Btj-recension av DIKTER FRÅN PLANETEN ZOG

Btj-recensionen, som nådde mig i dag, var föredömligt professionell. Anders Sjöbohm skrev bland annat: "Hela tiden talar författaren med en starkt närvarande röst och dikterna efterlämnar inte sällan känslan av att ha lyssnat till ett klangrikt, koncentrerat ackord."

Agneta Pleijel om skrivandet

I Agneta Pleijels roman "Vindspejare" har jag hittat följande tänkvärda rader:
"Sanningen finns inte i ordet men kanske i gesten. Därför dramatiken och inte prosan.
Därför lyriken och inte romanen. En dikt är en gest vars hela strävan är att ge utrymme åt
det som inte kan sägas. Peka på det. Visa det. Konstatera det!"
När jag publicerat min dramasamling "Fem pjäser om sex" fick läsaren i Bibliotekstjänsts recension  veta att hon skulle vända sig någon annanstans, om hon var ute efter explicita sexscener. Min omedelbara reaktion var: det är ju teaterns uppgift att ur texten filtrera fram och visa det som döljer sig i texten. Att "peka på det, visa det..."

Tio sätt att döda en författare

1. Refusera henne
2. Recensera henne
3. Recensera henne inte
4. Ge henne priser
5. Ge henne inga priser
6. Ställ henne på ett podium
7. Gör henne ekonomiskt oberoende
8. Låt henne svälta ihjäl
9. Sup henne sönder och samman
10. Bränn hennes böcker

Maciej Zaremba om Den obarmhärtige samariten

I sin essäsamling "Minken i folkhemmet" (Timbro 1992) analyserar och kritiserar kulturjournalisten Maciej Zaremba  företeelser i det Sverige han mötte, när han som 19-åring kom hit från Polen runt 1970. I synnerhet essän om den obarmhärtige samariten har än en gång träffat mig i hjärtat. Den är fortfarande rykande aktuell. Avvikande stöts också i dag ut inom "välfärdsapparaten". De påstås ha samarbetssvårigheter, när de visar s k illojalitet mot staten. Eller mot sina överordnade. Illojaliteten kan  till exempel bestå i ett alltför stort engagemang i sjuklingar eller åldringar. "Det gäller att hålla sig till sin yrkesroll"
och därmed basta. Inga kramar där inte!
   När jag av en händelse tog fram Zarembas bok och började leta gamla förstrykningar slog det mig att
något liknande kan man hitta i en bostadsrättsförening "nära mig", som det heter.
  

Arnaldur Indri/dasons "Den stora matchen"

En annorlunda Indri/dason. Här finns ingen sorg över en lillebror, förlorad på fjället, det tema som Indri/dason behandlat i bok efter bok. Men sorgen över en död ung man har inte släppt sitt tag.
Här är det en tonårspojke som mördas i en biosalong på Baronsstigur i Reykjavik. Vettlöst, meningslöst, grymt,  i skuggan av de
internationella schackmästerskapen.   Bara gatans namn säger mycket om det tema som är centralt för författaren. Det syftar på mördade barnbarn i historisk tid, har alltså ingenting med baroner att göra. (Vilket jag trodde, när jag bodde där 2005)
     Men snälla  Norstedts förlag! Varför förstöra det för läsaren genom att skrika ut att att Indri/dason är "Nordens bästa deckarförfattare?" Och det på omslaget! Ingen är bäst inom litteraturen, den är inte någon schacktävling.

Graeme Turner: Understanding celebrity

En viktig bok! Eller, som medieforskaren Kristina Wallander skrev i UNT 19/1 2014: En central bok inom den växande internationella celebritetsforskningen". Nu har jag också läst den australiensiske
professorn i cultural studies Graeme Turners bok, hemlånad från Stadsbiblioteket i Uppsala. Hans poäng är att kändisskap är något som medierna tillverkar, inte något som en person besitter. Helt vanliga människor kan förvandlas till celebriteter genom mediernas försorg.
    Men inte vilken vanlig människa som helst klarar av den förvandlingen. Det krävs självförtroende, en Lena Anderssons självförtroende, maskerat till osäkerhet.
I mitt fall kvästes en spirande celebritet av ett påhopp jag fick  i Svenska Dagbladet någon
gång i början på 1980-talet. Jag blev kallad linslus med anledning av ett publicerat fotografi.  Det klarade mitt redan bräckliga självförtroende inte av. När jag sedan så småningom blev filmad för 24unt
blev det rena fiaskot. Det märktes i  filmen att jag helst hade velat springa och gömma mig.
     Så skapas ingen kändis.

Upsala Nya Tidning om "Dikter från planeten Zog"

I dag publicerade UNT Ann Lingebrandts recension av min diktsamling "Dikter från planeten Zog".
Hon utgick från några diktrader i Werner Lambersys "En tillfällig ateists dagbok", som jag översatt från franska och gav ut 1999: "Poesin flyr/på ett rymdskepp och/betraktar tomheten". En knockout! Jag hade helt glömt bort den strofen men insåg nu att den måste ha legat i mitt förmedvetna och väntat på att få blomma ut.
    Ann Lingebrandt var fram till i dag okänd för mig. Hon recenserar för Helsingborgs Dagblad och Norrköpings Tidningar och hade fått uppdraget av UNT, eftersom jag själv då och då recenserar i den tidningen.
     Hon har gjort ett bra jobb. Min enda egentliga invändning är att hon inte kunnat låta bli att använda ett av de ord jag ogillar allra mest, "spretig". Men jag uppskattar att hon lyft fram dikten "Krig", dedicerad till "W", min förste man, som växte upp i andra världskrigets skugga och vars far var spaningsflygare under hela kriget.  Det är om hans "silverfågel" jag diktat.
   På den bild, som illustrerar recensionen,  ser man min sons fina porträtt av mig. Jag sitter på en havsstrand och skriver om de vikingaskepp jag ser framför mig i fantasin. En motpol till hans farfars utsikt från sin "silverfågel".
   Något annat min recensent inte kan ha vetat är att jag aldrig varit i det jordiska Florens, fast jag länge längtat dit.  Det är den enda stad som jag placerat på planeten Zog. Det kändes viktigt att få besöka staden åtminstone där.
    Diktsamlingen hade också kunnat heta "I dödens gränsland". Många av dikterna handlar mer eller mindre metaforiskt om döden, som ju inte kan vara så långt borta för en poet, som närmar sig de åttio.
     Jag hade också kunnat förse samlingen med ett motto från Gunnar Ekelöf ur hans dikt "Poetik":
"Vad jag har skrivit har jag skrivit mellan raderna." Men det tyckte jag att mina läsare skulle få lista ut själva.

Drömmen om supermusen

Den tysk-svenska romanförfattaren Anja Lundholm dog häromåret, vid 89 års ålder. Hon hade då hunnit ge ut en rad starka romaner, den främsta enligt min åsikt "Narziss postlagernd". Den är en skildring av tyskt småborgerligt liv i en småstad. Jag kände igen mig. I en sådan småstad var jag ofta på besök under mitt första äktenskap. Men den är också en märklig kriminalhistoria, en av de märkligaste jag läst.
   Jag besökte Anja Lundholm i Frankfurt am Main 1986 och skrev om mötet i  min memoarbok "Till
Marianne från A till Ö. En resa genom liv och böcker." (2007)  Där återger jag bland annat en dröm, som Anja
berättat för mig, om en supermus, stor som en elefant, som besökt henne i hennes kök.
    Efter att jag hade läst om "Narziss postlagernd" häromkvällen vaknade jag av en dröm. En liknande supermus hade tagit sig in i mitt sovrum och lagt beslag på platsen bredvid min i sängen. Jag kämpade hårt för att jaga undan den men misslyckades. Under jakten ramlade jag ur sängen. Jag vaknade utan att ha lyckats jaga undan musen.
    Associationen gick till ett annat minne från mitt besök hos halvjudinnan Anja, som under andra världskriget deporterades till Ravensbrück. Jag ville hjälpa henne med disken. Då varnade hon mig:
Var försiktig med diskmedlet! Det kostar pengar.
     Min egen diskmaskin hade just pajat. Innan jag gick till sängs hade jag diskat för hand.

"Arne Ruth talar ut" av Lars Åke Augustsson

Under min tid på DN träffade jag Arne Ruth vid två tillfällen. En tillbakadragen man, tyckte jag, hänsynsfull. När jag kom för sent till ett inbokat möte på grund av taxistrul i Stockholm var han förstående, beklagade bara stillsamt att nu hann vi tyvärr inte diskutera det aktuella samarbetet.
Hans fru Lena (Persson) väntade med middagen.
    Anledningen till min försening var  min äldsta dotters förlovning i USA. Hon hade ringt och bett mig komma för att fira tillsammans med henne och Arjun. Jag hastade till resebyrån för att hinna få en biljett. Lång kö, sedan lång väntan på taxi.
    Men nu till "Arne Ruth talar ut", som har underrubriken "Minnen. Medier. Moral". Under läsningen gjorde jag några noteringar. Den ena gällde AR: s jämförelse mellan Sverige och Schweiz efter andra världskriget. I Sverige var det få intellektuella som konfronterade flykten från krigshistorien efter kriget, menar han. Schweiz däremot hade sin egen variant av anpassning till det tyska grannlandet. "Den officiella hållningen där efter kriget var en närmast total skuldförnekelse. Men författare som Friedrich Dürrenmatt och Max Frisch använde den officiella ansvarsflykten som utgångspunkt för pjäser och
romaner som i  hög grad skildrade följderna av individuell och officiell dubbelmoral", säger AR i den
intervju Augustsson gjorde med honom. Jag tänkte genast på Dürrenmatts "Die Panne" och "Das Versprechen".
    Jag föreslog en gång, inofficiellt, Friedrich Dürrenmatt som nobelpristagare  och fick veta att det var ett dåligt förslag: "Han skriver ju deckare", sa en ledamot av Svenska Akademien.
    Var det kanske inte den egentliga anledningen?
    En annan notering gällde det Augustsson skriver om nazismens skönhetsdyrkan: "Arne Ruths tankar är sysselsatta med nazismens dyrkan av våldsestetik. Symboler för brutalitet är lockande. De bygger på en syn på skönhet som ligger bortom föreställningar om frid och harmoni."
    På en lapp, instucken i boken, har jag skrivit: "Cf Burgess A Clockwork Orange!" Den unge "hjälten"är ett "Nietzsches barnbarnsbarn". Han dyrkar "Ludvig vans" musik.
 

Om litteraturpolitik

I senaste numret av tidskriften Författaren (nr 1 2014) ger Maja Lundgren sin syn på dagens bokutgivning. Hon jämför dagens situation, där böckerna "köar med sovjetiskt tålamod före utgivning".
med  den i början på 1900-talet:" Då kunde en bok vara helt färsk, när den gavs ut."
Bra rutet! Men man behöver inte gå så långt tillbaka. När jag själv debuterade 1978 var det med en bok som hade blivit antagen av Norstedts ett halvår tidigare och då med en ursäkt för att redaktören dröjt så länge med besked. Två månader, om jag minns rätt.
 Själv har jag tagit konsekvenserna av att de stora förlagens utgivning är bestämd åratal i förväg och då på grund av marknadsavdelningens godkännande.    Mina två senaste böcker har jag gett ut på eget förlag. Det är riskfyllt, det vet jag nog. Risken består i att läsare, som är okunniga om dagens litteraturpolitik, tror att detta är enda utvägen, efter att boken  blivit refuserad av ett stort förlag. Det är alltså ingen bra bok! Men - i mitt fall har böckerna inte varit i närheten av ett sådant förlag. Jag står själv för vad jag har skrivit, vill inte ha någon klåfingrig redaktörs flottfläckar på mina dikter. Och undan går det. Efter att jag hade lämnat "Dikter från planeten Zog" till Ordgruppen (Författares Bokmaskin) för sidombrytning och tryckning dröjde det bara 3 (tre!) veckor, tills jag hade de första
exemplaren i handen, utan korrekturfel och med en omslagsbild, som gjorde originalet full rättvisa.

Om autofiktion: Lucots dagbok

På SvD Kultur skriver i dag Kristoffer Leandoer om den franske författaren Hubert Lucots autofiktiva projekt "Je vais, je vis" (Jag går, jag lever). Ämnet är hustrun Anne-Maries sista tid i livet och hennes död. Leandoer har under läsningen fäst sig vid att "den litterära praktik som i Frankrike kallas autofiktion... lagt tyngdpunkten på det problematiska i relationen mellan litteratur och liv...", ett glapp som uppstår ..." " genom själva osäkerheten om vad som är verkligt" och noterar att Lucot inte är opåverkad av vare sig surrealism eller psykoanalys.
    En sådan recension hade jag önskat mig efter att min autofiktiva roman "Älska mig - ändå!" kommit ut 2012. Leandoer har ju satt fingret på själva kärnan i det som även i Sverige kallas en autofiktiv berättelse. Det är inte alls så enkelt som att vi i Sverige alltid i "protestantisk uppriktighetsiver" betonar "graden av sanningshalt och (själv)utlämnande" i en roman. Visst, det förekommer också, men när min Anna Maria ser sin kropp spricka upp, splittras, är det minst av allt fråga om någon "protestantisk uppriktighetsiver": "Skärvorna spreds över det kaklade golvet. Hon reste sig upp för att försöka fånga dem, men de gled iväg, under Felicias säng, mot dörren..." En surrealistisk scen, om någon.