döda,  "kändisarna"  John Bauer och Sven Jerring. Här gjorde jag en anmärkning i kanten: "Får man behandla människor så?"
     Och nu skulle  jag kunna bli riktigt elak. Skriva att "Norrland framstår som ett land befolkat av
pedofiler". Så här skriver nämligen Spjut på s 397: "Det är ju nån pedofil som har tagit Mattias. En sån där Thomas Quick." Tala om "med sax och mall tillklippta, psykologiska profiler i stället för människor
av kött och blod"!
    Bestämde sig Stefan Spjut möjligen för att skriva en bättre bok om kidnappade pojkar än den han just recenserat? I så fall misslyckades han.
        

Sven Westerbergs mystikfikationer

Jag missade Sven Westerbergs kriminalromaner, när de kom ut på 80-, 90- och 2000talen. Ingen i mina kretsar i Belgien hade hört talas om honom, inte ens de som borde ha varit intresserade, åtminstone av "Andras väg har rastplatser i solen", som kom på Tre Böckers förlag 2003. Den romanen kretsar kring Dag Hammarskjölds död i en flygkrasch i Afrika. När jag nu äntligen läst den ser jag att den är en  anklagelseakt mot  bland annat Belgien och dess Union Minière, som hade starka intressen i det som då hette Nordrhodesia. Men Westerbergs hjältinna, rättspsykiatern Hanna Skogholm, kan ingenting bevisa.
Hammarskjölds död förblir också här ett mysterium.
    Westerbergs engagemang är starkt liksom i "Judinnans tystnad" från 2000 och "Abonnemanget har upphört hänvisning saknas" från 2002. Jag önskade under läsningen att hans språkkänsla hade varit lika stark. Jag blir mer och mer känslig för ordens valörer och störs alltmer av grammatiska felaktigheter. De tränger sig på  från alla håll. "Vi är alla förda bakom ljuset", som Sven Westerberg själv
skriver i 2002 års roman.
   En anteckning i kanten apropå just den romanen: Jonsereds herrgård. Dit beger sig Hanna Skogholm och dit begav jag mig själv en gång på 1950-talet för att träffa Paul Gibson, herrgårdens dåvarande ägare och god vän till Rilke. Jag samlade information till min trebetygsuppsats om den store skalden, som gärna vistades där för att få skrivro.
  

Suzanne Brögger, om och om igen

Jag lägger ifrån mig den sönderlästa och nerkladdade "Crème Fraîche", Suzanne Bröggers roman från 1978. Den är ett låneex hämtat ur Uppsala Stadsbiblioteks magasin. En besvikelse, inte enbart på grund av bokens erbarmliga skick utan för att jag redan har hunnit läsa ett antal av Bröggers andra romaner och blivit förtjust, för att inte säga gripen. Men den här - jag klarade bara inte av allt råsex som drabbade den unga författaren. Att den rekommenderats av Henry Miller ändrade ingenting. Nu lämnar jag med lättnad tillbaka boken till biblioteket och återgår till de Bröggerböcker jag hunnit skaffa till min egen bokhylla:, Transparence (1993), Jadekatten (1997), Sejd (2000) och Linda Evangelista Olsen (2001). Om sig själv (?) skriver hon i "Transparence": "Att jag redan levt så länge berodde på att jag kluvit mig i två personer. Den ena var skygg, inåtvänd och skrivande, en person som ingen kände... Den andra var sprudlande, närgången, insmickrande, impulsiv och vansinnigt charmig - så länge det varade." Bara två personer? noterade jag i kanten. Hela boken är ju en uppvisning av ett otal identiteter. Det är det som är Bröggers genialitet. Den berömda Brögger, vars namn hamnat på allas läppar. Därför kunde hon citera Rilke, som lär ha rekommenderat att när detta hänt bör man ta sig ett annat namn, vilket som helst, "så att gud kunde ropa på en på natten"!Hon skriver klokt, Suzanne Brögger, och allra klokast om författarskapet, "den värsta formen av narkomani". "Transparence" skulle kunna fungera som ledsagare till alla unga författare in spe. Så också "Sejd" med undertiteln "Artiklar och essäer". Det hon har att säga om bland andra Karen Blixen och Virginia Woolf är intellektuellt upphetsande. Om V W: "Livet igenom skaffade hon sig njutning genom att strukturera sina minnen som fiktion och därigenom uppenbara ett slags ordning i kaos". Kan det sägas bättre? Och så "Linda Evangelista Olsen", som är berättelsen om en katt eller en essä om det kattaktiga: "Det mest kattaktiga hos katter är väl att de påminner en om att världen inte är vad den omedelbart ger sig ut för att vara." Alla mina åtta katter gjorde just det. Jag saknar dem. "Jadekatten" handlar också om katter. Och om människor. Framförallt om släkten Lövin, med ursprungsnamnet Henius, alltså om Suzanne Bröggers egen släkt. Här har hon verkligen gett sig ut på hal is. Men, som hon sa i en tidningsintervju, när hon fått frågan hur släkten tagit hennes avslöjanden: "Ingen i släkten har brutit med mig efter boken. Ingen har heller tackat mig... Jag känner författare, som alltid tagit hänsyn till sina nära då de skriver. De har ödelagts av sina hänsynstaganden." Jag kände mig stärkt.

Om Stefan Zweig och dödligt beroende

 Stefan Zweigs novell "Vierundzwanzig Stunden aus dem Leben einer Frau" är berättelsen om en kvinna, som råkar få syn på en ung man vid en roulett på franska Rivieran. Hon förstår att han är på väg att spela  bort sina sista pengar, följer efter honom, erbjuder sin hjälp. Han accepterar bara för att utnyttja henne å det grövsta.
    Han går under, hon genomgår en metamorfos, som leder till en smärtsam insikt.
    En av de starkaste berättelser om beroende som jag läst.

Anita Salomonssons nya roman recenserad

 I dag publicerade UNT min recension av Anita Salomonssons roman "I enslighet framfödt".
Artikeln blev stort uppslagen, illustrerad med en bild av författaren vid en gammal timmervägg.
Mäktigt!

Cilla Naumann: Springa med åror

Cilla Naumann, en av de nutida svenska författare jag sätter högst, kom i fjol ut med en roman med två  teman. Det ena är mänsklig kärlek. Jagberättaren Monika har en son, Lasse, en ung man med en funktionsstörning, som saknar etikett men som jag genast kände igen som autism. Det andra är landskapet Halland, som skildras med nästan outhärdlig ömhet. Jag har själv bott i det kustlandskap, som är Monikas och Cilla Naumanns och kände också där igen mig. På en av romanens sista sidor
korsas dessa båda teman. I väntan på att Lasse ska svara i sin mobiltelefon vecklar Monika upp ett pappersark, som hon hittat i hans rum.  Det är ett brev från
Skatteverket, som godkänt hans önskan om att få lägga till ett tredje namn mellan förnamn och efternamn, Halland. Då är Lasse Halland Sten redan död.      

På återbesök hos familjen Bergman

Jag återkommer till familjen Bergman och dess mest begåvade prosaist, IB-dottern Linn Ullmann.
Nu har jag läst hennes roman "När jag är hos dig"(2001). En roman om ett ödesdigert fall  från ett
tak. Både huvudpersonen Stella och hennes en fingernagel stora foster omkommer. Fallet är en metafor för det vi alla bär inom oss, längtan att frigöra sig, längtan att utplånas. Av denna insikt har Linn Ullmann åstadkommit en stor roman, som till skillnad från halvsystern Annas "Inte pappas flicka" (1987) verkar vara lösgjord från pappa-
beroendet. Fast helt säker kan jag ju inte vara, man är aldrig helt säker i umgänget med familjen
Bergman.

Ny bok: Fem pjäser om sex

I går, den 1 februari 2013, publicerades min senaste bok, den 27:e, utgiven på eget förlag med hjälp av Ordgruppen/Författares Bokmaskin, där den outtröttliga, kreativa och pålitliga Ann Svenske basar.  Boken är en pjässamling. Den första av de fem pjäserna, "En dörr ett rop," trycktes första gången i "Monologboken 1995", utgiven av Stockholms Monologfestival, där den framförts av Dramatenskådespelerskan Iréne Lindh i regi av Gunnel Lindblom.  Monologen fick ett delat förstapris i
det årets Monologmanustävling och översattes till franska av Jacques Robnard under titeln "Un cri devant la porte".
     Pjäs nr 2, "Odjuret",  är en regelrätt scenpjäs i tio scener för 13 skådespelare. Den uppfördes som s k "rehearsed reading"  på Göteborgs Dans & Teaterfestival 24-31 augusti 1996 i regi av Kent R Andersson och med Mats Blomgren i rollen som "Odjuret". Den publicerades först i bokform på franska av förlaget "L´Élan"i Nantes i översättning av Philippe Bouquet, som fått Ivar Lo-Johanssons personliga pris för att ro projektet i land.
    Den tredje pjäsen, "Tillsammans. Du och jag", spelades första gången under "Festival För Ny Svensk Dramatik" på Kulturhuset i Stockholm under april och maj 2000 i regi av Åsa Back och med
Anitra Invenius och Ola Wahlström i de båda rollerna. Den trycktes i Festivalens programskrift 2000 och  översattes sedan av Jacques Robnard under titeln "Ensemble. Toi et moi".
     Pjäs nr 4, "En dag på seniorboendet Såskoppen" med underrubriken "En tragedi i en akt",
framfördes som reading av amatörskådespelare på Teater Blanca i Uppsala den 7 november 2012.
     (Den hade förtjänat en mer professionell behandling, vilket jag hoppas den får vid nästa framförande.)
     Den femte pjäsen, "Äppleträdgården", slutligen är helt nyskriven. Den alluderar på Tjechovs
"Körsbärsträdgården" och är tillägnad Iréne Lindh.
    "Fem pjäser om sex"  har blivit en mycket vacker bok, till stor del tack vare omslagsbilden efter en målning av Pirkko Dahlman, som också illustrerade min barnbok "Bland pallemoner och draffodiler" (2011)