Försvinnande spår. Boken om Lotty Bruzelius

Margareta Kempes bok om släktingen Lotty Bruzelius (1855 - 1941) kom redan 2006, men inte förrän i dag har jag hunnit läsa den. Att jag blev intresserad berodde mest på att jag under min gymnasietid i Örnsköldsvik  hade utsikt över den villa, där Ragnar Kempe och hans fru Ingeborg bodde med sina sju barn. Äldste son var Carl Kempe, några år yngre än jag. Det var han, den långe sextonåringen, som tog på sig att lära mig dansa inför min studentmiddag på Stadshotellet. Och det var Ingeborg Kempe, som såg till att jag fick ett stipendium, som gjorde att jag klarade några hårda år vid Lunds Universitet på 1970-talet.
Nu läser jag Margareta Kempes tack till släktingen Carl, styrelseordförande i Kempestiftelserna, sedan hans egen baksidestext till "Försvinnande spår". Hon skriver i sitt förord att om hon inte hade skrivit boken om Lotty Bruzelius, skulle han själv ha gjort det.
Släktberättelsen tar sitt avstamp i den fest som ordnades på Högberga gård utanför Stockholm 27 juni 2005 på Lotty Bruzelius 150-årsdag. Hon var född Kempe och Carl Kempes farfars syster. Hon var tydligen en kraftfull person med sinne för affärer men eftersom hon var kvinna hänvisades hon till  att verka i bakgrunden. Hennes stora sorg var att hennes enda barn, dottern Ragna, blev mentalsjuk. Hennes öde var det som berörde mig mest under läsningen.
Men krönikan över släkten Kempe från Härnösand är så mycket mer. Den ger en överblick över det svenska samhällets utveckling från 1850-talet och framåt. Den illustrerar också framväxten av skogsbolaget Mo och Domsjö AB.