Om kärleken till en son och hans konstverk

Idag hade jag problem med att välja titel till mitt inlägg. Att det skulle handla om kärlek, var jag fullständigt på det klara med, men till vad eller vem? Jag har tidigare skrivit om kärleken till skogen och till stora vattendrag. Idag uppsökte jag båda. Jag gick genom skogen från Turelund till Fornborgen på Morgaberget söder om  Uppsala. Framför mig hade jag plötsligt Ekoln. Jag hade utsikt över den farled, som vikingarna på sin tid nyttjade för att komma in i Uppsala. Det var för att skydda Uppsala mot deras framfart som borgen byggdes. Nu finns bara stenblock i olika storlekar kvar.
    Jag satte mig på en bänk och drömde mig tillbaka till en svunnen tid. När jag kom hem drogs jag nästan automatiskt till den tavla, som min son Mathias gjorde år 1989, när han var 22 år. Den visar en kvinna, hans mor, erkände han, som sitter på en höjd och ser ut över ett mörkblått vatten. På vattnet glider en rad vikingaskepp förbi. Kvinnan skriver i ett block. Mathias har såvitt jag vet aldrig besökt klipporna vid Fornborgen i Morga. Borde jag kanske skriva något om vikingarna på Ekoln?

Ett ris till Tele 2 och en ros till Lucienne Peiry.

Infantiliseringen breder ut sig. Tror  ni på  Tele 2 att ni kan locka till er kunder med er fåraktiga logga? Så fort jag ser den bläddrar jag snabbt vidare eller river ut tidningssidan med det svarta fåret. Sedan kanske jag öppnar en bok, där jag hittar genialiska och bilder, som är galna på riktigt.  Den heter "L´art brut" eller "Die Träume der Unvernuft". Författare: Lucienne Peiry (Jena, 1999). Hon släpper  in läsaren i psykotiska människors värld, en fantasirik värld, där man kan dröja sig kvar utan att må illa. Något får hittar jag inte men väl undersköna och skrämmande fåglar, krokodiler och en sinnrik byst, försedd med två tungor. Och vilka färger!  

Möte med ekjätten i Nåntuna lund

I den nyss utkomna "Trädets tid" av Christel Kvant läser jag om den tusenåriga Kvilleken i Rumskulla, nära Eksjö. Den fick stå kvar, när andra ekar  fälldes under Gustav Vasa för att bli virke till hans krigsflotta. Antagligen för att den inte var så hög,  rak och ståtlig som andra ekar.
   I dag, på midsommarafton, besökte jag en annan ek, inte fullt så gammal. Den står i den fridlysta Nåntuna Lund utanför Uppsala och är bara mellan 300 och 400 år gammal. Dess omkrets är 7.1 meter. Jag mindes Christel Kvants ord: "Man bara står där tyst och överväldigad, tacksam över att en stund få vara i trädets närhet. Tacksam för sin stund på jorden." Eken lever till skillnad från de döda majstängerna, en urkraft.  

Recension av Julie Jézéquels Vända blad

"Aktuell inblick i fransk medievärld" var rubriken på min recension av en fransk debutroman i Svenska Dagbladet i dag. Romanen är en satir över den franska underhållningsbranschen men kunde likaväl ha gällt den svenska. Jag slutar recensionen med meningen: "Julie Jézéquels roman ger läsaren inblick i en värld, som vi vanliga tittare vet ytterst lite om, en maktens värld där skvaller och konspirationer frodas."

Queneau losophe

I tidskriften LIRE:s majnummer läser jag att den 1976 avlidne  Raymond Queneau,  legendarisk journalist, författare och förläggare,  är aktuell med tre böcker, varav två inte av utan om Queneau.  Jag plockar ur gömmorna  fram hans "Exercices de style"från 1947 och "Zazie dans le métro" från 1959. Läs om Zazie, uppmanar Baptiste Liger i LIRE. Den är en utmärkt introduktion till Queneaus återutgivna "Connaissez-vous Paris?"
Jag föredrar att läsa om "Exercises de style", historien om en ung man, som berättaren möter på en buss. Den  unge mannen börjar samtala med en bänkkamrat. Det är i stort sett allt. Men historien upprepas, 90 gånger i olika stilarter. En av de roligare varianterna är "Ode":
    "Dans l´autobus
     dans l´autobus
     l´autobus S
     l´autobusson
     qui dans les rues
     qui dans les ronds
     va son chemin
     à petits bonds
     près de Monceau
     près de Moncon
     par un jour chaud
     par un jour chon
     un grand gamin
     au cou trop long
     porte un chapus
     porte un chapon
     dans l´autobus
     dans l´autobon..."

      o s v   o s v
Jag känner släktskap med Queneau. Har gjort det sedan jag första gången läste honom. Det händer att jag vaknar på morgonen med en ramsa i huvudet, lika "losofisk" som Quenaus. Det var så min snart publicerade barnbok "Bland pallemoner och draffodiler" började. Den är helt ologisk, kanske till och med patafysisk.
    
 

Om doktorandlöner

Läste i UNT idag att det är "fortsatt lönlöst för doktorander" vid Uppsala universitet. Jag roade mig sedan med att gå tillbaka till min kriminalroman "Professorn och hans offer" från 1980, som jag tillägnade "samhällets beslutsfattare med tack för allt ni gör för forskningen i vårt land. Ni ger doktoranderna 2.300 kronor i månaden att leva på... Och därigenom möjlighet att utveckla sina idéer. Ni ger pärmbärarna i forskningsorganisationerna sköna fåtöljer att vila sig i. Och ni ger oss forskare ståtliga statyer föreställande professorer som tröst, när vi känner oro inför framtiden. Vi är djupt tacksamma över de smulor som blir över från era gästabud."
    Detta var i Lund.
   2.300 kronor motsvarar 7.177 kronor i dagens penningvärde (maj 2011). Det hette 1980 inte lön utan doktorandstipendium.
   Nu har Lunds universitet infört doktorandlöner till skillnad från Uppsala. Där uppgick i februari 2011 en doktorandlön vid samhällsvetenskaplig fakultet till 22.300- 25.300 kronor i månaden.
    Min kriminalroman fick stor uppmärksamhet. Jag intervjuades i en rad publikationer och lundastudenterna högläste boken på kaféerna. Samtliga ex stals från stadsbiblioteket.
    Kan det vara så, tänker jag nu, att min roman om den kriminelle  professor Svante kan ha påverkat samhällets beslutsfattare så till den grad att doktoranderna vid Lunds universitet nu har en relativt dräglig tillvaro. Själv valde jag redan 1980 att lämna forskningen till förmån för skönlitteraturen. Jag har länge önskat mig en dräglig tillvaro där.  

Om kärleken till Friedrich Dürrenmatt och hans romaner

I kväll lyssnade jag på reprisen på "Biblioteket", Sveriges Radio P 1:s litteraturprogram med underrubriken "Kriminellt". Mitt samtal med Anna Tullberg om Dürrenmatt den 19 maj visade sig ha fungerat, hon hade lyckats med konsten att sikta fram det väsentliga ur vårt 50 minuter långa samtal och ge det en personlig tusch. Ja, Dürrenmatt är verkligen en läsvärd författare, det kan inte nog betonas. Hans moralfilosofi är kanske aningen snårig, men hans språk är alltid koncist. Han säger med några få ord vad många av dagens kriminalförfattare behöver sidor för att reda ut.

Martine Reid: Des femmes en littérature

Inför min sommarartikel i SvD om Simone de Beauvoir slog jag upp en bok, som fått ligga  till sig, den franska litteraturprofessorn Martine Reids genomgång från 2010 av kvinnliga författares verk.
Vad hade hon att säga om de Beauvoir? Inte var det mycket. Jag fick veta att hon inte kände till så värst många kvinnliga författare. I "Det andra könet" nämner hon bara två: Colette och  grevinnan av Ségur!
    Martine Reid är inte så mycket bättre själv för övrigt. Av alla de kvinnor, som skrivit på franska, nämner hon bara en med belgisk bakgrund: Marguerite de Yourcenar, som föddes i Belgien men som tillbringade
nästan hela sitt liv utanför Belgiens gränser.
     En kollega som hon gillar är Pierre Bayard, han som skrev "Le Plagiat par anticipation" (2009). Han var inte så lite djärv. Han ansåg att författare inte bara kan få för sig att plagiera tidigare verk utan också kan bli plagierade av tidigare författare. Ett exempel: Kafka blev plagierad av Beckett! Ett skämt? Svårt att tro att en professor skämtar om en så allvarlig sak!
 

Recension av Bernard Pivots "Les mots de ma vie"

Idag publicerade nättidskriften Dixikon (www.dixikon.se) min recension av TV-ikonen Pivots underfundiga och instruktiva bok om sina favoritord. En roande läsning! Boken fungerar också som uppslagsverk, om man vill ta reda på vad t ex Carabistouilles betyder. Själv minns jag mitt möte med Bernard Pivot i juni 1984. Jag skulle intervjua honom för Svenska Dagbladet och undrade om vi inte kunde ta intervjun under en lunch. Det fanns ju utmärkta restauranger i närheten av den litterära tidskriften Lires redaktion vid L´Étoile i Paris.
    - Varför det? sa Pivot. Jag har inte min tid till luncher.
    Intervjun blev mycket lyckad. Bland annat meddelade Pivot att han inte har några andra favoritförfattare än Molière, Voltaire och Proust. Ett diplomatiskt drag att välja döda författare!

Försvinnande spår. Boken om Lotty Bruzelius

Margareta Kempes bok om släktingen Lotty Bruzelius (1855 - 1941) kom redan 2006, men inte förrän i dag har jag hunnit läsa den. Att jag blev intresserad berodde mest på att jag under min gymnasietid i Örnsköldsvik  hade utsikt över den villa, där Ragnar Kempe och hans fru Ingeborg bodde med sina sju barn. Äldste son var Carl Kempe, några år yngre än jag. Det var han, den långe sextonåringen, som tog på sig att lära mig dansa inför min studentmiddag på Stadshotellet. Och det var Ingeborg Kempe, som såg till att jag fick ett stipendium, som gjorde att jag klarade några hårda år vid Lunds Universitet på 1970-talet.
Nu läser jag Margareta Kempes tack till släktingen Carl, styrelseordförande i Kempestiftelserna, sedan hans egen baksidestext till "Försvinnande spår". Hon skriver i sitt förord att om hon inte hade skrivit boken om Lotty Bruzelius, skulle han själv ha gjort det.
Släktberättelsen tar sitt avstamp i den fest som ordnades på Högberga gård utanför Stockholm 27 juni 2005 på Lotty Bruzelius 150-årsdag. Hon var född Kempe och Carl Kempes farfars syster. Hon var tydligen en kraftfull person med sinne för affärer men eftersom hon var kvinna hänvisades hon till  att verka i bakgrunden. Hennes stora sorg var att hennes enda barn, dottern Ragna, blev mentalsjuk. Hennes öde var det som berörde mig mest under läsningen.
Men krönikan över släkten Kempe från Härnösand är så mycket mer. Den ger en överblick över det svenska samhällets utveckling från 1850-talet och framåt. Den illustrerar också framväxten av skogsbolaget Mo och Domsjö AB.

Om kärleken till poesin

I kväll var det naturpoesifestival på Biotopia i Uppsala. En rad författare var inbjudna av fristadsförfattaren Anisur Rahman att läsa dikt. Själv valde jag att läsa mina tolkningar av Werner Lambersys svit tillägnad minnet av André Beem ur samlingen "Journal d´un athée provisoire" (En tillfällig ateists dagbok). Den handlar om universums skönhet och dödens ofrånkomlighet. Min tillägnan gick till astronomen och författaren Peter Nilson, också han död.

Här en dikt ur "En tillfällig ateists dagbok":

      "Det outslitliga hindret
      är frånvaron

      universum
      som strömmar i tomheten
      kan inte göra något åt det

      endast huden
      kan förstå vad som
      fattas

      den
      som aldrig får veta
      något om oändligheten"

En aspie i litteraturen: Janet Frames "Towards another Summer"

En bok som jag länge velat läsa. Nyss hittade jag den på Uppsala Stadsbibliotek. Jag blev inte besviken. Denna postumt utgivna roman ( Nya Zeeländskan Janet Frame dog 2004 vid 80 års ålder) gräver  djupt i sin författares inre. Under ett veckoslut i norra England tvingas hon till ett socialt liv, som hon känner det största
obehag inför. Hon tappar orden, hon som excellerar i de underbaraste formuleringar vid skrivmaskinen,
att hon är en flyttfågel utan språk kan hon inte få värdparet att begripa. Kontakt får hon bara med familjens lilla dotter Sarah, som accepterar henne på samma sätt som hon accepterar dockan Baby Jesus (en flicka!)
    Janet Frames alter ego Grace lämnar familjen i förtid, erkänner att hon lider av hemlängtan till sin skrivmaskin i London.
    Jag kände igen mig. Min Sarah heter Youna och hennes docka Stéphanie. Hon kan, liksom Grace, bara svara ja och nej. En skillnad dock:  när jag är bortrest behöver jag inte längta hem till min dator. Den är transportabel.