Suzanne Brögger, om och om igen

Jag lägger ifrån mig den sönderlästa och nerkladdade "Crème Fraîche", Suzanne Bröggers roman från 1978. Den är ett låneex hämtat ur Uppsala Stadsbiblioteks magasin. En besvikelse, inte enbart på grund av bokens erbarmliga skick utan för att jag redan har hunnit läsa ett antal av Bröggers andra romaner och blivit förtjust, för att inte säga gripen. Men den här - jag klarade bara inte av allt råsex som drabbade den unga författaren. Att den rekommenderats av Henry Miller ändrade ingenting. Nu lämnar jag med lättnad tillbaka boken till biblioteket och återgår till de Bröggerböcker jag hunnit skaffa till min egen bokhylla:, Transparence (1993), Jadekatten (1997), Sejd (2000) och Linda Evangelista Olsen (2001). Om sig själv (?) skriver hon i "Transparence": "Att jag redan levt så länge berodde på att jag kluvit mig i två personer. Den ena var skygg, inåtvänd och skrivande, en person som ingen kände... Den andra var sprudlande, närgången, insmickrande, impulsiv och vansinnigt charmig - så länge det varade." Bara två personer? noterade jag i kanten. Hela boken är ju en uppvisning av ett otal identiteter. Det är det som är Bröggers genialitet. Den berömda Brögger, vars namn hamnat på allas läppar. Därför kunde hon citera Rilke, som lär ha rekommenderat att när detta hänt bör man ta sig ett annat namn, vilket som helst, "så att gud kunde ropa på en på natten"!Hon skriver klokt, Suzanne Brögger, och allra klokast om författarskapet, "den värsta formen av narkomani". "Transparence" skulle kunna fungera som ledsagare till alla unga författare in spe. Så också "Sejd" med undertiteln "Artiklar och essäer". Det hon har att säga om bland andra Karen Blixen och Virginia Woolf är intellektuellt upphetsande. Om V W: "Livet igenom skaffade hon sig njutning genom att strukturera sina minnen som fiktion och därigenom uppenbara ett slags ordning i kaos". Kan det sägas bättre? Och så "Linda Evangelista Olsen", som är berättelsen om en katt eller en essä om det kattaktiga: "Det mest kattaktiga hos katter är väl att de påminner en om att världen inte är vad den omedelbart ger sig ut för att vara." Alla mina åtta katter gjorde just det. Jag saknar dem. "Jadekatten" handlar också om katter. Och om människor. Framförallt om släkten Lövin, med ursprungsnamnet Henius, alltså om Suzanne Bröggers egen släkt. Här har hon verkligen gett sig ut på hal is. Men, som hon sa i en tidningsintervju, när hon fått frågan hur släkten tagit hennes avslöjanden: "Ingen i släkten har brutit med mig efter boken. Ingen har heller tackat mig... Jag känner författare, som alltid tagit hänsyn till sina nära då de skriver. De har ödelagts av sina hänsynstaganden." Jag kände mig stärkt.