I Gamla Uppsala kyrka

I dag gjorde jag en utflykt till Gamla Uppsala kyrka, den kyrka, där jag gifte mig första gången för nästan exakt 55 år sedan. Jag drabbades av vemod, tänkte att jag gärna skulle vilja gå tillbaka i tiden, återse de unga människorna, som inte visste hur de skulle hantera sin nya situation, berätta för dem att livet inte skulle bli fullt så sorgesamt som de befarade, att det fanns hopp för dem trots allt.
     Jag har inget bröllopsfoto. Till fotograf fanns inga pengar. Men brudklänningen har jag kvar. Till en sådan hade det inte heller funnits pengar, utan jag letade fram en klänning, som jag köpt i England några månader tidigare. Den är vacker, svagt crèmefärgad med ett diskret blommönster. Det gör ont i mig, när jag låter handen stryka över de små blommorna.

Bennie Liljenfors/K G Matiason

Jag har i sommar roat mig med att gå tillbaka till den i dag närmast bortglömde författaren Bennie Liljenfors,  psykiater till yrket, som i slutet på 1970-talet gav ut tre "romaner om en brottsling" under pseudonymen K G Matiason. De hette "Mördaren"(1976), "Älskaren"(1977) och "Rånaren) (1978). Vid omläsningen ser jag vilka ovanliga och tankeväckande romaner de är.
Mördaren öppnar med en replik, som jag avundas Matiason:
   "Det var när Blom fick beskedet om förflyttning som han fattade det definitiva beslutet att mörda
Sixten Klase". På nästa sida får läsaren veta att Sixten Klase inte alls var någon ond människa, "han menade väl hela tiden."Är inte detta just definitionen på en ond människa? minns jag att jag tänkte.
    Älskaren börjar: "Praktiskt taget vem som helst kan begå ett mord i en tillräckligt pressad situation, sade Stefan med ett visst eftertryck och sammanfattade därmed sin tidigare argumentation." Detta är en roman om tillfälligheternas spel, mycket övertygande.
    Rånaren är en roman om makt, om manlig respektive kvinnlig, och om spelet mellan kidnappare och gisslan. Den slutar med samma mening som den börjat med: "Han hette Per Mikael Nilsson och var
tjugosju år gammal."
    Hade pseudonymen KG Matiason kunnat skriva de här böckerna, om inte Bennie Liljenfors haft sina kunskaper om människors skadade och svåråtkomliga psyken? undrade jag också. De kunskaperna skulle han sedan också få användning av i sin "vanliga" roman "Kirurgen"(1988). Också här är huvudpersonen drabbad av en svår personlighetsstörning, som utmynnar i psykos.
    Men Kirurgen är mer än en djupdykning i ett sjukt psyke. Romanen är framför allt  en vidräkning med föhållanden inom vården, som är högst aktuella också i dag.
     Bernt Eklunds recension av romanen i Göteborgs-Posten 12 oktober 1988 slutade med en undran "... hur det skulle  kännas att opereras av en bakfull kirurg som håller på att bli galen av överansträngning och leda."
      Det kan jag svara på. Jag vet hur det känns.
      Vart tog du vägen, Bennie Liljenfors?
    
        

Om ekivok humor på 1800-talet

En av mina lärare vid gymnasiet i Örnsköldsvik var Rode Sjölund. Jag hittade just en bok, som hon publicerade 1974. Den heter "Från Barsöl till Gravöl. Glimtar från livet i Själevad i flydda tider."Där hittade jag under rubriken "Vaggvisor, barnvisor m m" följande strofer:
      Rida, rida ranka,
      hästen hette Blanka.
      Långt ska du rie?
      På kungsgårn å frie.
                                      Hennes sagesman var född 1858.

      Och den här, som kallades "Visa för att roa barn" (!):
         Spinn, spinn, dotera min,
         i mararn köm friarn din.
        Å dotera spann,
        å tårern rann,
        å allri kömme den friarn fram.
        Förrän på andra åre,
        då kömme n mä gullspann i håre
        å värja vä låre.
                                                                   Denne sagesman var född 1866.

     Det anmärkningsvärda ur min synpunkt är att dessa båda visor, tillkomna någon gång under 1800-talets andra hälft, bakades samman av min farmorsfarfar Matts Nilsson Böhlin, född 1834, till
den här visan:
                       Rida, rida ranka,
                       hästen heter Blanka.
                       Vart ska du rida
                       Till kungsgårn och fria
                       Vad ska hon heta
                       Prinsessan Margareta
                       Den tjocka och den feta
                       med gullband på håret
                       och ingen skjorta på låret.
    
Vem av poeterna var då först? Och vem plagierade? Det kanske inte har någon större betydelse. Visorna hade säkert varit allmängods en längre tid. Men det intressanta, tycker jag, är att min anfader tydligen hade en viss ekivok humor. Och jag frågar mig: kan sådant gå i arv? Liksom dövhet?
Matts Nilsson kallades Döv-Böhlin. Min audinom undrade just om det finns dövhet i min släkt.
  
    

Mer om myten

I William Irwin Thompsons "Imaginary Landscape": Making worlds of myth and science (1989), en stimulerande översikt över tankens och fantasins utveckling från paleolitisk tid till nutid har jag fastnat för en rad i dikten "Food Chains":
     "All myths are true but literally mistaken". Ett utmärkt komplement till Fred Vargas.

Recension av Delphine de Vigans "Ingenting kan hindra natten"

I dag är det första recensionsdag för den franska författaren Delphine de Vigans senaste roman i svensk översättning.  Upsala Nya Tidning har reagerat påpassligt och lyft fram min recension.  Jag hade gett romanen en guldkaja och det är den sannerligen värd. Rubriksättaren hade också gjort ett bra jobb med att lyfta fram det tvivel, som drivit de Vigan inför den självpåtagna uppgiften att skriva om moderns självmord.

Om Goethe och det tyska språkets "hårdhet"

Magnus Dahlerus, vars morfar var tysk, har skrivit i UNT om det tyska språkets "hårdhet". Min morfar var visserligen inte tysk, men hade han varit det hade han nog läst Goethes " Über allen Wipfeln/ Ist Ruh/ In alle Wipfeln/ Spürest du/ Kaum einen Hauch..."för Magnus. En mjukare behandling av ett språk är svår att hitta.

Om grönsallad

Inhämtade just i UNT att icke tillagad sallad har ätits i bara drygt 40 år.
Min mamma skulle ha blivit upprörd, om hon läst det, hon som redan på 50-talet, alltså för ca 60 år sedan serverade sin grönsallad med en underbar dressing, gjord på socker och ättika. Grönsalladen kom direkt från trädgården i Nyåker och hade inte kommit i kontakt med någon som helst spisvärme.
En ros att lägga på min mammas grav som tack för alla goda maträtter hon serverade oss.

Fred Vargas och myterna

I dag publicerade UNT min artikel om den franska författaren Fred Vargas. Rubrik: Myten kommer sanningen närmast.
Synd på en så intressant artikel att pseudonymen Fred Vargas "riktiga" namn blev felstavat, som så många gånger förr. Efternamnet är Audoin, ingenting annat.