Stefan Spjut: Stallo

"Om man bestämmer sig för att recensera denna bok utan att ha läst hela utsätter man sig för risken att tro att romanen är ett pedofildrama." Så skrev Kerstin Carlsson om min roman "Det största brottet" i tidskriften DAST nr 2 2003. Hon satte fingret på en inte ovanlig företeelse i recensionsvärlden. Också "Det största brottet" råkade ut för att bli läst på detta förödande sätt. Bland annat skrev Stefan Spjut i Svenska Dagbladet att "Belgien framstår som ett land befolkat med barnaskändare."
    När nu Stefan Spjut kommit ut med sin andra roman, "Stallo", blev jag nyfiken. Har han klarat av det som han för nu snart tio år sedan slog ner på i sin recension av min roman, nämligen att  undvika att vingklippa sina gestalter?
       Jag satte alltså igång att läsa. Jag läste hela boken, en mastig sak på 592 sidor. Jag sökte efter verkliga, levande människor men fastnade i skildringar av halvmänniskorna "Stallo". De tillhör en art, hemmahörande i norra Sverige, som kan förvandla sig till djur: en ekorre, en björn.
    De enda människor, som begåvats med något som kan kallas personlighet, är de verkliga, numera döda,  "kändisarna"  John Bauer och Sven Jerring. Här gjorde jag en anmärkning i kanten: "Får man behandla människor så?"
     Och nu skulle  jag kunna bli riktigt elak. Skriva att "Norrland framstår som ett land befolkat av
pedofiler". Så här skriver nämligen Spjut på s 397: "Det är ju nån pedofil som har tagit Mattias. En sån där Thomas Quick." Tala om "med sax och mall tillklippta, psykologiska profiler i stället för människor
av kött och blod"!
    Bestämde sig Stefan Spjut möjligen för att skriva en bättre bok om kidnappade pojkar än den han just recenserat? I så fall misslyckades han.