Mer om Elizabeth George

Jag har fastnat i Elizabeth George. Till frukost läser jag några sidor i någon av hennes romaner, till kvällsmaten ser jag  en av filmerna om hennes kommissarie Lynley. I går såg jag "If wishes were horses". Jag kände igen en del av intrigen, nämligen den där Lynleys hustru Helen förlorar sitt sex
månaders foster i en arrangerad bilolycka. I romanen däremot, "With no one as witness", blir hon
skjuten utanför sitt hem. Ambulansen dröjer och hennes hjärna -  och därmed fostrets -  blir utan syre i 20 minuter.
    Kommissarie Lynley reagerar något olika i de båda varianterna av denna fruktansvärda historia, starkare i romanen än i filmen. I den senare överlever ju också Helen. Men i romanen - sällan har jag läst en så gripande skildring av sorg. När Lynley inser att han blir tvungen att stänga av den livsuppehållande apparaturen, då inte bara Helen utan också deras barn med största sannolikhet fått obotliga hjärnskador, orkade jag inte läsa längre.
   Ja, Elizabeth George kan som ingen annan gripa tag i läsaren och hålla henne fast.
   Så här skriver hon om den natt som Lynley tillbringar vid Helens säng:
  "He used the time largely to disengage her face - so pale upon the pillow - from what she was now, from the body to which she had been reduced. In this, he tried to tell himself that it was not Helen he was looking upon. Helen was gone. In that instant in which everything had been transformed for them both, she had fled. The Helen of her had soared from the framework of bone, muscle, blood, and tissue, leaving behind not the soul, which defined her, but the substance, which described her. And that substance alone was not and could never be Helen."
     Elizabeth George har klassats som deckarförfattare. Men så här skriver väl inte en "deckarförfattare"?