Om autofiktion: Lucots dagbok

På SvD Kultur skriver i dag Kristoffer Leandoer om den franske författaren Hubert Lucots autofiktiva projekt "Je vais, je vis" (Jag går, jag lever). Ämnet är hustrun Anne-Maries sista tid i livet och hennes död. Leandoer har under läsningen fäst sig vid att "den litterära praktik som i Frankrike kallas autofiktion... lagt tyngdpunkten på det problematiska i relationen mellan litteratur och liv...", ett glapp som uppstår ..." " genom själva osäkerheten om vad som är verkligt" och noterar att Lucot inte är opåverkad av vare sig surrealism eller psykoanalys.
    En sådan recension hade jag önskat mig efter att min autofiktiva roman "Älska mig - ändå!" kommit ut 2012. Leandoer har ju satt fingret på själva kärnan i det som även i Sverige kallas en autofiktiv berättelse. Det är inte alls så enkelt som att vi i Sverige alltid i "protestantisk uppriktighetsiver" betonar "graden av sanningshalt och (själv)utlämnande" i en roman. Visst, det förekommer också, men när min Anna Maria ser sin kropp spricka upp, splittras, är det minst av allt fråga om någon "protestantisk uppriktighetsiver": "Skärvorna spreds över det kaklade golvet. Hon reste sig upp för att försöka fånga dem, men de gled iväg, under Felicias säng, mot dörren..." En surrealistisk scen, om någon.