Almodovars Höga klackar och Edith Södergran

 Konstnärer är mer egoistiska än folk i allmänhet, var det någon som sa.

 Almodovars film "Höga klackar" bär syn för sägen.
Så klart att konstnärer som Becky i filmen är egoistiska.  Becky  går hundraprocentigt in för sin karriär som sångerska, vilket leder till att hon  försummar sin dotter Rebeca.
Men tänk efter: om inte den s k  fördömda egoisimen fanns där och drev på skapandet, skulle vi då
ha någon konst?  Jag skulle till och med vilja påstå att den s k egoismen är en förutsättning för
skapandet. En konstnär måste få koncentrera sig på sin konst! Har hon sedan, som Becky, turen att ha en förstående och förlåtande dotter, då borde allt vara frid och fröjd. Men detta är film, alltså fiktion. Ju mer jag tänker på saken, desto osannolikare blir denna snyftis!
     Jag drar mig till minnes det förord som min gamle litteraturprofessor Gunnar Tideström skrev till sin bok om Edith Södergran (1949). Han börjar så här: "Under rabaldret kring diktsamlingen Septemberlyran fick Edith Södergran höra, att hon led av självbeundran och högfärdsgalenskap och att hon genom företal och insändare uppträtt som ´en av dessa billiga tingeltangelmakare´, vilka gör propaganda för sig själva i stället för att låta saken tala.´
     Kanske har förebråelser av denna art sin del i att Edith Södergran senare i viss mening sökte utplåna sig själv."
      Edith Södergran var som de flesta vet en gudabenådad diktare. Det var hon som skrev den underbara "Landet som icke är".
  

A beautiful mind

Jag har just sett om filmen "A beautiful mind", främst för Russell Crowes skull, som spelar nobelpristagaren i ekonomi John Nash. Han har inte bara utstrålning, han strålar! Låt vara att filmen inte skildrar hans liv exakt, som det var (vilka filmer klarar av det?), men omtolkningen är rörande.
Och vissa scener gick rakt in i mitt förmedvetna: till exempel den, där han låter sin flickvän skapa mönster av stjärnorna på himlen en mörk kväll. Eller den fruktansvärda scen, där han ligger fastspänd, utsatt för elektrochocker.  Behandlingen ansågs bota schizofreni.
    Men var det så enkelt? undrar jag nu. Mycket tyder på att han också var extremt autistisk. Och då blir min fråga: hänger autism och schizofreni på något sätt ihop? Och: kan
 autism leda till schizofreni? Och:
hur påverkar elchocker autism?

Om fiktion och verklighet

Det är länge sedan jag av olika orsaker publicerade något på Dixikon. Men ibland händer det att jag läser något inlägg, som intresserar mig. Som Lars Hertzbergs "Om fiktion och verklighet", publicerad 2013-07-02. Sammanfattningsvis anser han att problemet är ett skenproblem. En dokumentär skildring gör anspråk på att vara sann, men alla sådana sanningsanspråk är omöjliga: minnet förvränger eller förtränger. Distinktionen mellan dokumentär och fiktion är inte kunskapsteoretisk utan moralfilosofisk. I stället för sanningsanspråk borde vi tala om sanningssträvan. I en fiktiv framställning finns ingen sannings-
strävan (med hänsyn till fakta).
   Han fortsätter: En bok som publiceras med beteckningen "roman" kan innehålla inslag som, för dem som är bekanta med förhållandena, uppenbart handlar om verkliga personer... Det problematiska är att författarens ansvar för de slutsatser läsaren drar blir diffus.
     En bra sammanfattning av en problemställning, som angår många författare, också mig.
    Häromdagen fick jag förresten en kommentar till min roman "Mannen som ville vara Simenon", i fransk översättning" L´homme qui voulait être Simenon". Avsändaren var Christine Aventin, en belgisk författare. Hon hade skrivit kommentaren i december 2012, men jag hade inte observerat den då. Nu ville hon ha min e-mailadress. Jag misstänker att hon funderat över om den unga författaren Marie-Joe Wouters kan vara kalkerad på henne. I väntan på hennes e-brev passar jag på att anknyta till Lars Hertzbergs artikel. Christine Aventin, som själv är romanförfattare, har uppenbarligen dragit slutsatsen att jag i själva verket skrivit om henne. Har jag då ansvar för hennes tolkning?  
  

Leopold Szondi om "Die Genetik des Unbewussten"

Efter några  samtal jag haft den sista tiden om gamla släktdrags  oväntade uppdykande hos senare generationer gick jag tillbaka till Leopold Szondis bok "Schicksalsanalyse" (1944, senaste upplagan 1964). Han har här försökt hitta den förenade länken mellan Freuds psykoanalys och Jungs kollektivt omedvetna. Hans eget bidrag är i korthet det han kallar  genernas kamp eller anfädernas kamp.
Han menar att varje gen hos en bestämd människa kämpar för en återgång till ett tidigare tillstånd. De dominanta generna behöver inte kämpa som de latenta. Men de finns där, skriver Szondi, och deras kraft ska inte underskattas.
    Ett exempel, inte ur min biografi, utan ur min förste mans. En av hans anfäder var Carl Herrmann Martialis von Dittmar. Ett av hans kännetecken var den s k "Dittmarsche Gang", noterad 1838.
Detta sätt att gå  har helt klart ärvts av min sondotter Youna, född 2004.
    En annan sondotter, Maëlle, kan ha fått med sig några av mina gener.
    Detta är odödlighet!

Flyttfåglar

Om du har svårt att somna, vilket jag hade i gårkväll, se då den underbara filmen "Flyttfåglar".
Ren poesi i bild, i några sekvenser tragisk, men det övervägande intrycket är mycket ljust.

J K Rowling och Doris Lessing

Läser att Harry Potter-författaren J K Rowling har blivit refuserad!
Men självklart inte som Harry Potter-författare utan som deckarförfattare.
Hon hade nämligen tagit sig före att skriva en deckare under manlig pseudonym.
Det fick hon bittert ångra. Deckaren blev refuserad, eftersom förlaget inte fann den
tillräckligt intressant. Ett standardsvar.
Det påminner mig om Doris Lessings (jag hoppas jag minns rätt, men det var en storsäljande brittisk författare det också) tilltag att skicka in
en roman under pseudonym. Refus där också!

Dessa incidenter stärker mig i min syn på förlagens policy. Det enda som gäller, när man presenterar ett nytt manus för ett stort förlag är att visa att man haft försäljningsframgångar tidigare. Det är inte manuset som är det intressanta, det är PENGARNA.

Dogtooth och Jakob von Gunten

Jag såg om den förskräckliga filmen Dogtooth härom kvällen. Den handlar om en familj, som fadern spärrat in på en gård ute på landet. Barnen får röra sig fritt i trädgården, men det är i princip allt de får
veta om frihet. De får till exempel inte lära sig någonting, som de skulle ha nytta av ute i livet.
Allt går ut på att lyda, att följa familjefaderns nycker.
    Jag kunde inte låta bli att associera till Robert Walsers roman "Jakob von Gunten" från 1967 (svensk översättning 1980). Här är miljön en internatskola för gossar, kallad Benjamentainstitutet, i Schweiz, författarens hemland. Den enda lärdom som förmedlas är "Hur bör en gosse uppföra sig?" Kring den kretsar hela undervisningen. Jakob är följsam, när romanen slutar är han den ende elev som stannat på institutet. Alla de andra eleverna har "flugit sin kos till allehanda tjänster".
    Ett annorlunda slut än i "Dogtooth". Filmen slutar med att Den äldsta dottern, som hon kallas, slår ut en hörntand, det enda sätt hon har lärt sig som kan tillåta henne att lämna familjen.

Our fathers

Om tigandets destruktivitet handlar den film jag såg i gårkväll: Our fathers med Christopher Plummer som kardinal Law. Filmen handlar om katolska kyrkans mörkläggande av skandalen i 1960-talets Boston, då kyrkans män använde unga pojkar som sexobjekt. Den starkaste scenen är i mitt tycke den, där kardinal Law uppsöker påven i Vatikanen. Påven ger honom fribrev under ömsesidigt utbyte av tårar.
     Jag påmindes om det jag fick veta under min vistelse i Lausanne 1999. Där fick jag träffa författaren till en bok, som hade gjort starkt intryck på mig. Den handlade om hennes år i jungiansk analys. Nu  berättade hon för mig om sin erfarenhet av katolska kyrkans policy att stoppa för dem misshagliga företeelser under mattan. Hennes egen dotter hade blivit utsatt för sexuella närmanden av en präst. Med resultatet att hon utvecklat  anorexi och försökt ta livet av sig .Modern hade velat dra saken inför domstol, men kyrkan hade inlagt veto. Det här var något som  skulle utredas inom kyrkan. Vad som sedan hände med flickan vet jag inte. Hon borde idag vara i trettioårsåldern. Kanske har hon familj, egna barn. Kan hon skydda dem? Eller har hon fört tigandets arv vidare med ny anorexi,  nya självmordsförsök?  
  

"Om televisionen"

Jag har just läst om boken "Om televisionen" av fransmannen Pierre Bourdieu från 1996 (svensk upplaga 1998). Detta med anledning av den pågående debatten om internetanslutna datorer och TV-avgiften. Jag har själv blivit drabbad, dömd att betala TV-avgift trots att jag aldrig ser på TV numera, inte ens via min dator.
     Varför jag inte ser på TV? Det förklarade Pierre Bourdieu alldeles utmärkt redan för 17 år sedan. Han ansåg redan då att televisionen är ett verkligt hot mot all kulturproduktion: konst, litteratur, vetenskap, filosofi och rättsväsen, ja till och med mot det politiska livet och demokratin. Han tycker sig ha belägg för att många människor aldrig läser en tidning, att de med hull och hår är utlämnade åt televisionen som sin enda informationskälla. Och drar slutsatsen "Televisionen har ett faktiskt monopol på att utforma världsbilden för en stor del av befolkningen."
    "Även de så kallade kulturprogrammen serverar ... idel etablerade åsikter, konformism... eller rena marknadsvärderingar," fortsätter han.
     Känner ni till uttrycket "audimat"? Pierre Bourdieu förklarar: det är den tillsats i TV- och radiomottagare som gör det möjligt att pejla tittar- och lyssnarfrekvensen för olika program . Jag citerar ur boken "Audimat är den dolda gud som behärskar medvetandena i denna värld."  Och inte bara de ansvariga för tv-programmen. "Audimatmentaliteten" har trängt in också på redaktioner och förlag: överallt tänker man i försäljningsmässig framgång", skriver han. Ett exempel är bestsellerlistorna. Ett annat journalisternas  situation. Jag associerar naturligtvis till Svenska Dagbladets utrensning bland de tänkande kulturmedarbetarna, dit också jag hörde.
     Vidare om bestsellerlistorna: "På grund av mediernas benägenhet att hylla de kommersiella produkter  som är förutbestämda att hamna på deras bestsellerlistor.. kommer unga författare med upplagor kring 300 exemplar att få allt svårare att publicera sig..." Jag vill tillägga: detta gäller inte bara unga författare. För oss äldre författare som tidigare blev publicerade av de stora förlagen återstår i dag
bara print on demand-förlagen eller egenutgivning.
    En annan företeelse, som säkert påverkar kommersialismen och bestsellerlistorna: En bestsellerförfattare måste följa upp sina framgångar. Men hur hinner han det, om han ständigt måste resa omkring och visa upp sig? Lösningen blir en spökskrivare. Vet vi idag om en bästsäljande bok verkligen är skriven av den författare, som annonseras ut på omslaget?
   En amerikansk författare, som tagit konsekvenserna av denna policy är ZZ Packer, författaren till den bästsäljande "Drinking Coffee Elsewhere". Hon orkade inte fortsätta, bestämde sig istället för att
ägna sig åt sin familj.
    En senkommen ros till Pierre Bourdieu och ett ris till audimatmentalitetens förespråkare.
  

Forrest Gump och IQ

Filmen om den "svagtbegåvade" Forrest Gump med den lysande Tom Hanks i huvudrollen är en av de
mest engagerande jag sett på länge. Han som inte skulle få gå i vanlig skola på grund av sin låga IQ men som lyckades bättre än de flesta på en rad områden. Med sin IQ på 75 borde han inte ha lyckats alls.
    Jag såg filmen som ett av de viktigaste inläggen i IQ-debatten. Och jag blev upprörd. Jag har ändå i min doktorsavhandling "Ways of Cognitive Action"och den efterföljande boken "Intelligent eller kreativ?" visat hur missvisande IQ-testen är.
     Eller bör jag inte vara upprörd? Min avhandling publicerades 1978, filmen om Forrest Gump kom
1994. Kanske finns där ett samband? En subtil påverkan?

En ros till Studentbokhandeln, Uppsala

På Sysslomansgatan i Uppsala finns en bokaffär, som vänder sig till Uppsalas många studenter. Den ligger lite i skymundan men ändå nära universitet och institutioner. Efter att ha förgäves ha försökt få Drottninggatans bokhandel intresserad av min senaste bok, "Fem pjäser om sex", gick jag till Studentbokhandeln med boken i hand. Och se! Jag blev bemött med intresse på gränsen till entusiasm.
Visst skulle de sälja den, jag är ju "Uppsalaförfattare". Och inte nog med det. De frågade också efter min övriga produktion. De fick några av mina senaste böcker till skyltfönstret och undrade dessutom om jag var intresserad av att prata om dem i bokhandeln i, förslagsvis, september.
     Tänk att det fortfarande finns entusiaster i bokbranschen! Studentbokhandeln är verkligen värd en stor röd ros.

Sven Sörmark och den destruktiva modern

Emellanåt roar jag mig med att läsa om böcker, som en gång fascinerat mig. Det var så jag hittade tillbaka till Sven Sörmark, den briljante deckarförfattaren. Jag hittade hans "Ett sista leende"från 1979 och mindes att jag blev så imponerad av den att jag bestämde mig för att också jag resa till Lanzarote, vulkanön där de viktiga händelserna i boken utspelar sig. Annat av Sven Sörmark äger jag väl inte? Jo, faktiskt. I Svenska Deckarakademins antologi Brottslig blandning (1978) finns två av hans noveller med.  Också i den längre av dem, "Har någon älskat som jag?"återfinner jag ett tema från "Ett sista leende", den styrande, destruktiva mamman.
    Samma år, gav Sörmark ut "Änglarna". Här  är det en hel grupp kvinnor, som styr sina söner, medlemmarna i "The Angels", via sin sammanslutning "Mödraklubben" (Mördarklubben som en polis vitsar till det.)
    Någon borde ta sig an denna del av Sven Sörmarks författarskap. Om det inte redan är gjort?

Arbetsstipendium!

Den 13 juni fick jag meddelande från Författarfonden att jag fått deras arbetsstipendium på 1 år.
En belöning för de två böcker jag publicerat sedan förra gången jag fick stipendium: romanen " Älska mig - ändå!" och pjässamlingen "Fem pjäser om sex". Nu kan jag med tillförsikt fortsätta att skriva!
(Detta inlägg blev ganska mycket försenat, beroende på att jag redan dagen efter det glada meddelandet började skriva på en ny bok.)