Om genernas fula spel handlar deckarförfattarinnan Elizabeth Georges roman, som jag nu läst för andra gången. Första gången var, när jag på flygplatsen i Frankfurt upptäckte att jag missat planet hem till Sverige den 14 februari 2002.
Den 800 sidor långa romanen från 2001 blev min räddning. Elva år senare hade jag glömt
vem mördaren var och berättelsen om den geniförklarade unga violinisten Gideon kändes som ny.
Gideon var ett underbarn. Redan vid fyra års ålder framträdde han som virtuos. Hans två systrar däremot hade råkat hamna i andra svansen av normalfördelningskurvan. De var båda utvecklingsstörda.
Kan det bli så? frågar jag mig. Elizabeth George förklarar i sitt avslutande tack att hon tagit del av
medicinska rön.
Intressant är för övrigt namnet Gideon, ett bibliskt namn som betyder "den som hugger". Ett medvetet eller omedvetet val?
Motivet med det unga musikaliska geniet finns för övrigt också i Arnaldur Indri/dasons roman
Änglarösten (sv övers 2004) Stackars barn!
Författare till 26 böcker, dramatiker, litteraturkritiker, översättare från franska, översatt till franska och engelska, fil dr i psykologi, fil mag i språk och litteraturhistoria, hedersledamot i Norrlands nation, Uppsala, erfarenheter av utlandsboende (Belgien,Schweiz, Frankrike), stor och internationell familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar