Litteraturvetaren Eva Ekselius publicerade år 1996 sin doktorsavhandling "om den mytiska och djuppsykologiska strukturen hos Per Olov Enquist" med titeln "Andas fram mitt ansikte". Under rubriken "Grottan som tillflykt" skriver hon (s. 134 f) "Grottan förekommer hos Per Olov Enquist med stor frekvens , inte bara som sexuell metafor utan också som bild för ett tillstånd och en tillflykt, inre såväl som yttre..." Och vidare: "Redan i Hess vidgar sig grottan till en närmast mytisk nivå, inte sällan förbunden med kvinnan och det kvinnliga..."
Då skulle det dröja 17 år, tills PO Enquist publicerade "Liknelseboken", där han skulle beskriva grottan som "det innersta rummet": "Det innersta rummet, det förbjudna tillträdet till det fantastiska...
syndarnas hemliga tillhåll..." Och: "På något sätt i hemlig fulländning; där fanns ju kvinnan."
Och "det kvistfria furugolvet"? I inledningen till sin avhandling skriver Eva Ekselius om Enquists "Från regnormarnas liv" att dramat är en parafras på H C Andersens "Snödrottningen". I hennes sal är golvet av is, en metafor för depression eller melankoli. Jag läser liknelsen om det kvistfria furugolvet som antitesen till golvet av is. En befrielse!
Författare till 26 böcker, dramatiker, litteraturkritiker, översättare från franska, översatt till franska och engelska, fil dr i psykologi, fil mag i språk och litteraturhistoria, hedersledamot i Norrlands nation, Uppsala, erfarenheter av utlandsboende (Belgien,Schweiz, Frankrike), stor och internationell familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar