Almodovars Höga klackar och Edith Södergran

 Konstnärer är mer egoistiska än folk i allmänhet, var det någon som sa.

 Almodovars film "Höga klackar" bär syn för sägen.
Så klart att konstnärer som Becky i filmen är egoistiska.  Becky  går hundraprocentigt in för sin karriär som sångerska, vilket leder till att hon  försummar sin dotter Rebeca.
Men tänk efter: om inte den s k  fördömda egoisimen fanns där och drev på skapandet, skulle vi då
ha någon konst?  Jag skulle till och med vilja påstå att den s k egoismen är en förutsättning för
skapandet. En konstnär måste få koncentrera sig på sin konst! Har hon sedan, som Becky, turen att ha en förstående och förlåtande dotter, då borde allt vara frid och fröjd. Men detta är film, alltså fiktion. Ju mer jag tänker på saken, desto osannolikare blir denna snyftis!
     Jag drar mig till minnes det förord som min gamle litteraturprofessor Gunnar Tideström skrev till sin bok om Edith Södergran (1949). Han börjar så här: "Under rabaldret kring diktsamlingen Septemberlyran fick Edith Södergran höra, att hon led av självbeundran och högfärdsgalenskap och att hon genom företal och insändare uppträtt som ´en av dessa billiga tingeltangelmakare´, vilka gör propaganda för sig själva i stället för att låta saken tala.´
     Kanske har förebråelser av denna art sin del i att Edith Södergran senare i viss mening sökte utplåna sig själv."
      Edith Södergran var som de flesta vet en gudabenådad diktare. Det var hon som skrev den underbara "Landet som icke är".