Lone Frank: Mina vackra gener (2010)

En förbluffande rik bok om genetik.  Här får man lära sig sådant som att ens gener kan ändra karaktär genom att utsätta sig för en viss miljö, till exempel en speciell kost eller en viss sorts motion men kanske också, hör och häpna, för speciella upplevelser, också i barndomen. Detta som ett inlägg i arv-miljö-debattens. Författaren är till och med engagerad i ett forskningsprojekt, som försöker ta reda på hur gener och barndom växelverkar vid bildandet av själva personligheten.
     Jag fastnade en stund i det avsnitt, som behandlar ämnet serotonin. Och får veta att det inte finns någon vetenskapligt fastställd "balans" för serotonin. Ingen har genom mätningar kunnat komma fram till hur mycket serotonin det helst ska finnas på olika ställen i hjärnan för att man ska slippa drabbas av depression. Detta skulle kanske kunna förklara att människor har olika behov av sertralin, det vill säga
ett SSRI-preparat som hindrar återupptagningen av serotonin.
   Sedan läste jag om Aspergers syndrom, som ju de flesta vet kännetecknas av en viss svårighet att automatiskt och intuitivt förstå andras känslor. Men jag får också bekräftat det jag själv lagt märke till, nämligen att
s k aspies har en utvecklad förmåga att behålla ett extraordinärt mentalt fokus. En "aspie" är alltså inte på intet vis "sjuk". Denna beteendevariation kan enligt författaren faktiskt vara enastående.
   Fascinerande är också iakttagelsen att barn till deprimerade mödrar själva har en ökad risk att drabbas av återkommande depressioner men inte bara det. Denna känslighet kan enligt nya rön grundläggas så tidigt som i graviditetens tredje trimester som en epigenetisk effekt på barnets glukokortikoidreceptor.
   Då är det alltså kört för dessa barn? Inte alls, skriver Lone Frank, alla epigenetiska förändringar är i princip reversibla, det vill säga de kan göras ogjorda.
    Hurra! har jag lust att ropa.